Ventimiglia Alta är väckt ur sin törnrosasömn av monegasker
”Jag vill inte åka! Jag har flängt varenda dag sedan jag kom till Antibes och orkar inte mer. Jag vill inte röra mig ur fläcken. Jag struntar i det kapitlet!”
”Men jag vill åka till Ventimiglia”, svarade Kocken på min långa tirad som i verkligheten var mycket mer mångordig.
Jag tittade på klockan, tömde kaffekoppen och sa motvilligt att ”I så fall måste vi gå senast om tjugo minuter”.
Ventimiglia har många ansikten
För tågluffare är italienska Vintimille en tågstation där man kastar i sig en kopp gott kaffe (eller två) innan man byter tåg. Förutom att det är ändpunkt för det trevliga lokaltåget från Grasse vars lov jag sjungit många varv kan man härifrån fortsätta längs kusten till Genua, eller ta tåget norrut bland bergen. (Ett eller annat foto från den sträckan finns i min stora tågluff).
För Rivieranbor är Ventimiglia dit man drar sin rullkärra för att bunkra säsongens grönsaker, stora bitar parmesanost och färsk pasta. Fredagsmarknaden är den största på Rivieran och fyller flera gator. Jag tycker inte att fredagsmarknaden är så mycket att hänga i julgranen men saluhallen är värd ett besök veckans alla dagar. Alla råvaror där är extra stora, fina och dessutom billigare än både i Sverige och Frankrike.
Populär ort i Ligurien nära franska gränsen
Jag har gjort utflykter österut till Italien regelbundet ända sedan jag började utforska Rivieran. Under dessa år har jag sett Ventimiglias stjärna gå upp och ner. För tio år sedan var det knökfullt på tågen som då gick två gånger i timmen, dubbelt så ofta som denna vår. Fransmän och svenskar som bor på Rivieran var flitiga att åka dit på shoppingtur. En del av mina vänner föredrar att semestra där, än på den franska sidan av Rivieran för att kaffet är bättre och allting billigare. Att hyra en solstol med parasoll på en strandrestaurang kostar ungefär hälften jämfört med i Nice som har samma sorts stenstrand.
Sedan kom immigrantkrisen och Ventimiglia blev synonymt med tältläger. Då var det glesare på tåget. Nu känns det som att det är på väg att vända uppåt igen, men med en stor skillnad.
Ventimiglia Alta är den trendiga delen
Staden delas av floden Roja, som även stavas Roia eller Roya, i en ny och en äldre del. Den nya staden är flack och ligger öster om floden. Stationen, saluhallen och fredagsmarknaden finns i den nya delen. Där finns också många spritbutiker och rader med restauranger grupperade på stranden, nedanför stationen och runt saluhallen. Det var hit alla besökare styrde stegen förr.
Väster om floden reser sig den medeltida staden på en kulle. När jag började resa till Ventimiglia var gamla stan, Ventimiglia Alta, försänkt i törnrosasömn. Det var en plats där man kunde resa tillbaka i tiden och vandra runt och kika på flagnad charm. Det fanns inte en uteservering i sikte och jag var i princip den enda turisten. Så ser det inte ut längre!
En av anledningarna är den nybyggda runda hamnen precis nedanför gamla stan. Hamnen lär vara byggd av monegasker som en fortsättning på Monaco. De kan nämligen inte bygga ut mer borta hos sig. Från hamnen går en hiss rakt upp till den gamla stadsdelen. Gissa om det är mer folk och fler restauranger där nu.
Uppdatering av den populära reseguiden Mitt Nice
Orsaken till att jag reste till Ventimilgia den där aprildagen var att jag höll på och uppdaterade reseguiden Mitt Nice. Den boken har varit slutsåld i flera år. Av kända skäl har efterfrågan varit tämligen låg ett tag men av samma skäl är den nu – peppar peppar – i ropet igen. Förlaget ska därför trycka fler!
Det har hänt en del sedan boken gavs ut första gången och det var därför jag flängde runt som en guttaperkaboll. Det var inte riktigt planerat, jag skulle åka till Antibes för att i lugn och ro leta tjusiga bilder till Strövtåg runt Antibes. Men först följde jag med Maria till Languedoc på fotojakt, något som förvisso var rätt skoj men så särdeles mycket sömn blev det inte. Och resten av tiden gick åt till att jobba med Mitt Nice.
Det glamorösa livet som reseguidesförfattare
Jag hade alltså redan bokat en resa söderut, med annat innehåll, när frågan dök upp om att trycka fler exemplar av mina reseguider Mitt Nice och Mitt Provence. Eftersom Mitt Nice varit så uppskattad och jag fått många frågor om jag har något exemplar att sälja svarade jag entusiastiskt att den skulle jag snabbt kunna uppdatera inför nytryck. (Mitt Provence får bli en senare fråga).
Efter fjorton dagar i sträck på resande fot var jag rätt sliten och längtade efter en dag utan tre-fyra timmar på diverse bussar och utan någon press att ta snygga bilder som kan förmedla den rätta känslan. På förekommen anledning kan jag nämna att jag betalar varenda kopp kaffe själv när jag är ute på mina researchresor. Jag kan förvisso bokföra det som omkostnader – förutsatt att jag säljer tillräckligt med böcker för att ha några intäkter att kvitta mot. Vill jag istället få några korvören för de veckor jag lägger ner framför datorn gäller det att springa fort. Kan man testa två lunchrestauranger på en tågbiljett blir det mer kostnadseffektivt. Kan man testa tre-fyra så blir det ännu bättre…
Ventimiglia är sig likt men ändå olikt
Vi hann med tåget utan att springa även om jag aldrig hann byta objektiv på kameran. Teleobjektivet som satt på är inte det allra bästa för att dokumentera just stadsmiljöer. Mobilen fick göra tjänst när vi gick ner i en krypta. Innan vi kom dit så följde jag den rutt som jag föreslagit i guideboken. Jag kunde glatt konstatera att tågresan var lika vacker som vanligt, att det minimala bageriet var kvar och att pajen fortfarande var god. Utmärkt start på dagen.
Vi traskade vidare. På avstånd såg det första caféet ut att vara sig likt. Härligt, detta såg ut att bli en ganska vilsam researchdag. Men när M stegade in för att köpa kaffe på Bookaffe’ så stötte vi på patrull. Icke, ägaren serverade minsann bara mat. När vi senare återvände för att testa lunchen fick vi nej då också. Surkarten ströks därför snabbt ur boken. Trist för inredningen är verkligen kul och jag hade en fin bild i boken.
Den stora chocken
En aning stukade men fortfarande vid gott mod gick vi ner till saluhallen. Den var sig lik med den ena lockande högen efter den andra. Kronärtskockorna var i säsong. Men jag skulle åka hem till Sverige dagen efter så det var ingen idé för mig att plocka på mig en massa fina tomater. Men Kocken handlade så mycket som han fick plats med i sin rymliga ryggsäck. Ett besök i en spritbutik senare så var även Ms ryggsäck full. En flaska grappa var precis vad som fick plats i den. Nu var M och Kocken färdiga, möjligen kunde de tänka sig en matbit innan hemfärd. Jag föreslog att vi skulle släntra över till den gamla stadsdelen för jag hade fått ett tips på en restaurang där värd att testa. Dessutom kunde jag kolla in om de ställen jag skrivit om där fanns kvar.
Honungsbutiken behövde jag inte leta efter för den kunde M och Kocken berätta var borta. Synd för det var en riktig pärla där man kunde testa skillnaden på honung samlad på rosmarinshedar och bland granskogar.
Dagens stora överraskning kom när vi kom ner till floden och bron var borta. Att restauranger byter ägare och butiker försvinner kan man förvänta sig, men att en hel bro bron skulle ha blåst bort var en överraskning. Nu började det kännas rejält svettigt för det innebar att i princip alla foton i kapitlet Ventimiglia behövde bytas ut.
Många nya matställen i den medeltida staden
Jag är så tacksam för att M och Kocken var med. Det var skönt att vara tre personer när den stora fotojakten tog vid (för att inte tala om att tre magar är klart bättre när man ska prova glass på flera ställen). Efter ett antal timmar och några tusen extra steg (fler än vad Ms höft egentligen klarade av) så fick vi ihop en hög med bilder.
De nya intrycken kompletterade jag senare med lite tips från människor som vistats mer i Ventimiglia än jag gjort de senaste åren. Resultatet kan du se om du lägger vantarna på ett ex av nya Mitt Nice i sommar. När detta skrivs har jag korrekturläst manuset för sista gången och väntar på att boken ska gå iväg till tryck.
Superspännande att följa stadens utveckling
Trots att det tidvis var lite stressigt gav det här besöket mersmak. Jag ser fram emot att återvända till Ventimiglia med piggare ben. Helst ett besök bara för mitt eget höga nöjes skull. Jag vill gärna strosa några varv till i den gamla stadsdelen. Det är nämligen riktigt intressant att följa hur staden förändras. Det känns verkligen som om den har bytt sida och att det är den nya delen som är i bakvattnet nu, medan den gamla har blivit väckt ur sin törnrosasömn.
Det här reportaget är en smula längre än mina tidigare artiklar från Ventimiglia men kika gärna runt bland dem för att se äldre foton från stan. Har du tips på favoritställen jag inte får missa nästa gång jag är där skriv gärna en kommentar.
- Känner du till världens äldsta hängfärja? Biscayabron utanför Bilbao - söndag 17 november 2024
- De tre medeltida borgarna i Bellinzona är ett sevärt världsarv - lördag 16 november 2024
- Ett lyft för Anderssjöåfallet: hållbara trappor byggda av sherpas - söndag 3 november 2024
Last updated on augusti 16th, 2022 at 07:48 f m
Kul att läsa! Nu längtar jag ÄNNU mer!
Roligt att höra! Jag vill också dit igen, en dag när jag inte har något jag måste göra.
Mycket intressant
Tack ska du ha!
Så roligt att läsa om Ventimiglia och bli inspirerad. Jag ser fram emot nya boken.
Du kommer att upptäcka flera av dina tips i boken (fick inte riktigt in alla men har sparat dem till kommande upplagor).