Lätt att följa Drottning Kristinas liv i ”Kvinnokungen” av Kristina Sjögren
Drottning Kristina är en intressant figur. ”Nordens Minerva” var en superkändis i sin egen tid. Generationer har fascinerats av hur den protestantiska superhjälten Gustav II Adolfs dotter övergav sin ärvda tron, sitt land och sin tro. Hur kunde hon? Hon var välutbildad för sitt uppdrag, varför gjorde hon inte en Elisabeth och regerade framgångsrikt i 44 år? Tänk vilken supermakt Sverige kunde ha blivit då. Nåväl, det hjälper inte att spekulera om inte om varit. Drottning Kristina valde att abdikera efter bara tio år som myndig regent. Sedan gjorde hon skandal genom att konvertera och levde större delen av sina återstående 35 år i Rom. Spaltkilometer har skrivits om henne ur olika vinklar.
Bokrelease på Livrustkammaren
Kristina Sjögren har tagit sig an drottning Kristina i romanform i boken Kvinnokungen. Boken hade release på Livrustkammaren i förra veckan och jag var på plats. Jag går av tidsbrist sällan på releasefester, men kombinationen att detta var en lugn vecka på uppdragssidan, att inget av mina egna manus brinner i knutarna, bokens ämne och platsen gjorde att jag prioriterade att delta. Releasen var trevligt, välbesökt och elegant. Jag stannade inte särskilt länge men jag lyssnade när författaren och förläggaren berättade om bokens tillkomst. Förläggaren nämnde att det är inne med historiska romaner igen. Härligt tycker jag som slukade sådana för sisådär tjugo-trettio år sedan (det är ungefär två-tre decennier mellan trenderna i bokbranschen så det gäller att passa på nu för sedan är de helt ute igen – detta skrivet med adress till de av mina vänner som skriver historiska romaner!).
Kvinnokungen flyter på
Jag började läsa Kvinnokungen direkt. Det är med stor lättnad jag rapporterar att boken är så lätt att läsa att den redan är utläst. Det är på ett sätt otacksamt att skriva om en person som är så känd som Drottning Kristina för alla vet redan hur det ska sluta (den konstnärliga friheten sträcker sig inte till att gifta bort drottningen och ge henne tio barn). Ändå vill jag läsa vidare. Mest för att det inte finns något som hindrar läsningen. Jag har så många halvlästa böcker liggande i högar. Böcker där jag fastnat för att det är för mycket som stör läsningen och gör att jag tappar intresset; för mycket blod, för mycket tjat, för många karaktärer eller upprepningar. Allt detta lyser med sin frånvaro.
Kvinnokungen är rakt upp och ner en kronologiskt upplagd historisk roman där läsningen flyter på fint. Den är välskriven. Det låter kanske inte så himla märkvärdigt men det är en konst att få det att se lätt ut. Boken innehåller precis lagom långa beskrivningar av gästabuden, som en svanskrud som börjar se bedagad ut, och jag får precis lagom mycket 1600-talshistoria till livs.
Visserligen finns det inget som gör att jag måste läsa vidare, om jag hade blivit avbruten i några dagar är det risk att boken hamnat i halvlästa högen ändå. När jag läst färdigt känns det tomt, jag har lärt känna en massa personer och vill veta hur det går för dem. Jag har ägnat eftermiddagen åt att surfa runt på Wikipedia och läsa vilka som dog tidigt, vilka som fick begrava alla sina barn (som Belle) och vilka som var framgångsrika. Jag har läst en massa teorier om varför Kristina abdikerade, en del mer fantasifulla än andra.
Just nu undrar jag mest om Kristina, eller Christina som hon stavas i Sjögrens bok, blev nöjd med sitt beslut? Hon slet rätt hårt för att få abdikera och sätta sin kusin på tronen. När hon väl överlämnat makten fick hon aldrig den livränta som hon förhandlat till sig. Det borde hon väl kunnat räkna ut med lilltån i förväg att hon inte skulle få. Hur som helst, boken rekommenderas för de som gillar historiska romaner.
- Känner du till världens äldsta hängfärja? Biscayabron utanför Bilbao - söndag 17 november 2024
- De tre medeltida borgarna i Bellinzona är ett sevärt världsarv - lördag 16 november 2024
- Ett lyft för Anderssjöåfallet: hållbara trappor byggda av sherpas - söndag 3 november 2024
