Slottsberget – en klippa med levande Göteborgshistoria – för vem?
I den här bloggens barndom hände det att jag korsade älven till Hisingen, tog några bilder och skrev entusiastiskt om hur trevligt det är att åka till Eriksberg och fika. Trots det hade jag glömt bort denna utmärkta idé tills Biologen föreslog att vi skulle åka dit.
Det var på Gustav Adolfsdagen, vilket i princip är Göteborgs egen nationaldag och dessutom en dag med särskilt bakverk: Gustav Adolf-bakelsen. Målet med utflykten blev att gå ett lämpligt antal steg för att motivera intag av sagda bakelse.
Gratis pendlarbåt mellan Stenpiren och Lindholmen
Vi möttes vid Stenpiren och tog pendlarbåten över älven. Bara jag sätter mig på en färja känns det som utflykt. När vi kom till Lindholmen fiskade jag upp kameran ur ryggsäcken. Chalmersfilialen och Lindholmen Science Park har legat här länge, men utbyggnaden pågår fortfarande och antalet kontor och gymnasieskolor har ökat sedan jag var här sist.
Vi började strosa västerut i sakta mak. Planen var att följa älven nedströms men så var det något som lockade in oss i smeten och när vi kom till Lindholmsdockan såg vi husen på Slottsberget. Ska vi gå dit upp?
Slottsberget – en udda fågel på Norra Älvstranden
För eventuella utsocknes läsare kanske jag ska förklara att Slottsberget är en bergsknalle vars äldre träbebyggelse bryter av rätt ordentligt mot resten av Norra Älvstranden där moderna byggnader i andra material dominerar.
En gång i tiden låg det skeppsvarv längs vattnet, men de försvann i varvskrisen. Sedan har Göteborgs stad gjort som hamnstäder i alla länder gör, de bygger en ny stadsdel på den tidigare industrimarken. Sådant tar tid. När jag i slutet av 1990-talet hälsade på vänner som bodde i ett av de första husen på Eriksberg var det tämligen ödsligt.
De byggde på Slottsberget
Att jag aldrig tidigare varit uppe på Slottsberget är inte så märkligt. Det är ju en klippa och det är enklare att gå längs vattnet. Men nu var halva poängen att vi skulle motionera för att motivera intag av bakverk, så det kändes absolut rätt att ströva uppåt.
Vi såg nästan direkt en skylt på ett hus. Rubriken var De byggde på Slottsberget. Det fanns liknande på nästan varje hus. De verkar vara uppsatta på det hus som texten handlar om.
Snacka om levande historia: att kunna läsa om husen, medan man står mitt ibland dem! Och läsa på papper, inte fippla med en QR-kod för att läsa på nätet.
Från dessa skyltar lärde vi oss att husen är byggda under andra halvan av 1800-talet av arbetare från det närbelägna Lindholmens varv. Plåtslagare och timmermän verkar vara de vanligaste yrkena. Byggnadsmaterialet fick de släpa upp och är i något fall återanvänt. Någon stadsplanering fanns inte.
Varje hus är byggt av flera familjer som samprojekt. Barnaskarorna var stora och i vissa hus hyrdes vindsrummen ut. I huset Lidbergshöjd var en gång 27 personer skrivna.
Solen tittar fram
Vi strövade vidare och läste på alla skyltar. Då kom solen fram. Solsken samtidigt som delar av himlen tyngs av mörka moln – blir det maffigare? Som fotograf gick jag i spinn i mina försök att dokumentera atmosfären av fiskeläge, och samtidigt få med både sol och himmel.
Några rosor, både stockrosor och vanliga, trotsade månaden och blommade fortfarande. Jag höll på och försökte övertyga min kamera att fokusera på rätt del av blomman när jag hör att någon bankar ilsket på en fönsterruta bakom mig.
Jag ser mig omkring och inser att huset vi står intill är större och mer nyrenoverat än en del andra vi strosat förbi. Att en del byggnader är i starkt behov av omgång färg och det står Teslor utanför andra är en signal att Slottsberget är inne i ännu en transformation.
Gentrifiering pågår
Utvecklingen är bekant och är kanske särskilt tydlig i en del av de franska klippbyarna som jag skrivit om. Första steget är att en grupp människor, ofta med kulturella yrken eller alternativ livsstil, upptäcker en by eller stadsdel där bostäderna är billiga på grund av att standarden är låg eller urusel. Med hjälp av samarbete och gemenskap ökar de trivseln. De renoverar och har fester ihop. Arrangerar marknader för att sälja sina alster.
Vid rivningshot går grannarna samman och mobiliserar alla kontakter de har för att skapa folkopinion som kan vända beslutet. De bjuder in och visar upp sitt område: visst är detta värt att bevaras? En del av de inbjudna förälskar sig i charmen. Sakta så ökar antalet personer med vanliga yrken och fastighetspriserna trissas upp. Gentrifieringen har en tendens att sluta med privatskyltar och staket.
Fönsterbankningen fick en klocka att ringa. När jag kom hem frågade jag en av mina AI-kompisar. Fick detta svar av Perplexity.
En medeltida borg som blev arbetarkvarter
Namnet Slottsberget kommer från en medeltida borg som en gång stod där. På 1200-talet blev berget platsen för avgörande förhandlingar mellan den norske kungen Haakon Haakonson och svenske Birger Jarl om var gränsen mellan Sverige och Norge skulle gå. Resultatet blev att Slottsberget, med sin befästning, blev svenskt.
Under en period bodde svenska kungligheter regelbundet på Slottsberget när de var i trakten. Kung Magnus Eriksson vistades där 1333 och undertecknade kungliga brev ”in castro nostro Lindholm” – på vårt slott Lindholmen. Men borgen övergavs gradvis, blev en ruin på 1700-talet, och när bebyggelsen anlades i slutet av 1800-talet jämnades resterna med marken. Idag finns inga spår kvar av den medeltida fästningen.vgregion+1
Den moderna historien började 1845 när Lindholmens Mekaniska Verkstad grundades. I slutet av 1800-talet behövde varvet arbetarbostäder och upplät mark på Slottsberget till de anställda. Arrangemanget var ovanligt: arbetarna fick bygga sina egna hus på egen bekostnad. Fyra eller åtta personer slog sig samman och byggde så kallade fyrmannahus eller åttamannahus i trä, med små lägenheter om ett rum och kök per familj. Husen reste sig helt utan stadsplanering, ”i ett gytter uppe på toppen av berget, inte helt olikt ett bohuslänskt fiskeläge”, som Wikipedia beskriver det.wikipedia+3
Kampen för att rädda berget
På 1960-talet ville varvet, som ägde marken, bygga en ny torrdocka. Planen innebar att hela berget skulle sprängas bort. Det blev protester, och bland de mest kända försvararna var Evert Taube, som engagerade sig starkt i Slottsbergets bevarande. Efter några års kamp ”löstes” frågan på ett oväntat sätt: genom varvskrisen på 1970-talet. När varven lades ner fick Slottsberget vara kvar.wikipedia+1
Efter räddningen blev området en fristad för konstnärer, studenter och kvarvarande varvsarbetare. Man kunde hyra fyra rum och kök – utan vatten och avlopp – för 60 kronor i månaden. På 1980-talet köpte Göteborgs stad området och erbjöd de boende att köpa sina hus med tomträtt. Priserna var extremt låga: mellan 20 000 och 75 000 kronor.gp+1
Men att köpa var bara början. Med räntor på 16 procent och renoveringskostnader på 300 000 kronor eller mer för att dra in vatten och avlopp, var det många som kämpade ekonomiskt för att kunna bo kvar. Idag är samma hus värda flera miljoner kronor.gp
Området fick status som riksintresse för kulturmiljövården – alltså bedömdes vara så viktigt för Sveriges kulturhistoria att det skulle bevaras. De småhus som arbetare en gång byggde själva för några tusen kronor, och som 1980 såldes för 20 000–75 000 kronor, har medianslutvärden på cirka 9 miljoner kronor idag. Ett av husen på Slottsberget 22 såldes 2024 för 10,5 miljoner kronor.
Från slumkvarter till riksintresse
När jag läste ovanstående kom jag på var jag hört talas om Slottsberget. Det är via Maria Berggren och hennes fina bok Kära Lindholmen – från slumkvarter till riksintresse. Jag ser att den kom ut i ny utgåva i början av året och den nya ska innehålla ännu fler foton än tidigare. Jag ska leta upp den nästa gång jag är i Göteborg.
Om vi återvänder till vår promenad så lämnade vi Slottsberget. Eftersom vi vid det här laget hade upparbetat ett visst kaffesug konsulterade vi Google. Tyvärr hamnade vi på ett café utan rätt typ av bakverk. Vi åkte därför över till fastlandet igen och gick till Haket på Masthuggskajen. Det kändes som att gå från kvarter som poserar med sitt arbetar-arv med propellrar som konstverk, till att hamna i äkta vara.
Ta vara på oväntade möten
På Haket beställde vi varsin lokalproducerad öl och satte oss vid fönstret. Efter en stund frågar en kille på bordet bakom om jag händelsevis kan berätta vilken app man ska använda för att ta tåget till Italien. Jag föreslog snabbt att han skulle följa Maria Unde Westerbergs Italien-sida på Instagram som förutom att den handlar om just tåg till Italien från Sverige, till stor del är på engelska.
Sedan gjorde jag som den där fransmannen vi träffade i den lilla bergsbyn för en månad sedan, jag bjöd in killen att göra oss sällskap. Han visade sig vara kanadensare med norsk-svenskt påbrå som var ute och letade efter sina rötter. Det blev en trevlig kväll när jag både tipsade om tågresor, öl, hur han skulle hitta sina släktingar och livet i största allmänhet.
Passa på och besök Slottsberget
Medan jag redigerade den här texten sprang jag på ett inlägg av Anette på En tur i taget. Och jag log igenkännande när jag läste att hon ser berget varje dag men äntligen fick hon tummen ur att besöka det. Så jag uppmanar alla andra att passa på.
- Mitt intryck av Belgrad – Serbiens flaggfyllda huvudstad - onsdag 7 januari 2026
- Bilder av Novi Sad före kravallerna - måndag 5 januari 2026
- Gott slut med årets favoriter 2025 - lördag 27 december 2025
