Nice e najs men håll koll på klockan!

Utsikten från berget Le Château över Medelhavet, Vieux Nice och Promenade des Anglaise är helt fantastisk. Det gäller att dock att vara uppmärksam på tiden … Här kommer unika bilder och en unik historia signerad min studiekompis Mattias som i våras besökte Nice tillsammans med sin kärlek.

”På eftermiddagen promenerade vi omkring och bara insöp atmosfären, från fontänspelet i Albert 1e Jardins till folkvimlet i gamla stan. Under middagen pratade vi om att vi under helgen måste ta oss upp på klippan ovanför Nice, vid slottet, och se utsikten därifrån. Jag hade tidigare hört talas om att det fanns stigar och trappor inifrån stan som var lätta att hitta, och tänkte att vi skulle försöka finna dem när vi kunde. Efter en härlig middag strosade vi genom stan och fortsatte att insupa miljön allt vi kunde. Plötsligt ser jag i botten av en gränd trappor som bär iväg uppåt, och blir nyfiken. Vi följer trapporna och inser snart att de bär iväg uppåt klippan. Vi fortsatte vår promenad i den tilltagande skymningen, och njöt av utsikten som bredde ut sig alltmer, ju högre upp vi kom. Det fanns gott om gångar och trappor som ledde uppåt, och vi mötte några andra par som också promenerade. När vi kommit upp till det stora vattenfallet, var det så mörkt att en trollbindande belysning i grönt tändes bakom vattnet. Otroligt vackert!

Vi stannade ett tag, och bestämde oss sedan för att ta oss den sista biten upp. Vi träffade ytterligare ett par på väg ned, pratade med dem om den härliga utsikten och fortsatte sedan uppåt. När vi väl nådde toppen, hänfördes vi över utsikten över den böjda strandlinjen, den upplysta staden och det väldiga havet. Vi stod kvar ett bra tag och njöt i fulla drag. Till slut började vi vår promenad nedåt, och lyckades hitta samma väg som vi kom upp på i mörkret. Vi traskade sakta nedåt, och nådde till slut grinden som markerade början på staden nedanför berget. Grinden var låst…

En snabb undersökning visade att det inte var möjligt att klättra över den eller runt den – stängslet var högt och spetsigt. Vi gick därför fnissande tillbaka för att finna en annan väg. Det gjorde vi också, och följde den nedåt. Även den ledde till en låst grind… Liksom nästa väg vi följde. inte riktigt lika kul längre, men vi var glada för att natten var hyfsat varm och det illa fall inte regnade… Vi fortsatte slottskulle runt och stötte på flera låsta grindar. Till sist befann vi oss på helt andra sidan, och insåg att det inte finns fler utgångar.

Det var midnatt, och utsikten att behöva stanna ensamma på berget kändes sådär. Porten vi stod vid nu var flankerad av en fem meter hög bergssida uppåt, och en fem meter mur nedåt gatan på andra sidan. På bara tjugo meters håll fanns ett stort hyreshus, men inte en själ i sikte. Till slut ser vi en gammal dam som är i färd med att stänga fönstren för natten. ”Madame, pardon!” ropar vi, och hon bara måste ha hört oss, men ignorerade oss likafullt. Kanske var hon trött på att andra korkade kärlekspar blivit inlåsta på slottskullen?

Efter ytterligare några minuter gör en annan dam om manövern med att stänga sina fönster. ”Madame, s’il vous plait, aidez-nous!” ropade vi. Hon skrattade, förstod direkt läget och ropade att hon ringer polisen, så får de hjälpa oss. ”De vill nog ha en 50 euro för utryckningar som den här, men det kanske ni kan ta?” Till och med på långt håll syntes skrattet i hennes ansikte, och vi tackade henne och önskade henne en god natt. Och där stod vi. Mitt i livet, nykära och inlåsta på slottsklippan i Nice en ljum vårnatt, väntandes på polisen som skulle hjälpa oss.

Efter en kvart kom de, och vi var litet skamsna över att behöva deras hjälp. De var vänliga, och undrade mest varför vi inte bara gick ut genom den lilla dörren till höger om porten? Vi förklarade att vi försökt, men den verkade låst? ”Icke,” sa polisen som verkade föra befälet, ”den är alltid öppen.” Han steg ur och kände på den låsta dörren, och såg sedan väldigt förvånad ut. Hans kollega kom med en stor nyckelknippa och förklarade för oss och kollegan att det visst kunde hända ibland. De såg i sin tur litet generade ut över vi blivit inlåsta, och släppte sedan ut oss utan att ta betalt för utryckningen. Litet lätt berusade av glädjen att vara fria igen, småskuttade vi nedför sluttningen och tog oss runt klippan vid havet, och kom så småningom fram till hotellet med ett litet annorlunda, men småfnissigt, minne från vår första resa tillsammans.”

Last updated on september 9th, 2014 at 06:30 f m