Översvämmade äventyr i Sandsjöbacka
Efter veckor av spöregn badade Allhelgonadagen i solsken. En helt fantastisk höstdag som gjord för långa promenader. Trots det var vandringslederna i Sandsjöbacka helt övergivna. Hur kunde det komma sig?
Jag arbetar mot en deadline och sitter egentligen kedjad framför datorn dygnet runt. Men ibland kör man fast och behöver byta miljö. Vad passar bättre än en kortare vandring i Sandsjöbacka naturreservat? Sagt och gjort, kamerorna packades och Lundhagsbyxorna drogs på. Skovalet innebar en del velande: klumpiga kängor, gympadojor för leriga förhållanden eller mina favoritskor, mina lätta salomon? Jag valde, precis som veckans övriga sex dagar, de sistnämnda.
En kompis hämtade upp mig och vi åkte till Långås. (Inte samma Långås i Marks kommun som jag åkte skidor till i vintras, utan Långås längs Spårhagavägen mellan Billdal och Lindome.) När vi körde sista kilometern mot parkeringen mötte vi ett par hundägare som alla var skodda i gummistövlar. Vi borde tagit det som en stark varningsklocka och inte avfärdat det som mode för hundvänner. Istället parkerade vi och började gå en rödmarkerad led.
Höglänt ljunghed förvandlad till leråker
Leden slingrade sig genom vackra solbelysta ekbackar och vidare upp på en ljunghed. Jag blev ovanligt glad när det började gå uppför, nu skulle vi komma upp från vätan. Men stigen över ljungheden var förvandlad till geggig leråker. Istället för att klafsa i geggan tog vi fram sjumilakliven och plöjde genom ljungriset bredvid. Ögonen stint fästa i marken för att undvika koblaffor, lösa hala stenar och gropar. När vi kom upp kunde vi lyfta blicken och belönades med en vacker utsikt.
Därefter vände leden tyvärr neråt igen. Leråkern förvandlades bitvis till bäck men vi hoppade på stenar och klättrade längs kanterna vid gott mod. Tills vi kom ner till en informationstavla och möttes av en helt översvämmad vägstump. Båda sidor av vägen var översvämmade åkrar, det fanns helt enkelt ingen väg runt. Skulle vi vända och knata tillbaka i lervällingen? Eller ta en extrasväng, följa en blå led sydväst, ta oranga Sandsjöbackaleden tillbaka och komma fram på andra sidan översvämningen? Jag plockade fram Gröna kartan nr 541 och konstaterade att vi nog avverkat de torraste partierna av leden. Det som återstod på andra sidan den översvämmade vägstumpen var sjönära våtmarker.
Min vandringskamrat menade att blötare kunde det ju inte bli och ifall det nu var våtmarker, då borde det vara ordentligt spångat. Det argumentet köpte jag. Dessutom la jag filosofiskt till: i värsta fall får vi ge upp att hålla oss torrskodda och helt enkelt klafsa ner i geggan.
Välmarkerad vandringsled, men var är spångarna?
Vi fortaätte. Första biten var lättgådd väg, några får, en stor ek med koja i flera våningar och så småningom kom vi in i skogen igen. Passerade en slåtteräng som Tölö hembygdsgille sköter om. Ängen ägs av Einar Andersson och kanske var det Einar själv vi hälsade på. Vi såg också två joggare, far och son, försvinna iväg på lätta steg.
Solen stod nu ganska lågt och vi gick med så långa steg som terrängen tillät. Efter en dryg timme var vi tillbaka vid den översvämmade vägstumpen, fast nu på andra sidan. Nu visade det sig att stigen framåt också var ganska blöt. Vi försökte hitta en möjlig väg vid sidan om: rundar flyttblock, kryper genom täta busksnår, klättrar över mossbelupna stenmurar, skråar uppför en stenig slänt. Jag försökte följa något som antagligen är rena motorvägen för en hare. Tyvärr är jag något högre och bredare än en hare och inte lika säker på fötterna.
Till slut klättrade vi ner till stigen igen. Det tog helt enkelt för mycket energi och för lång tid att klättra omkring i skogen. Här och där fanns också en spång utlagd. Spångarna var förvisso glashala av nedfallna löv men ett välkomet avbrott från geggan.
Vandringsleden försvinner ut i en sjö
Lederna är väldigt välskyltade. Med jämna mellanrum står det träpinnar med färgglada pluttar på. Vad som möjligen förvirrar är att det verkar finnas flera gula, blå respektive röda spår. Karta eller bra minne är därför bra att ha. Eller att man helt enkelt håller sig till en färg. Men vad gör man när nästa pinne plötsligt står ute i vatten? Inte en chans att vi klafsade ut där, så vi valde något som skulle kunna varit en stig åt ett annat håll. Vi nådde fram till ett hus och kunde återknyta bekantskapen med leden en bit längre fram.
Skymningen hade nu sänkt sig och jag plockade fram kartan igen, skulle vi verkligen fortsätta på leden eller ta bilvägen runt om? Kartan avslöjade att bilvägen var en låååång omväg och vi bedömde att vi skulle hinna till bilen om vi skyndade oss och eventuellt joggade delar av vägen.
Vi hade nu nått den terräng mellan Mellsjö och Sandsjö som enligt kartan skulle vara fuktigast och kartan hade en poäng. De spångar vi hade hoppats på verkade ha flutit bort. Och de som fanns var inget att satsa på. Jag tog sats från en sten och hoppade över ett pöl för att landa i säkerhet på en spång. Trodde jag. Spången agerade vippbräda och skickade mig rakt ner i den bruna pölen.
Vi skyndade vidare, hoppade över nedfallna (fällda?) björkar och stod plötsligt framför en sjö. En temporär sjö full med björkar men likväl en sjö och tämligen djup. Vi letade men kunde inte se någon väg runt. Det fanns inga alternativ. Det var bara att vända. Detta är ett helt unikt beslut i chefstomatens liv, antagligen första gången någonsin detta har hänt.
Varnar förgäves medvandrare
På återvägen trasslade jag in mig i taggtråd som inte syntes i mörkret vilket stärkte oss i att vi hade fattat rätt beslut. Efter en stund mötte vi dagens första medvandrare. Jag hejade och frågade vart de skulle. De hade bilen i Långås och hade bråttom, ”snart ser man inte markeringarna längre.”
”Det går inte att ta sig till Långås den vägen” sa jag och visade dem bilden av sjön.
”Vi kan gå runt” svarade mannen medan kvinnan tvekade.
”Det går inte att gå runt”.
Men de kände inte mig och vet inte att ordet ”går inte” egentligen inte existerar i mitt vokabulär. Så de fortsatte.
Ficklampa i mobilen räddare i nöden
Vi hann tillbaka ut på bilvägen innan skogen blev beckmörk. Under den timme det tog oss att knata tillbaka till bilen blev jag alltmer nöjd med min HTC Desire. Jag gillade den även tidigare men nu upptäckte jag hur fiffigt det är med ficklampa i mobilen. Slapp bli överkörda av bilar och såg vägkanten.
Hur gick det för medvandrarna? När vi kört en halv kilometer mötte vid dem. Favoritskorna? Jag får nog använda något annat ett tag. Å andra sidan ska jag inte gå någonstans, jag ska sitta framför datorn och jobba.
(Alla bilder är klickbara för större storlek)
- Känner du till världens äldsta hängfärja? Biscayabron utanför Bilbao - söndag 17 november 2024
- De tre medeltida borgarna i Bellinzona är ett sevärt världsarv - lördag 16 november 2024
- Ett lyft för Anderssjöåfallet: hållbara trappor byggda av sherpas - söndag 3 november 2024
Last updated on april 27th, 2020 at 05:55 e m
