Bilder av Novi Sad före kravallerna
Novi Sad fick rubriker i svensk media hösten 2024 efter att ett takras orsakat våldsamma demonstrationer. Sedan dess har protestvågor, kravaller och sammandrabbningar präglat rapporteringen från Serbiens näst största stad. Den utlösande faktorn var att taket på järnvägsstationen kollapsade. Över ett dussin människor dog och många skadades.
Ett par veckor före raset besökte jag Novi Sad på en tjänsteresa. Sedan dess har jag tänkt att jag skulle skriva om mina intryck. Men jag har inte riktigt kunnat särskilja vilka känslor som hör till platsen, och vilka som hör till förutsättningarna. Nu har jag lämnat den arbetsgivaren och kan beskriva båda, så får du som läsare dra dina egna slutsatser.
Foton på språng mellan hotell och universitetet
En drivkraft att äntligen publicera inlägget är att visa upp mina bilder. De är tagna med Canon R8 och nifty fifty, det vill säga ett lätt och billigt 50mm plastobjektiv. Jag valde det för att kameran får plats i handväskan, vilket är piffigt när man är på konferens. Men bildkvaliteten blir därefter. Det funkar för närbilder men inte för landskap eller stadsmiljöer fotade på språng.
De flesta foton är tagna på väg mellan hotellet och universitetet där konferensen ägde rum. Jag och en kollega testade olika vägar varje dag. På så sätt hann vi både diskutera taktik inför mötena och se lite grann av staden.
Universitetet värd för projektkonferens
Anledningen till att jag var där var att universitet i Novi Sad var värd för en projektkonferens i ett delvis EU-finansierat projekt som handlar om framtidens kompetens inom kemiindustrin.
Universitetet är med som partner i projektet även om Serbien inte är medlem i EU. Landet ansökte om medlemskap 2009 och förhandlingarna började 2014.
Arrangörerna var mycket måna om att visa upp sin stad och Serbien i ett fördelaktigt ljus för oss deltagare.
Reseförbud redan innan kravallerna
Ort och värdorganisation för alla projektmöten är bestämt i förväg. Men valet var ändå ifrågasatt. Ett halvår innan konferensen var det en hel del mummel om att det var långt att resa och ett osäkert land. ”Novi Sad ligger inte i den delen av landet där det smäller” fick vi veta.
Men många valde att utebli, trots att närvaro var obligatorisk. Landet var redan då rödlistat i vissa organisationens resesystem.
Jag fick bekosta delar av tjänsteresan privat
Jag åkte som representant för en av partnerorganisationerna med blandade känslor. Anledningen var de förändrade förutsättningarna. När jag började sa chefen ”du ska få ett kreditkort utan kreditgräns utställt på oss så att vi alltid vet att du kan ta dig hem”. Under mina första nio månader var jag projektanställd med en relevant lön och traktamente vid resor.
Under sommaren bytte jag anställningsform så till Serbien åkte jag som oförsäkrad konsult med låg timpenning. Känslan var att ingen brydde sig om ifall jag kom hem eller ej.
Dystert första intryck
Mitt första intryck av Serbien var en mörk dyster flygplats där passet blev stämplat, men det fanns inte något att äta. Lättnaden var stor när projektkollegor från när och fjärran började landa. Jag reser ofta ensam, men här kändes det tryggare när vi var två. Min kollega sa samma sak, att hon var glad över att ha hittat mig.
Hon fick fatt i en bil som kunde köra oss till Novi Sad. Istället för taxi beställer man en privatbil, betalar och får i bästa fall ett kvitto någonstans ifrån. Men det förekom också att vi fick ett blankt papper ”fyll i själv”.
Jag och en tysk som bara pratar tyska blev avställda vid en restaurang med samma namn som vårt hotell. Det regnade och allt var grått. Jag hade som tur var köpt ett surfpaket till min mobil så med hjälp av Google Maps lyckades vi navigera till vårt hotell. Det tog en stund för det låg ovanpå en reception till något helt annat.
Det lokala ölet smakar svagdricka
På hotellet mötte jag fler kollegor. Jag var inte den enda som var hungrig även om jag var den som klivit upp tidigast. Jag hade ändå haft tur och fått specialbehandling på Wien flygplats, blivit mött av en minibuss som körde mig till anslutande plan via passkontrollen. En kollega som åkt dagen innan för att se sig om i Novi Sad hade istället blivit sittande åtta timmar på Wien flygplats och ändå inte fått med sitt bagage.
Jag samlade ihop ett ganska stort gäng som efter lite abrovinker förbi byggarbetsplatser hittade ett café. Det var ett riktigt mysigt ställe som kunde ha varit var som helst i Europa, förutom att de hade askkoppar på borden. Man röker fortfarande inomhus.
Glad i hågen beställde jag en lokal öl. Servitören försökte förvarna mig om det var en mörk öl. Det visade sig vara mer svagdricka än öl. Men kycklingen jag åt var god, den bästa jag fick i hela Serbien skulle det visa sig. Allt kändes mer positivt efter att vi fått tag i lite mat.
Kulturhuvudstad 2022
Generellt var den mat och dryck vi åt hyfsad men inget mer. Det värsta var konferensmiddagen. Genom att överräcka €50 i kontanter fick vi fyra drickabiljetter var. Jag bytte in mina till vitt vin, rött vin, rosévin och mineralvatten. Det sista var det enda jag drack upp för vinet smakade mögel.
Men vi gick jag förbi många caféer som såg synnerligen trevliga ut. Jag och ett par kollegor slank in på ett bredvid universitet och tog varsin espresso en dag när vi inte stod ut med fler koppar nescafé. Då kändes det raskt mer relevant att staden var en av tre europeiska kulturhuvudstäder 2022.
Den guidade turen som fastnade
Arrangörerna ville gärna visa upp sin stad och hade ordnat en guidad tur en kväll mellan konferensen och middagen. Det var något jag såg fram emot. Regnet hade upphört och när vi lämnade universitetet färgade kvällssolen träden gyllene. Perfekta fotoförhållanden, nu skulle jag ta snygga bilder!
Vi gick ner till Donau och stannade vid en plats bredvid ett minnesmonument. Vi hade fin utsikt över en fästning på andra sidan. Jag knäppte entusiastiskt bilder även om jag svor lite över att jag bara hade 50 mm. Min entusiasm svalnade i takt med att solen gick ner och himlen bytte färg från rosa till blå. Månen gick upp bakom klocktornet på Petrovaradinfästningen innan vi kom vidare.
Petrovaradinfästningen
Där vi stod och mer eller mindre lyssnade på guiden hade vi som sagt fin utsikt över Petrovaradinfästningen på sin granitklippa. Den ligger strategiskt placerad där Donau gör en böj. Redan romarna var här och byggde. Ett tag var Novi Sad rena militärstaden med tre fort. Petrovaradin är det enda som är kvar. Det är byggt av habsburgarna under 1600- och 1700-talet och i stilen ganska likt de fort av Vauban jag skrivit om tidigare.
Det som syns lär vara toppen av isberget. Själva fortet är jättestort och till stor del underjordiskt. Enligt guiden är idag 28 kilometer med gångar kända. De är byggda som en labyrint för att förvilla sådana som attackerade. Gallerierna är byggda i fyra våningar och det finns också många brunnar. Den djupaste är 69 meter och går ner till Donau.
Fortet kallas för det österrikiska fortet men har varit romerskt, bysantinskt och ottomanskt innan habsburgarna kom hit. Typ något åt det hållet. Historien är rörig och innehåller en hel del folkmord.
Minnesplats av folkmord januari 1942
Vid utsiktsplats mot fortet är namnen på de som dog i en utrensning angivna. Vår guide berättade att hon hade namnet på 48 familjemedlemmar antecknade där. Det var en kall vinter med is på Donau. Folk tvingades göra hål i isen och kasta ner sina barn och därefter hoppa ner efter. Hennes föräldrar klarade sig för de bodde i en annan stadsdel där någon hade civilkurage.
En plats med rik historia
I början lyssnade jag uppmärksamt men i takt med att min frustration över att allt det fina fotoljuset slösades bort så tappade jag tråden helt.
Jag hörde något om att den yngre Strauss hade sina första konserter här innan han började spela i Rumänien, Ryssland och USA samt blev kändis.
Jag lystrade till när jag hörde något om habsburgska Sisi som ska ha byggt något slott, men fattade aldrig var. Leopold I byggde också något och hans barnbarn Maria Theresia var viktig för Novi Sads utveckling. Någon gång växte staden bakom fortet. Den del där våra hotell ligger var centrum då. Det var inte bara militärstad utan också en viktig handelsstad. Novi Sad låg strategiskt till mitt emellan Istanbul, Belgrad, Wien och Budapest. Barockstaden blev dock förstörd av ungerska rebeller. Kan ha varit 1840.
En annan detalj som jag lade märke till var att hon menade att Agatha Christies Mordet på Orientexpressen måste ägt rum på linjen som gick förbi här. Men att bron som den linjen gick på sprängde nazisterna 1941. Jag har försökt hitta uppgifter om detta men inte kunnat styrka dem.
Historierevision
Även om jag inte lyssnade särskilt uppmärksamt hörde jag att hon pratade mycket om hur NATO bombade staden under två dagar våren 1999 och förstörde stadens tre broar (när målet var att slå ut en tevestation som sände propaganda). Hon la ner mycket tid på att måla upp Novi Sad som helt fel måltavla, för här har de sju officiella språk. Hon nämnde också att man samsas med många olika jultraditioner. I en del av staden äter man baklava istället för julbröd för att en habsburgare krävde ut skatt på julbröd.
Sättet som hon berättade detta på var något som gjorde flera av projektdeltagarna upprörda. Enligt de som lyssnade mer uppmärksamt så målade hon upp serberna som offer. Ett par personer med rötter i Balkan tyckte att två dagar med enstaka dödsoffer var ingenting jämfört med vad de blivit utsatta för av serberna. En kvinna som var tonåring i Bosnien under kriget sa att hon var hungrig jämnt, vi hade ingen el och jag såg döda barn på gatorna. Och de gnäller över en bro och att de blev bombade i två dagar. De nämner inte varför.
Efterkänslan
Det sista var det jag tog med mig från Novi Sad. Känslan av obehag förstärktes under en kort visit i Belgrad på vägen hem.
- Mitt intryck av Belgrad – Serbiens flaggfyllda huvudstad - onsdag 7 januari 2026
- Bilder av Novi Sad före kravallerna - måndag 5 januari 2026
- Gott slut med årets favoriter 2025 - lördag 27 december 2025
