Tack och lov för GPS på kameran!
Första veckan med Canon 6D var en chock. Jag bytte från Canon 60D till Canon 6D förra sommaren och det nya kamerahuset fullkomligt käkade batteri. Jag var van vid att ett batteri räckte för de flesta resor och brukade bara packa med mig laddaren på månadslånga turer. Det fick jag snabbt vänja mig vid att göra igen, eller stänga av GPS:n som visade sig vara batteritjuven.
Trots GPS:ns glupskhet har jag satt på den vid varje fotoutflykt under det gångna året i tanken att det nog kan vara bra att ha den på. För det är inte alltid (snarare aldrig de senaste åren) som jag hunnit med att tagga bilderna med plats när jag kommit hem från en utflykt och det kan vara tufft efteråt att komma ihåg var de tagits. Vissa bilder är lätta. Är Påvepalatet med i bild är den nog från Avignon och syns Negrescos rosa kupol är stranden i Nice. Men sedan finns det slingrande gränder, vackra utsikter och pittoreska stränder som är svårare att identifiera. Det spelar inte så stor roll för vanliga semesterbilder men är värre för mig som ska ansvara för andras semestrar. Tänk om jag rör ihop ställen och skickar folk till fel plats!
GPS räddar bokprojekt
Precis hur bra GPS-funktionen är har jag inte fattat förrän idag. Jag har nämligen kommit till kapitlet Luberon i arbetet med reseguiden Mitt Provence. Luberon är ett av de områden som jag reste runt och gjorde research till i mars. Min ambition var givetvis att skriva texterna direkt medan intrycken var färska och inte vänta ett halvår. Det är faktiskt hur kass som helst att vänta ett halvår. Försök själv skriva en text om en väg eller restaurang du var på i vintras. Hur luktade det? Vad stod på menyn? Vilken färg hade handdukarna på toaletten? Vänster eller höger i korsningen? Vilket håll ska man köra för bästa utsikten? Var smakade kaffet sump och var smakade det gott? Var är förresten kvittot så jag kan kolla priset? Hur lång tid tog det att köra mellan x och y? Upplevdes det som längre eller kortare? Finns det en mer naturskön väg?
Jag har visserligen stor hjälp av att Kocken ställde upp som chaufför. Det gjorde att jag kunde sitta och anteckna som en galning längs vägen och dessa bitvis kryptiska anteckningar är guld värda idag. Men det hade ändå varit oerhört mycket enklare att skriva kapitlen direkt. Jag vet det för jag har skrivit en reseguide förut. Då skrev jag allt i ett svep men jag kommer ihåg när förlaget ett halvår senare ville att jag skulle beskriva interiören i ett hus lite fylligare. Som tur var hade jag fotat både tak, väggar och golv och kunde därigenom fräscha upp minnet. Med denna erfarenhet i bagaget är det verkligen under all kritik att jag ändå inte prioriterade att skriva kapitlet om Luberon (eller de andra som jag gjorde research till i samma veva) i våras.
Jag visste att jag behövde tid för skrivarbete i mars-april och jag gjorde en del ansatser till att prioritera detta. Jag var exempelvis bjuden på en fotoresa till Berlin över påsk men tackade nej för att jag var tvungen att sitta hemma och jobba. Men jag var inte tillräckligt strikt och lät viktig skrivtid gå till spillo. Jag har verkligen svurit ve och förbannelse över mig själv. Hur kunde jag vara så dj-la elak mot mig själv? Att vårens stora tidstjuv dessutom var en stor energitjuv gör inte saken bättre.
Note to self: prioritera alltid det du måste göra först
Det hjälper inte att gräva ner sig och eftersom andra var inblandade riskerar jag att göra mig ännu mer impopulär än jag redan är i vissa kvarter genom att skriva om det. Men jag måste ändå skriva några rader för att verkligen inskärpa i mig själv att jag aldrig får sätta mig i den här sitsen igen. Därför skriver jag detta till mig själv.
Kom ihåg denna lördag när du återigen klev upp kl 05 för att under fortsatt tidspress kämpa med Mitt Provence. Skitstressad över att betaljobbet redan dragit igång för höstterminen. Stirrande på ark med halvskrivna meningar där du avbrutit en tankegång i våras. Undrat över vad du hade tänkt skriva. Och svurit över att om du bara hade varit smartare i våras hade du varit klar nu. Och kunnat ta en handduk och gå de fem minuterna ner till Plage Ponteil där du ännu inte satt din fot på hela sommaren.
Det var ditt eget val. Visst, det fanns nobla och fina skäl till att du inte lämnade tidstjuvprojektet tidigare. Du ville inte svika kollegor utan istället svek du dig själv. Men du hade inte alls behövt agera snäll flicka och plocka upp arbetsuppgifter som andra släppte. Du tycker att du var tydlig men eftersom du känner dig utnyttjad och ångrar tiden du la ner var du uppenbart inte tillräckligt tydlig. Det fanns många tillfällen att slå näven i bordet. Eller att lämna. Den som drabbades var du!
Det är du som inte haft tillstymmelse till semester i år. Fel, jag glömde bort den där eftermiddagen du var ledig. Men i övrigt. Jobb-jobb-jobb. Du skulle varit klar med Mitt Provence, om du hade prioriterat ditt manus och satt gränser.
Nog om detta. Jag har strävat iväg från ämnet. Det jag skulle dela med mig av var den stora glädjen och enorma lättnaden när jag till fullo insåg finessen med att GPS:n loggat platserna som bilderna tagits på. Jag valde kartläget i Lightroom och vips fick jag upp en karta med vägar, ortnamn och mina bilder. Jag kan överskådligt följa i mina egna fotspår!
Det här är extra praktiskt då mitt synopsis hela tiden har varit i kartform. Det är på en karta jag lagt upp och filat på strukturen på boken så det känns bekant. Varje kapitel i boken ska dessutom avslutas med en karta med ett förslag till dagsutflykt. Dessa är de svåraste med hela boken och de delar jag har sparat till sist. Vad sägs om att helt enkelt föreslå den tripp vi gjorde i Luberon som jag tyckte var så fin? Titta på bilderna i vyn ovan och använda dem för att beskriva vägen. Jag har en del bilder att titta på.
8172 bilder från Provence
Fotoarkivet från våren och sommarens researchresor innehåller 8172 bilder. Det är både för många och för få. Just nu önskar jag att bilderna hade varit ännu fler i de områden jag försöker att fräscha upp minnet över. Samtidigt är det så många att jag ännu inte orkat titta igenom alla och jag fasar lite för välja-ut-bilder-till-boken-fasen (då jag dessutom ska komplettera genom djupdykningar i gamla arkiv för jag saknar en del årstider från en del platser).
Jag har nu bläddrat igenom alla bilder och anteckningar från Luberon och väntar på att mitt undermedvetna ska bringa någon form av ordning i dessa så att jag kan skriva ner dem i manuet. Manuset har visserligen passerat den magiska 200 000-teckens gränsen som är det beställda omfånget, men det saknas en del delar som måste vara med. Istället är kapitlen Avignon och Marseille oproportionerligt stora.
Beklagar ett gnälligt blogginlägg. Jag är bara sååå trött och stressad just nu. Men ett färdigt manus är inom räckhåll. Och de kapitel jag rest och skrivit om i sommar är jag nöjd med. Det har inte synts här på Tomatsallad för jag har prioriterat manuset framför att blogga (klokt!) men jag har alltså harvat runt som en skottspole. Jag gissar att jag är SNCFs bästa kund. Jag har nog med material till en halv bok bara om mina tågresor.
- Ett lyft för Anderssjöåfallet: hållbara trappor byggda av sherpas - söndag 3 november 2024
- Hälsingegården Gästgivars i Vallsta – världsarv som nu är öppet - söndag 22 september 2024
- Vi gillade de spralliga järvarna mest på Nordens Ark - fredag 20 september 2024
Last updated on april 17th, 2022 at 12:53 e m
