Nu har lyxrenoveringen börjat i Juan-les-Pins

Publicerad av

Badorten Juan-les-Pins har en hel del att erbjuda en fotograf. Allra bäst är att gå dit en julikväll när alla barer är upplysta och strandpromenaden full med flanörer. Det är först när det mjuka kvällsljuset övergår i mörker som Juan-les-Pins verkligen lever upp. I juli är det jazzfestival och då kommer de dyraste bilarna, högsta klackarna och mest uppseendeväckande kläderna fram. I varje fall för om åren men de mest galna kreationerna var det ryskor som bar och frågan är om de dyker upp i år. Än så länge har jag mest hört engelska på gatorna.

Nu passar kvällspromenad inte riktigt min nuvarande dygnsrytm så jag traskade över till Juan-les-Pins en eftermiddag. Jag trodde att jag hade väntat tills den värsta hettan hade lagt sig men tji fick jag. Svetten rann och jag orkade inte riktigt gå så långt som jag hade tänkt mig innan jag satte mig på en buss hem till Antibes igen. Men några byggnader fastnade på bild och jag tänkte tänkte posta dessa. Mitt mål var att se hur det går med Le Provencal, världens största övergivna hotell. Men det blev en hel del arkitekturspaning.

Bd du Presidént Wilson

Eftersom jag kom gående från Antibes så kom jag huvudgatan Bd du Presidént Wilson. Den enda president Wilson som Google känner för att berätta om är den amerikanska presidenten Woodrow Wilson. Han var president under första världskriget och det är antagligen därför han har fått 24 olika gator i Frankrike uppkallade efter sig.

Ska kanske tillägga att när jag började med detta blogginlägg var min tanke att sätta ihop ett snabbt blogginlägg med lite foton. Inte lägga dagar på att göra research först.

Vackert vitt gammalt trevåningshus
Klassisk villa skuggat av ett pinjeträd. Bd Wilson.
Det finns en hel del sådana här hus. Vi kan väl kalla dem för funktionella för att härbärgera många människor. Bd Wilson.
Skolbyggnad från 1963.
Palais Wilson byggdes på 1930-talet med utsikt över lantliga omgivningar.

Hundra år av arkitektur i Juan-Les-Pins

I princip alla byggnader i Juan-les-Pins är byggda under de senaste hundra åren. Det finns garanterat några som är yngre men de stora byggboomarna har varit under 1900- och 2000-talen.

Kongresshallen är tämligen ny, den har dykt upp under de år jag vandrat omkring med min kamera.
Denna välbekanta muralmålning har blivit påbättrad nyligen.
Jardin de la Pinède har fått en ansiktslyftning. De där gula byggnaderna har jag inte lagt märke till förut.
Parken har snyggats till men jag tyckte att det var väl många som stod och stirrade på ett högst vanligt träd.

Juan-les-Pins mest ikoniska byggnader

La Provencale är äntligen täckt av byggnadsställningar och en hög kran ger hopp om att den gamla art deco-pärlan ska återfå sin forna glans. Men var är alla byggjobbare? Borde det inte krylla av sådana om något ska hända?
Nick Hornby har fått ett litteraturpris på Belles Rives av Fitzgeralds vänförening. (Är det ingen som kan ge mig något pris, jag vill också gå på fest). Hotellets espressoindex har stigit till €8, det var €6 enda gången hittills jag varit där.
Vad har hänt här? Mitt emot Le Provencale, två hus från Belles Rives har ett modern glas och betong-monster landat. Jag brukar inte gnälla så mycket på modern arkitektur men känner att jag trillade baklänges. Om man vill vara vänlig så är det att mönstret på fasaden går igen på plank och grindar. Den heter Villa L’Oiseau Bleu och blev klar 2020.

Stranden och centrum

Att hyra en solstol på stranden närmast i bilden kostar €10 för en dag. Vill man istället ligga på pontonbryggan till Belles Rives kostar det €125 om man inte är hotellgäst. Tar man med egen handduk kan man bada gratis.
Detta är inte Juan les Pins mest namnkunniga hotell direkt men Ernest Hemmingway har bott här. Det var innan han blev berömd kan tilläggas. Läs mer via denna länk.
På detta café har jag druckit ganska många (tämligen mediokra) cappucino. Det var stamställe för en kompis när jag först anlände till Rivieran. Tänk, då drömde jag om att skriva en bok, nu drömmer jag om att en av mina dussin titlar ska sätta igång och sälja bättre.
Le Crystal har hunnit bli en institution många varv om. Den har legat här sedan 1938 och det är alltid folk där. Fotona blir dock läckrare på nätterna.
Anledningen till att folk stod och glodde på ett träd i parken var de halvtama gråa ekorrarna. För runt tio år sedan såg jag en man som serverade dem rödvin. Jag hade bara kompaktkamera och smygfotade på långt avstånd så det blev en usel bild. Igår hade jag 24-105 mm på kameran (teleobjektivet har jag lämnat kvar i Sverige) så jag fick gå nära och var allt annat än diskret. Damen hade en hel kasse med jordnötter med sig.

Avslutning på denna arkitekturspaning i Juan-les-Pins

Så vad tyckte du om husen? Har du någon favorit som jag inte fastnade för? Jag får se om jag gör ett nytt försök med kvällsfoto någon kväll. Min tanke just nu är faktiskt mest att fotografera men jag har ju böcker att skriva också.

Foto taget mellan det som förr var Plage Provencale (nu stängt och igenbommat) och Belle Rives. Längst till vänster nybyggt åbäke, i mitten Villa Picolette från slutet av 1800-talet och till höger Belle Rives som blev lite snett med vindvinkel på kameran.

Tillägg: Nästa arkitekturspaning är nu publicerad. Den är från en promenad till Juan les Pins via Cap d’Antibes med foton tagna på hösten.

chefstomaten
Senaste inläggen av chefstomaten (se alla)

Last updated on november 11th, 2022 at 08:43 f m