Stonehenge blåstenar stod först i en stenring i Wales

Publicerad av

När man blandar olika discipliner kan magi uppstå. Geokemi, klassiskt gräva-arkeologi, experimentell arkeologi och så en skvätt litteraturhistoria möttes nyligen i Vetenskapens värld. Programmet handlade om det engelska världsarvet Stonehenge. Om vi börjar med litteraturhistoria så finns det en legend runt Stonehenge att Merlins armé stal en stenring kallad jättarnas dans i Irland och tog med sig stenarna till England. Den legenden nedtecknades av Geoffrey of Monmouth för niohundra år sedan. Det är gammalt, men nästan fyratusen år efter att stenarna restes.

Det är förresten inte den enda legenden runt Stonehenge, en annan handlar om att djävulen köpte stenarna från en kvinna på Irland och tog med dem till England. Historier som överlever genom att berättas muntligt från generation till generation behöver vara spännande och fantasieggande men det kan finnas en historisk kärna i dem för det. Fler och fler av de händelser som beskrivs i de Isländska sagorna kan knytas till arkeologiska fynd (de är i och för sig relativt nyskrivna i sammanhanget). Enligt den forskning som beskrevs i teveprogrammet finns det en liten skärva av sanning i legenderna om flytten av jätteringen.

Blåstenarna är från Wales

Stonehenge i Wiltshire byggdes i flera etapper och har också byggts om några varv. Det som är speciellt är att stenarna inte är lokala. De jättelika sarsenstenarna som består av ren sandsten kommer från West Woods runt 25 kilometer från Stonehenge. Det är ganska lång flytt men det är ingenting jämfört med flytten av de mindre blåstenarna. De är manshöga och väger mellan ett och tre ton (eller två och fyra, olika uppgifter). Blåsten är ingen geologisk term, det finns ingen bergart som heter så. Stenarna består i stort sett av diabas men med inslag av ryolit. Det har länge varit känt att de är hämtade från västra Wales 25 mil bort.

Det nya är att man hittat exakt var någonstans de har brutits. Detta genom att matcha stenarnas kemiska sammansättning. Tror det var mineralet zirkon som användes för att jämföra halten uran och bly. På den plats där sten av exakt samma sort finns hittade man spår av stenbrytning samt en del halvfärdiga stenar. Man hittade också brända hasselnötsskal i en gammal eldstad. Kruxet är att kol-14 visar att hasselnötterna var från 3400 f Kr vilket är 400 år för gamla. Inte tog det väl människorna 400 år att transportera stenarna från stenbrottet i Wales till de öppna fälten där de står idag?

Vad hände med stenarna på vägen?

Den nya teorin är att stenarna först restes vid Waun Mawn fem kilometer från platserna där de bröts (Carn Goedog och Craig Rhos-y-felin) för att efter ett par hundra år flyttas. Beviset för detta är att det finns hål efter blåstenar där. Diametern på ringen stämmer med storleken på hur de först ställdes upp vid Stonehenge. Det är inte där de står nu. Troligen var de åttio från början.

Var det en invaderande armé västerifrån som snodde stencirkeln eller tog lokalbefolkningen med sig sin stenring när de flyttade österut? Den senaste teorin är att folket tog med sig stencirkeln när de flyttade. Benrester begravda i anslutning till ringen visar att människorna växt upp i ett område som västra Wales.

De experimentella arkeologerna visar att det är möjligt att dra stenar på enkla slädar om man bara är tillräckligt ihärdig och tillräckligt många. Viljan kan förflytta berg.

Skärmdump från teveprogrammet. Kartan visar var Preselibergen ligger i förhållande till Stonehenge. Den senaste teorin är att stenarna dragits från stenbrottet till sin nuvarande plats över land, vilket blivit en sträcka på runt trettio mil. Förut har man tänkt att de skulle fraktats vattenvägen. Ett experiment i den vägen slutade med att båten sjönk.

Wales nära kontakt med Irland och Bretagne

Enligt legenderna kom stenarna västerifrån från Irland. Det kan hända att man inte skiljde så noga på de keltiska länderna. När sjövägen var det lättaste sättet att resa stod Wales i nära kontakt med Irland, Cornwall och Bretagne. På tal om sjöfarare så har jag också trillat över spännande detaljer om vikingarna i Wales (väldigt mycket senare än stenåldern men fascinerande tid det också). Jag har hittat en arkeolog som kallar sig för The Welsh Viking på YouTube. I ett klipp nämnde han en anledning till att vi inte hört lika mycket om vikingar i Wales som på Irland och England. Alla har väl hört talas om attacken på Lindisfarne och vikingarnas betydelse för Dublin.

Hoppade vikingarna över Wales med sin långa kust? Nix, självklart seglade vikingarna här och gjorde strandhugg. Det finns spår av en bosättning på ön Anglesey uppe i nordväst och det finns en del raider noterade. Men i stora delar körde de nordiska sjöfararna med metoden att gifta in sig i lokala stammar. När det sedan var dags att ge sig av på vikingatåg igen så kan det hända att skeppen bemannades av både kelter och nordmän. Ju mer DNA som undersöks från vikingatiden desto mer blir viking ett yrke snarare än ett folkslag.

Bilderna är från Pembrokeshire

Fotona i detta inlägg är varken från Stonehenge eller blåstensgruvan i Preselibergen utan ungefär en halvtimme i bil därifrån. De är från området runt fyren Strumble Head Lighthouse i Pembrokeshires. Det går en finfin vandringsled längs kusten där. En av bilderna är istället tagen i en gammal skiffergruva i närheten. Jag tyckte att den passade till temat.

Fotona är tagna under Wales-resan 2018, en resa som gav mersmak. Tanken var att jag skulle återvända 2019 men den resan var jag tvungen att ställa in för att jobba med Rivieran inom räckhåll. Resan 2020 försvann på grund av ni-vet-vad. Vi får se när jag kommer iväg. Tills dess ska jag tänka på folket som för femtusen år sedan bestämde sig för att flytta en hel stenring. De tog troligen med sig 80 stycken blåstenar som vägde någonstans mellan ett och fyra ton styck när de flyttade 25-30 mil österut. Jag ska aldrig gnälla över tung packning igen!

chefstomaten
Senaste inläggen av chefstomaten (se alla)