Runstenssafari i Estrids Täby

Nu har jag helt snöat in på runstenar. Och är ungefär lika enveten som när jag jagade liguriska stenar i somras. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av runstenar förr. De är för korta. Den perfekta historien berättas i en bok som är två centimeter tjock och en runsten är helt enkelt avsevärt kortare. Någon reste en sten efter en annan som dött på annan ort. Vem bryr sig liksom? Men det blir en helt annan sak när flera stycken sätts ihop till en historia.

Igår gav jag mig iväg för att upptäcka Vikingakvinnan Estrids Täby. Eller Vallentuna, jag har inte örnkoll var gränsen går. Jag hade läst att Runriket skulle gå att upptäcka till fots, per cykel eller bil. Jag valde bil eftersom den har nybytta bromsar, en detalj som cykeln inte ståtar med. Det var nog rätt val för så värst mkt vandringsleder såg jag inte till.

Täby kyrka låst

Första anhalt på min resa var inte byggd på Estrids tid. Täby kyrka byggdes på 1200-talet men de flesta äldre kyrkor är inte byggda på en slumpvis plats, det var säkert en eller annan helgedom där innan. Kan det ha funnits ett träkapell på platsen under Estrids levnad? Eller asatempel?

Estrid tillhörde en av de första generationerna kristna. Hennes far var en av Olof Skötkonungs närmaste män. Kungen dog ungefär samtidigt som Estrid föddes. Växte hon upp i en tid när kristna och asatroende levde sida vid sida? Är det en av anledningarna till att det restes så många runstenar under den här tiden – att de som var kristna ville visa upp det? (De fick i så fall sista ordet eftersom runstenarna med kors på bevarats i tusen år).

Täby kyrka är känd för sina 1400-talsmålningar av Albertus Pictor/Albert målare. Jag hade kyrkoobjektivet redo (tidigare känt som kakobjektivet) för att dokumentera dessa även om de inte hade något med Estrid att göra. Men trots att jag var där under kyrkans öppettider var dörren låst. Trist utveckling! Det fanns ett telefonnummer man kunde ringa om man ville in men riktigt så engagerad var jag inte utan nöjde mig med att fotografera utsidan. I väggen till vapenhuset sitter en sönderslagen runsten som flyttats dit från Fittja. Men den hade inget med Estrids familj att göra så vitt jag vet.

Jarlabankes bro har fått en lekplats

Jarlabankes bro ser inte särskilt broaktig ut utan mer som en vägstump men det lär ha varit sankmark här under Vikingatiden. Bron var då 150 meter lång och det stod runstenspar i båda ändarna. Två finns kvar men ev stod stenar som numera finns vid Danderyds respektive Fresta kyrkor i andra änden.

Storpampen Jarlabanke var Estrids barnbarn. Hans far Ingefast var äldste överlevande son efter Estrid och Östen (han som dog på pilgrimsfärd till Jerusalem). Ingefast hade en käresta som hette Jorun men gifte sig ändå med änkan Ragnfrid. Jorun fick en gård att bo på med frillosonen Jarlabanke. När Rangfrid dog så gifte Jarlabanke om sig med Jorun. Var han då så mäktig att han kunde gifta sig med vem han ville och inte behövde gifta sig taktiskt? Var det sonen Jarlabanke som artade sig såpass väl att Ingefast ville göra honom till sin arvinge? Det går att fantisera hur mycket som helst.

Att bygga en bro räknades som en gudi behaglig gärning. Jarlabanke passade på och resa två stenar som meddelade världen att han ägde hela Täby. Hade han bekräftelsebehov för att han var född oäkta? Å andra sidan så vill jag minnas att det här med att vara noga med äkta och oäkta var en kristen uppfinning och landet hade varit kristet i några få generationer bara.

Sist jag besökte Jarlabankes bro låg flera av stenarna ner men de har rests upp. Som förlaga har använts en bild från 1600-talet. Det har också byggts en lekplats som är modellerad på Runriket och kan tilltala alla åldrar. I mitten finns en stenplantering i form av Vallentunasjön och sedan finns det olika stationer där de mindre kan leka obekymrat om att de äldre samtidigt kan läsa om Täbys historia.

Arkils Tingstad  bortglömd

Om Jarlabankes väg ligger precis bredvid dagens väg så ligger den gamla tingsplatsen Arkils Tingstad på en avlägsen och ogästvänlig plats. Det var skyltat dit men grannarna gjorde sitt bästa för att inte välkomna några i onödan. ”Privat område”-skyltsjukan har nått Sverige. Granhäckar har de dock inte i Frankrike.

Tingsplatsen är byggd av Skålhamrasläkten men den var inte i bruk särskilt länge. Den mäktige Jarlabanke byggde nämligen en konkurrerande plats norr om sjön och den tog över. Ganska häftigt faktiskt vad några stenar i marken kan säga om maktkamp för tusen år sedan.

Vallentuna kyrka vid Vallentunasjön

Sista anhalt på min resa blev Vallentuna kyrka. Sedan försvann solen och jag åkte hem och värmde mig med en stor kopp kaffe. Det här betyder att jag aldrig kom till den sida av Vallentunasjön som Estrid bodde på och där hon uppförde sina runstenar. Å andra sidan så om hon reste långt ner i Europa så tror jag nog att hon reste runt Vallentunasjön också, så hon har nog sett samma utsikt som jag.

Vid Vallentuna kyrka står en riktigt stor och imponerande sten. Den stod ursprungligen på den tingsplats som Jarlabanke uppförde. Stenen användes sedan som tröskel till vapenhuset innan den restes bredvid kyrkan. Stenen är unik då den är ristad på båda sidor. Den har ett stort kors – det var tydligen viktigt för Jarlabanke att visa att han var kristen. Samtidigt var familjen inte mer kristnad än att de bibehöll seden med att ge gravgåvor när Estrid begravdes.

På Vallentuna kyrkogård finns fler runstenar, en med knappt synliga runor är inbyggd i en mur och en halv sten är rest i bortre änden. Den hittades i en grav.

Det finns mycket kvar att se

När jag kom hem fick jag en länk till Riksantikvarieämbetets databas med fornfynd i inkorgen. Så här ser det ut runt Vallentunasjön. Alla R är inte runstenar utan de kan vara lite vad som helst. Men de ligger ovanligt tätt jämfört med andra delar av landet och det finns en del kvar att upptäcka om vi säger så. Återkommer!

PS! Alla bilder går att klicka på för att se i störra storlek. 

Last updated on juli 15th, 2013 at 09:19 e m