Vandra med dramatisk utsikt runt det försvunna slottet Dunraven
För att vara ett litet land är Wales särdeles välförsett med kust, dessutom kust av den typ som lätt ger ryckningar i fotofingret. Lodräta klippor växlar med långa sandstränder. Lägg till att vädrets växlingar ger en extra dimension till fotograferandet. Ofta går det en vandringsled eller två uppe på klipporna. Jag har tidigare visat upp en del bilder från kusten i norra Wales och mellersta, här kommer några från södra. Orsaken till inlägget är ett samtal under Bokmässan.
Det absolut bästa med Bokmässan är varje år alla möten med vänner, kollegor och läsare. En del möten är väntade då jag stämt träff med någon, andra är oväntade. Plötsligt står jag bredvid någon på ett knôkfullt mingel och upptäcker att vi har gemensamma intressen. Ett av dessa samtal under årets mässa handlade om Wales. För den författare jag pratade med, som skriver under namnet Lilly Emme, har en titel på gång som heter Jultrubbel i Snowdonia. Detta inspirerade mig till att leta fram biblioteket med bilder från Walesresan 2018.
Walesbilder till en kommande bok?
Jag har faktiskt ännu inte tittat på alla bilder från den resan. Alla som känner mig inser det enorma i detta meddelande. Jag som spenderar timmar hängande över mitt fotoarkiv. Det finns inte en bild från södra Frankrike som jag inte glott på minst tre gånger i år (till Rivieran inom räckhåll) och jag vill inte tänka på hur många veckor jag la i vintras på att gå igenom mapparna med bilder tagna mellan Stockholm och Göteborg (till Smultronställen).
Men det är skillnad, de bilderna skulle till olika bokprojekt vilket gjorde att de prioriterades. Walesresan var semester. I varje fall något mer åt semester-hållet, även om jag givetvis hade en baktanke att bygga på bildarkivet. Jag har såklart flera bokidéer för Wales också. Om jag fortsätter på illustrerade böcker-spåret (något jag efter bokmässan överväger att sluta med) så skulle bilderna från Dunraven Bay passa fint tycker jag.
Dunraven närmare Cardiff än jag mindes
Dunraven eller Southerndown är en del av Glamorgan Heritage Coast. Det är en vallfärdsort för folk som sett Dr Who och en del andra teveserier, men är i det stora hela tämligen okänt jämfört med den mer kända stranden Rhossili i Swansea samt hela Pembrokeshire längre västerut.
Vi åkte till Dunraven för jag mindes det som extremt maffigt och jag ville visa det för Marika. Nu kom vi västerifrån och hade sett den ena fantastiska vyn efter den andra, vilket kanske förtog intrycket en smula. När jag vandrade vid Dunraven 2004 var det en avbrott från vardagslunken i stan, vilket gjorde att jag blev mer imponerad än efter en vecka med den ena utsikten efter den andra.
Som jag minns det hade vi vissa problem att hitta till rätt ställe. Vi försökte använda beskrivningen i Jakten på den perfekta puben men den är inte skriven som reseguide och är tämligen värdelös som sådan. Vi hade tidigare haft problem att hitta de urmysiga caféer jag mindes från the Mumbles (istället hittat trötta hak). Till slut parkerade vi bilen på en höjd. Där visade det sig att vi inte kunde betala för parkeringen, för ingen av oss hade några nya mynt (vi hade gott om gamla som inte fungerade). Att sms-parkera fungerade bara med brittiskt mobilabonnemang vilket inget av oss hade.
Vi bestämde att vi skulle gå en liten sväng fram och tillbaka en i taget medan den andra skulle stanna kvar och passa bilen. Jag var ivrig att börja för himlen hade en riktigt intressant färgton som jag ville fotografera innan skyfallet nådde fram. Vad jag inte såg förrän jag klivit ut var hur blåsigt det var. Vinden ryckte och slet i min regnjacka. Efter att jag gått några hundra meter österut så såg jag plötsligt platsen vi letat efter så jag ringde Marika och berättade att hon kunde flytta bilen. Dessutom fanns det en mänsklig parkeringsvakt vid Dunraven. En sådan som tar sedlar.
Ser du stigen mellan klippkanten och de gröna enbuskarna ovan? Där var jag när jag ringde Marika och berättade att jag hittat Dunraven. Utsikten från stigen var fantastisk. Men istället för att fortsätta ner till stranden vände jag och sprang i full karriär rakt genom enbuskarna ut till vägen. Orsaken var den byiga vinden. Jag fick för mig att jag när som helst skulle segla iväg över kanten vilket jag inte hade lust med.
Den glömda trädgården vid Dunraven slott
När jag besökte Dunraven första gången var det för att vandra på stranden. Det var inte aktuellt när Marika och jag var där. Dels hade vi redan varit ute och vandrat en rejäl sväng på morgonen innan vi lämnade vår lägenhet i Port Eynon. Och dels hade vi inte hela dagen att spendera eftersom vi skulle ut på pubrund i Cardiff på kvällen tillsammans med några vänner (som hade planerat in sex pubar vi skulle besöka). Däremellan skulle hyrbilen återlämnas vid Cardiff flygplats och vi leta upp vårt hotell.
Men när vi nu hade hittat rätt plats ville vi se oss omkring. Från parkeringen gick vi förbi grindstugan mot den muromgärdade trädgården som är allt som är kvar av slottet. Vi fortsatte en bit framåt tills vi såg en utsiktsplats där vi fotade bilden med den blå himlen. Där vände vi.
Citat ur min debutbok
Historien om slottet är värd att berätta. Jag tar och citerar mig själv och min beskrivning av mitt förra besök.
Det är bevisligen inte många som hittar ner hit till den här stranden, det är inte så lätt att veta att man mitt bland grönsalladen ska hålla utkik efter en grind märkt varning för farliga klippor för att hitta ner. På vägen nerför den slingrande stigen mötte vi en dam med hund. Hon (damen, inte hunden som var väldigt tystlåten) berättade att idag är det ebb klockan tre så vi har gott om tid att gå till Nash point om vi vill. Och skulle vi överraskas så vet vi väl att det finns stegar? Jag låter Julie sköta snacket och funderar över hundar och stegar. Hunddamen har nämligen fått vada och utnyttja stegarna några gånger. Jag tittar på hunden igen – hur tog den sig upp?
Men det är klart, en liten hund kan man ju ta under armen men hur skulle man få upp tjugo kilo Lukas? Det är kanske därför britter är så förtjusta i små hundar? Bor man på en ö kan det ju vara fiffigt att alltid kunna bära upp hunden om man överraskas av tidvatten. En kall vind väcker mig från mina funderingar och vi återvänder genom Dunraven Garden, en muromgärdad trädgård som tillhörde en nu-mera försvunnen viktoriansk herrgård. Herrgården, som gick under benämningen Dunraven Castle, revs 1962. Enligt traditionen var det earlen av Dunraven själv som tog till dynamit och sprängde både slottet och tillhörande spöke. Earlen lär ha varit ilsken över att kommunen inte tillät en eller annan planerad utbyggnad av konferensverksamheten. Slottet var ganska förfallet efter att ha fungerat som sjukhus under andra världskriget. Kanske spelade det in att huset helt enkelt blev för dyrt att underhålla. Trots den grandiosa titeln var det ingen stor egendom och titeln var inte engelsk utan irländsk, vilket är en typ av andra rangens adel. Det var en man vid namn Valentine Richard Quin som 1822, strax före sin död blev upphöjd till earl och då bestämde sig för att ta namnet från svärdotterns egendom, Dunraven.
Det som nu är kvar är en rätt förfallen trädgård med en hel del intressanta rester, bland annat tre stora fikonträd. Över en bänk sitter ett poem som några gästande advokater skrev 1875:
Dearly I love Dunraven bay,
Under its cliffs by night and day.
Near me the waves on the golden sand,
Roll widely in foam as they dash to the land,
At times its so still, I fancy I hear,
Voices of lost ones, melodious and clear,
Even the drift wood seems to say,
Never forget life is ebbing away.
Flera möjliga vandringar vid Dunraven
Så här långt efteråt kommer jag inte exakt ihåg hur vi gick 2004. Jag minns att vi vandrade en del på stranden nedanför klipporna och att vi mötte en man med metalldetektor som berättade att han en månad tidigare hittat ett spanskt 1500-talsmynt som spolats i land från ett vrak utanför Swansea.
Men lite snabb googling visar att det finns många alternativa rutter. Dels finns ett par Vale Trail här. Bland annat en rundtur som passerar tre pubar. Det är vad jag kallar en perfekt vandring.
- Känner du till världens äldsta hängfärja? Biscayabron utanför Bilbao - söndag 17 november 2024
- De tre medeltida borgarna i Bellinzona är ett sevärt världsarv - lördag 16 november 2024
- Ett lyft för Anderssjöåfallet: hållbara trappor byggda av sherpas - söndag 3 november 2024
