Rosor och cheesecake på Rosencaféet
Jag gillar att träffa kollegor, jag gillar att fotografera rosor, jag gillar att fika och jag gillar Rosencaféet i Trädgårdsföreningen – inte undra på att torsdagskvällen var trevlig då jag prickade in alla dessa på samma gång.
På Rosencaféet hade de inte mindre än fem olika sorters cheesecake; blåbär, hallon, hallon & vit choklad, brulé & blåbär och så var det minsann en till också som jag glömt. Åtminstone har jag för mig att det var fem sorter. Hur som helst så frågade jag vilken tjejen som expedierade mig rekommenderade. Hon hyllade brulé & blåbär och därmed blev det den som hamnade på min tallrik.
Jag tror jag ska skriva en note to self att det ska gå en viss karenstid från hemkomst från Antibes innan man börjar fika på svenska kaféer. Å andra sidan så var kardemummabullen från Rosendals helt fantastisk (men kanelbullar finns inte i Frankrike). Hur som helst. Den var snygg och egentligen inte så dum mer än att den smakade varken blåbär, cheesecake eller brulé.
Efter att vi fikat färdigt strosade jag och en kollega runt lite i det vackra vädret. Här och där tittade kvällssolen fram mellan trädgrenarna och jag stannade titt som tätt till för att försöka fånga strålarna på bild.
Efterbehandla bilder eller ej
Ett av många ämnen som vi diskuterade under själva träffen var tillfixning av bilder. Sociala medier svämmar över av bilder som är så fixade med att det inte finns ett uns kvar av de färger de hade en gång i tiden. Är det snyggt? Jag drog upp exemplet lavendelfält. Efter att ha varit i Provence och åkt runt bland lavendelfälten kan jag rapportera att de är fantastiskt fina, men inte ser de ut som på en del av bilderna jag sett. Jag kan tycka att det är lite av fusk. Hur ska folk kunna uppskatta en fantastisk solnedgång där himlen skiftar i olika orange nyanser om man matats med bilder där varenda solnedgång är knallröd?
När jag senare cyklade hem tänkte jag vidare på frågan om bildspråk som jag fortfarande inte har något svar på. Förr (?) eller i varje fall när jag fotar med systemkamera så är min efterbehandling ganska modest. Jag rätar upp horisonter (alltid) och jag filar lite på vitbalansen (om det behövs). Det största ingreppet jag gör är att jag gillar att beskära bilder. Jag tycker att motivet syns bättre om bilderna görs extremt smala eller som exakta fyrkanter snarare än standardmåttet.
Men sedan jag drabbades av Instagramfeber får jag erkänna en flitig användning av filter… I början var det mest ramarna jag var ute efter men numera tycker jag faktiskt att bilderna blir häftigare med filter… Jag har också använt i princip alla filter som finns med i Instagram någon gång – även de jag tyckte var extremt fula i början. Så kan det gå.
Vi får väl se vart mitt fotande tar vägen. Just nu är jag rätt förtjust i att blogga med Instagrambilder. De ligger redan så snyggt uppladdade på wordpress, inget harvande med externa hårddiskar (där alla mina systemkamerabilder finns) och att ladda upp bilder. Snabbt och enkelt. Sedan är det ju den lilla petitessen att de som följer mig på Instagram och/eller Facebook i stort sett redan har sett de här bilderna. Jag presenterar alltså gammal skåpmat fast i en annan förpackning. Hmm. Detta något röriga inlägg avslutas härmed.
- Känner du till världens äldsta hängfärja? Biscayabron utanför Bilbao - söndag 17 november 2024
- De tre medeltida borgarna i Bellinzona är ett sevärt världsarv - lördag 16 november 2024
- Ett lyft för Anderssjöåfallet: hållbara trappor byggda av sherpas - söndag 3 november 2024
Last updated on november 3rd, 2019 at 04:17 e m
