Minnen från en äventyrlig vandring i Samariaravinen på Kreta

Idag ska jag göra en djupdykning i minnesarkivet, till en vandring i Samariaravinen på Kreta. För tjugo år sedan var jag där med min mormor – en utflykt som blev lite mer äventyrlig än vi hade tänkt oss.

Mormor gjorde en ekonomisk resa under sitt liv

Min mormor gjorde en ekonomisk resa under sitt liv, från urfattig fabriksarbetare till äkta mattor. Hon gjorde resan av egen kraft genom att driva företag och jobba jämnt. När vi tömde hennes garderober hittade vi igen en gulnad tidning där hon var med i en lista med Sundsvalls miljonärer. Inte illa av någon som en gång i tiden inte hade råd med mat.

För tjugo år sedan var mormor en pigg pensionär som gillade att dansa och resa. Problemet var att hon ville ha sällskap och hennes väninnor hade inte samma ekonomiska möjligheter. Hon ville dessutom gärna att andra tog initiativ och skötte det praktiska. Hon frågade därför mig om jag kunde följa med henne till Kreta som sällskap.

Jag var då student och van att fixa med resor. Vid sidan av studierna var jag ideellt engagerad i Förbundet Unga Forskare som arrangerar utställningen Unga Forskare. För deras räkning hade jag rest en del som förkläde åt gymnasieelever som vunnit stipendieresor till olika internationella tävlingar runt om i världen.

En förmiddags vandring sa reseledaren

När vi kom till Kreta gick jag på en sådan där träff där en av reseledarna säljer in olika utflykter som de anordnar. Hon berättade om en populär vandring i en smal ravin. Det lät makalöst vackert med ravinen och härligt med lunch vid havet efteråt. Intrycket jag fick av reseledaren var att det var en hyfsat lätt vandring som alla klarar av. Det skulle bara vara neråt och hur långt kunde det egentligen vara om utflykten avslutades med lunch? En förmiddags vandring skulle väl även mormor klara av? Dessutom sa reseledaren något om åsnor för de som skadade sig. Jag övertygade mormor att vi skulle åka med.

När vi satt på bussen och jag såg att alla andra var vältränade figurer med kängor och ryggsäckar började jag ana oråd. Vi var mer klädda för att flanera bland affärer eller ta en kortare promenad.

Dessutom var jag sällsynt illa utrustad. Normalt brukar jag alltid ha med mig mer vatten än vad som behövs och lite nödkost ifall blodsockret behöver piggas upp. Men jag hade inga pengar att handla för och gick därför tomhänt. Mormor tyckte att det var onödigt att vi båda växlade in pengar och betalade dubbla växlingsavgifter. Det höll jag med om men hon delade heller inte med sig av sin valuta så jag hade inga kontanter.

Ensamma och övergivna mitt i en ravin

Vi kom inte särskilt många steg in i ravinen innan jag insåg hur usel fysisk form mormor var i. Det var stenigt och zick-zack neråt. Vandringen startar 1250 meter över havet och ska man ner till havsnivå är det en hel del höjdmeter som ska avverkas, om än neråt. Vi blev snabbt sist. Reseledaren försvann med några ord om när sista båten skulle avgå från Agia Roumeli. Det ynka lilla vatten vi hade med oss var snart urdrucket. Det finns vattenposter i ravinen men det är en bit till dem. Jag tog flaskan, gick ner och fyllde på den och gick sedan upp igen till den bänk där mormor satt sig. Jag övertalade henne att gå en bit till. Jag har för mig att jag upprepade den där manövern mer än en gång.

Vi blev omgådda av andra vandrare. Om jag minns rätt pratade jag med några tyskar i rejäla kängor och vandringskäppar som berättade att Samariaravinen räknas som en utmanande vandring. Jotack, jag hade nog förstått att det inte var så lätt som jag fått intryck av under säljträffen. De där nöd-åsnorna lyste också med sin frånvaro. Jag övertygade mormor om att gå några steg till.

Vi var nu helt ensamma i ravinen och något annat alternativ än att fortsätta framåt fanns inte. Det finns en ödeby på mitten men vi hade ingen mat med oss och hur kul skulle det vara att övernatta där? Vi stapplade vidare. Det blev åtminstone svalare på eftermiddagen.

När vi kom ut ur ravinen och alltså hade avverkat 13 kilometer men hade tre kvar till byn började det skymma. Då dök det som tur var upp en lastbil som vi raskt liftade med. Jag önskar att jag hade haft en bild på oss på lastbilsflaket, men på den tiden tog man 20 bilder från en hel semester, inte 20 selfie från ett lastbilsflak.

En av anledningarna till att mormor ville ha med mig på resan var att hon bara pratade svenska. Jag pratar dock inte ett ord grekiska så nyttan av mina språkkunskaper var begränsade. Med hjälp av kroppsspråk så lyckades jag få dem att förstå att vi behövde någonstans att sova. Alternativt så var det deras jobb att plocka upp vilsekomna turister på regelbunden basis. Lastbilen satte i alla fall av oss någonstans där vi kunde få ett rum för natten. Jag gissar att vi även fick något att äta och att det i så fall smakade fantastiskt.

Dagen efter fick vi belöningen för våra strapatser, det var en fantastisk morgon vid den lilla byn vid havet. Vi fick dessutom njuta av den innan horderna med vandrande turister kommit dit. Istället tog vi morgonfärjan tillbaka till var-det-nu-var-vi-bodde. Reseledaren såg lite förvånad ut när jag upplyste henne om att vi fått övernatta på annan ort. Resten av resan har jag glömt vid det här laget men den där vandringen minns jag fortfarande.

Orsaken till denna djupdykning i minnesarkivet är att vi begraver mormor denna vecka. Min förhoppning är att det blir en tillställning där fokus ligger på att minnas de bra stunderna vi haft ihop.

Tack mormor för att du följde med i Samariaravinen – det var kanske inte så kul då, men det blev verkligen ett dygn att minnas långt efteråt!