Stå öga mot öga med istidsdjur på Myskoxcentrum
Sannolikheten att stå öga mot öga med en levande mammut, ullhårig noshörning eller sabeltandad tiger är låg, för att inte säga obefintlig eftersom dessa djur sedan länge är totalt utrotade. (Det gör kanske inte så himla mycket när det gäller just tigern men de andra hade ju varit mäktiga att se). Men en av deras samtida kollegor, myskoxen, finns kvar. Dessutom lever en liten liten liten flock vilt i västra Härjedalen.
Flocken är liten och rör sig över en stor yta mellan Rödfjället och Bratteriet med sommarutflykter in i Norge. Myskoxarna är dessutom lättstörda och därför rekommenderas att man inte ger sig av ut och letar efter dem utan istället hälsar på Härje, Helga och Neassa på Myskoxcentrum i Tännäs. Inte heller där står man egentligen öga mot öga med djuren eftersom man tittar på dem från en ramp. Men jag la mig ner för att komma i bättre nivå.
Myskoxarna är på kalfjället på vintern
Myskoxar är inte direkt vackra men de är maffiga på något sätt. Det är lätt att förstå att de kunde leva här för 9000 år sedan medan inlandsisen smälte bort. De hör liksom hemma på fjället i isande vind. På vintern drar de sig upp på kalfjället där snödjupet är som lägst och lever på de lavar och ris de kan komma åt. Under vintern tappar de ofta en tredjedel av sin kroppsvikt. Så sommaren handlar om att äta upp sig igen. Då knaprar de kvanne, mjölkört och allt annat som växer i fjällbjörkskogen.
Under sommaren ger sig ungtjurar ofta iväg på vandring i jakt på honor och kan komma ganska långt bort. Jag har läst om tjurar som siktats i Vemdalen, bland nötdjur i Bruksvallarna eller nere i Färila i Hälsingland. På vintern samlas flocken igen. Känner djuren sig hotade bildar de en ring med kalvarna i mitten. Då står de på helspänn och förlorar därmed ganska mycket energi,
Myskoxar är en typ av getdjur
Myskoxar är trots namnet inga kor utan slidhornsdjur och släkt med getter. Tänk en extra stor tankbil till get. Tjurarna är 400-kilos kolosser. Intrycket av rå urkraft blir inte mindre av den tjocka pälsen, fettpuckeln och de lågt sittande hornen.
Vi hälsade på i Myskoxcentrum en av årets hittills varmaste dagar och då lunkade de ytterst sävligt fram. Men de ska kunna springa i 50 knyck vid behov. Exempelvis om de blir uppretade eller när tjurarna ska göra upp om vem som är tupp. Då springer de mot varandra och tjongar huvudet mot varandra. Den som ger upp sist vinner.
I hägnet ligger en del traktordäck utspridda. De är övningsobjekt åt tjuren Härje så att han ska låta bli matskålarna eller rampen. Han har återtagit rollen som tjur med högst rang, en position som han förlorade ett år till tjuren Kompis som bor i ett annat hägn. Högsta hönset är alltid ledarhonan Helga.
Ronja och Birk eller Birk och Ronja
Myskoxcentrum i Tännäs
Myskoxcentrum drivs av en ideell förening. Intäkter från besökare står för 80% av deras ekonomi, resten står sponsorer för. Därför är det inget att säga om att det kostar 225 kronor för ett kort besök tycker jag. Eller att de säljer souvenirer (jag handlade). Men känner man att man vill se mer djur för pengarna så kan man titta på myskoxar på Järvzoo. Där kostar endagskort också 225 kronor och man kan titta på andra inhemska djur på samma gång.
Bokning till Myskoxcentrum görs via webben och sedan samlas man i Härjebryggs lokaler. Därifrån åkte man före corona i minibuss, numera så är det istället karavan av egna bilar till en diskret väg upp till det 16 hektar stora hägnet. Det är i sin tur indelat i tre delar och i det som vi besökte fanns tre vuxna djur och två kalvar.
Två kalvar i hägnet och två i vilda flocken
I visningshägnet lever Helga, Härje och Neassa. För ett par veckor sedan födde Helga och Neassa varsin kalv med en dags mellanrum. Helgas Birk har Härje som pappa medan Neassa har fått kalven Ronja med Kompis. Kalvarna vägde bara 7 kg när de föddes men under den första tiden är mjölken 60 % fet vilket garanterar en snabb viktuppgång. Om Myskoxcentrum ej får tillstånd av Naturvårdsverket att placera ut någon av dem på fjället så kommer de att hamna i ett avelsprogram i någon djurpark.
Även i den vilda flocken föddes två kalvar i år vilket är glädjande för förra året föddes bara en. Det är också full pott eftersom flocken bara har två kor i dagsläget. Flockens totala antal är nere på ett drygt dussin djur. Orsakerna till att flocken minskat är oklara men olika teorier är inavel, stress och brist på bete.
De vilda djuren har vandrat hit från Dovrefjäll
Myskoxar har vandrat till Härjedalen minst två gånger. Den första gången var efter att inlandsisen drog sig undan. De hörde till de allra första djuren i Härjedalen tillsammans med vildren, ripa och hare. De fanns inte bara i Härjedalen utan i stora delar av Sverige. Men de dog ut.
Andra gången var 1971. Då vandrade fem djur över från norska Dovrefjäll. I Dovrefjäll är de i sin tur inplanterade från östra Grönland. De första djuren flyttades till Norge på 1930-talet men efter andra världskriget fanns inga kvar och man började om på ny kula.
Vill man se vilda myskoxar i naturlig miljö är en tur till Dovrefjäll en bra idé. Där finns någonstans mellan 200 och 250 djur. Jag har exempelvis läst Kerstin och Eyals resereportage och tips från Fröstrads naturfoto om hur man ska bete sig när man fotograferar dem. Respekt, tålamod, teleobjektiv och en bra guide verkar vara goda knep.
Flera utplanteringar och förflyttningar gjorda
De djur som vandrade över till Härjedalen 1971 var riktiga långvandrare. Kon Ulrika vandrade en sommar ner till Värmland och tjuren Nils drog ända ner till Färila i Hälsingland. Hans vandringslusta gjorde att han till slut fångades in och fick leva sina sista år i djurpark. På vintern levde de oftast runt Rödfjället nära Tänndalen och blev väl studerade.
I början växte flocken hela tiden och var som mest uppe i någonstans mellan 30 och 40 individer. Men sedan har den som jag nämnt ovan minskat. Eftersom en teori har varit inavel så har det gjorts allehanda försök att byta tjurar och flytta ut nya kor. Exempelvis flyttade Härje och Helgas dotter Idun ut på fjället 2013.
Extra varm och mjuk ull
När vi hälsade på i Myskoxcentrum så såg djuren ganska tufsiga ut eftersom de höll på och släppte vinterullen. Det är den undre ullen som de ska tappa och den ska ta sig igenom de längre stickelhåren. I Alaska tror jag det var som det finns farmer som föder upp myskoxar för ullens skull. Den är extremt mjuk och varm.
Jag ångrade lite grann att vi inte åkt tidigare medan det låg snö kvar. Bilderna hade nog blivit snyggare då. Men det var skönt att det var bra ”människoväder” när vi var där. Dessutom inga flugfän ännu. En eloge till guiden Ida som berättade underhållande om de olika individerna.
- Känner du till världens äldsta hängfärja? Biscayabron utanför Bilbao - söndag 17 november 2024
- De tre medeltida borgarna i Bellinzona är ett sevärt världsarv - lördag 16 november 2024
- Ett lyft för Anderssjöåfallet: hållbara trappor byggda av sherpas - söndag 3 november 2024
Last updated on augusti 11th, 2020 at 01:34 e m
