Växter och djur jag kikar efter på halländska stränder

Publicerad av

Första gången jag såg skalet av ett japanskt jätteostron på en strand i Åsa kände jag igen det direkt tack vare ett annat bokprojekt. Precis sådär ser de flesta ostron ut i Frankrike. Ibland har de sällskap på isbädden av ostron som är slätare, plattare och rundare (samt dyrare). Jag har smakat båda och skrivit en lång utläggning om ostron ur kulinarisk synvinkel till Strövtåg runt Antibes. Den kan sammanfattas med att jag tycker att de platta europeiska ostronen smakmässigt är överlägsna de avlånga skrovliga från Stilla havet. Tyvärr växer de platta långsamt och drabbas lätt av parasiter. Därför har de franska ostronodlarna i princip övergått till japanska jätteostron.

När jag utvärderade ostron fanns de japanska jätteostronen inte i svenska vatten. Men för några år sedan såg jag det första skalet. Storleken överraskade mig. Visserligen växer dessa ostron ganska raskt men det exemplaret måste ha överlevt flera svenska vintrar. Jag fotograferade mitt ovanliga fynd ur alla vinklar. Det var en smula onödigt, för sedan dess har skalen från japanska jätteostron bara blivit allt vanligare. Det är inga svårigheter att hitta ett om man vill ta en bild.

  • strandfotograf
  • strandskator
  • strandmönster
  • strandspår
  • strandkål
  • strandkvanne

Fler jätteostron och färre blåmusslor

Något som däremot är svårare att fotografera idag är de där drivorna av skimrande blåmusselskal som låg överallt förr. De var så vanliga att jag inte offrade minsta lilla kb på dem. Blåmusselskal finns, men inte i samma mängd. Som fotograf borde jag dokumenterat det vanliga också, inte bara det ovanliga. För de är på väg att byta plats.

Det är lätt att dra slutsatsen att fler jätteostron leder till färre blåmusslor, att det är orsak och verkan. Men riktigt så rakt är inte sambandet även om de konkurrerar om samma ytor. Enligt en forskningsrapport är det en kombination av direkta och indirekta effekter av klimatförändringarna som gör att blåmusslorna minskar. Huvudanledningen är att under de senaste trettio åren har regnmängden på västkusten ökat med en tredjedel. Det leder till sötare vatten i de grunda områdena, vilket påverkar mussellarverna negativt. Samtidigt har det lett till att en ökad mängd näringsämnen förs ut i havet, något som gynnar fintrådiga alger och gör att musslorna inte har någonstans att fästa. Till sist gör varmare vintrar att fler ejdrar övervintrar och en ejder äter 2,5 kg musslor per dygn.

Strandskatorna minskar medan gässen ökar i antal

Färre blåmusslor är också en nackdel för de rödbenade strandskatorna då musslor är en del av deras kosthållning. Fortsätter antalet strandskator att minska är det snart vanligare att se de svartvita fåglarna målade på souvenirer, än att se dem kliva runt i vattenbrynet.

Utvecklingen för gässen går åt rakt motsatt håll, de är som bibelns egyptiska gräshoppor. När jag googlade lite hittade jag en kampanj för tio år sedan för att minska antalet gäss. Det var inte för att rädda badstränderna från deras bajs utan för att rädda böndernas skördar. Planen var då att utbilda jägare i att skjuta dem och tillaga gäss. Det verkar vara hög tid för en repetition. Det gör inget om en skarv eller tre åker med av bara farten om du frågar mig (den kräver dock lite mer jobb för att få bort den skarpa smaken innan den blir något vidare att äta enligt Mr Google).

Knubbsälarna är historiskt många

Ett djur jag inte har någon vettig bild av ännu är knubbsäl, trots att de tydligen är ganska vanliga nuförtiden (och hör till de större djuren). Kadaver av knubbsäl flyter iland lite nu och då på klipporna runt Åsa men de har jag inte fotograferat. Länsstyrelsen struntar i dem men Naturhistoriska riksmuseet tar gärna emot rapporter om observationer, dock inte under juli månad. Det pågår ett forskningsprojekt för att ta reda på om det finns något samband med antalet knubbsälar och torskar, det vill säga om det är knubbsälarna som är ansvariga för att torskbeståndet inte återhämtar sig.

Jag gissar att den ökande mängden grönslick antagligen inte hjälper torsken. Den gröna massan är otrevlig att bada i men det stora problemet är att den ökar på bekostnad av brunalgerna. Brunalger som blåstång och sågtång är havets barnkammare för typ alla fiskar. Orsaken till grönslickens framgång stavas övergödning. Det är något som känns lite onödigt. Övergödning vet vi väl vid det här laget hur man minskar. Till exempel ser till att alla avlopp verkligen går till reningsverken och att de i sin tur är dimensionerade efter folkmängd. Jag hörde någonstans att för några år sedan uppdagades att en del avlopp i Åsaområdet var felkopplade så att dagvattnet leddes till reningsverket medan avloppsvattnet fördes orenat ut i havet.

Svårigheten att diskret avliva asiatisk blåskrabba

Det är inte bara fiskyngel som lever i tångbältet utan där finns småkrabbor som kortbeningar gillar att fiska. Sporten går ut på att ömsom samarbeta med och ömsom tävla med sina syskon om vem som får upp flest. När kortbeningarna väl tröttnat, eller blivit mutade att de får glass om de följer med hem, kommer det svåraste momentet.

Innan man vänder på hinken för att låta krabborna tävla om vem som är snabbast tillbaka ner i havet bör man ta en titt på vad man fått upp. Det finns en liten elak rackare som heter asiatisk blåskrabba. Den har fyrkantigare sköld än den inhemska strandkrabban och kan leva i grundare vatten. Om man ser någon blåskrabba bör man plocka upp den ur hinken och avliva den då de är en invasiv art som hotar ekosystemet. Havs- och vattenmyndigheten rekommenderar att man först bedövar den i isvatten och sedan snabbt krossar den med en sten. Förutom att det inte är helt glasklart hur man skiljer dem åt, och att man inte nödvändigtvis har en hink med isvatten i fickan, så saknar jag en del i instruktionerna. Det är hur man gör detta diskret utan att de djurälskande småttingarna som fiskat upp krabborna ser en.

Inte lätt hålla ordning på regelverket

Jag tycker det är toppen att myndigheterna ber allmänheten om hjälp med att hålla efter invasiva arter. Det är enda chansen att stoppa dem. Det ologiska är att de invasiva japanska jätteostronen, ska man inte ha ihjäl med eller utan isvatten. De ska man inte ens plocka för att äta då de tillhör vattenrättsinnehavaren. Det gäller alltså själva musslorna, inte de tomma skalen som blåser i land.

En art som inte är invasiv är den klarblå brännmaneten. Den har bara av oklara skäl återkommit efter en lång tids frånvaro. Det var kanske inte den art som var mest nödvändig känner jag men den är i varje fall vacker på avstånd.

Gråblå strandväxter

Floran och faunan under vatten är inte min bästa gren. Det är lite för många klor och bränntrådar. Dessutom är det en smula deppigt att förändringarna går så fort. Jag märker skillnader på något drygt decennium. Det känns därför trevligt att flytta upp en bit upp på land. Där är allting lite enklare, i varje fall tills man står mitt i ett björnbärssnår och vartenda klädesplagg sitter fast, för att man bara skulle sträcka sig efter ett bär till.

Säsongen för björnbärspaj är dock kort och det är frivilligt att försöka plocka dem. Med lite rutin tar man på sig oömma långbyxor. Mellan snåren av björnbär och vattenbrynet finns strandområdet med de gråblå salttåliga växterna som är så stiliga. Bland de runda stenarna hittar jag tuvor av strandråg, strandkål och ibland också strandkvanne, en lågväxande släkting till fjällkvannen som fått nästan ett helt blogginlägg. Strandkålen lär vara en riktig delikatess men förhållandet mellan antalet plantor och antalet människor på stränderna är sådan att detta är kunskap som kanske inte ska spridas. Strandkålen är faktiskt fridlyst i andra områden.

Rosa blommor

Många av strandväxterna blommar i rosa, vilket ökar sannolikheten att de avbildas till mitt fotoarkiv. Jag minns inte hur länge jag föredragit rosa blommor framför gula men på 1990-talet när jag hade en egen liten trädgårdstäppa var alla blommor rosa, förutom ett exemplar av arontorpsros som jag hade av nostalgiska skäl.

På de halländska klipporna finns en hel del att välja på. Först ut är den korta triften som verkar kunna växa i minsta lilla spricka. På sensommaren inramas alla vattenpölar av fackelblomster. Här och var frodas vresrosor.

  • trift
  • mjölkört
  • vresros
  • ljung
  • fackelblomster
  • kråkvicker

Lästips

  • Spana in den stora hög med ostronskal som Tångbloggen plockat ihop. På den bloggen kan du hitta allt om tång, vilka sorter som är godast att äta och en hel del annat.
  • Mia Peterson på Feeders äter också tång, men även strandkrabbor och andra strandfynd.
  • Föredrar du att hålla dig på land kan du kika vad jag skrivit mer om Halland.
  • Eller varför inte läsa någon av mina böcker?
chefstomaten
Senaste inläggen av chefstomaten (se alla)

Last updated on oktober 16th, 2021 at 09:58 f m