Väderkvarnar, skvaltkvarnar och udda mjölsorter i halländsk kvarnspecial

Publicerad av

Var och varannan halländsk buske gömmer en kvarn. De flesta är vattendrivna. Det finns vindmöllor också. De är stora holländare av sten, inte sådana där små träkvarnar som jag minns från min barndoms cykelturer på Öland. I sommar har jag besökt ett antal kvarnar i Halland. De flesta i kategorin historiska byggnader. Men det finns kvarnar i drift också.

Kvarnutflykter med tre researchassistenter

Sommarens utflykter har fått arbetsnamnet Strövtåg i norra Halland. Samma rubrik finns som tagg på Instagram. Bakgrunden till ämnet är att jag håller på med projekt indoktrinering av nästa generation. Min baktanke är att om jag lär Fritz flickor att fornminnen och skogar är superkul så har jag fixat sällskap för lång tid framöver (och slipper leka med dockor, färglägga teckningar och liknande aktiviteter som jag har lite halvdant tålamod med).

Än så länge går projektet som på räls. Jag har inte tappat bort någon (permanent), jag har hittills trollat fram en toalett varje gång behov uppstått och har tre synnerligen entusiastiska researchassistenter som ringer och frågar när jag kommer nästa gång. Dessutom har de superskarpa minnen och kommer ihåg alla ställen vi har besökt. Jag behöver skriva ner alla research på bloggen tämligen omgående för att den inte ska fly sin kos. Nu har jag grävt i minnesbanken, googlat en del och buntat ihop lite olika trådar till ett kvarntema. Vi tar dem i teknikordning, från den enklaste till den moderna.

Skvaltkvarnarna i Ulvatorpsbäcken

Ulvatorpsbäckens vattenflöde är inte särskilt imponerande ens efter veckor av kontinuerligt regn. Det rinner högst beskedligt i bäcken fast närbelägna Viskan står högt och det är så lerigt i terrängen att stövlarna fastnar. Därför är det extra spännande att tänka att vattnet i denna bäck en gång drev femton kvarnar. Bönderna var visserligen tvungna att samordna malningen så att alla malde de dagar när vattnet släpptes på från något av de två dämmena.

Kvarnarna är skvaltkvarnar, vilket är den enklaste formen efter handkvarn. Ett annat namn är grekisk kvarn. Det är en gammal kvarnmodell med ett par tusen år på nacken. De saknar utväxling det vill säga kvarnstenen snurrar i den fart som det får av vattnet, varken mer eller mindre. Vattnet går i en ränna ner under den lilla byggnaden. Där, rakt under kvarnstenen, hänger ett liggande skovelhjul. Kraften förs direkt upp från skovelhjulet till kvarnstenen via en axel. Kvarnen fick inte torrköras för om man gjorde det kunde friktionen mellan stenarna tända eld på kvarnen.

Kvarnadalen är unik

Idag rinner Ulvatorpsbäcken i en murrig skog men i skogen finns gott om stenmurar, grunder och jordkällare som skvallrar om att här var öppen jordbruksmark under flera hundra år. Kvarnepoken kan enligt hembygdsföreningen dokumenteras från 1600-talets mitt fram till de första decennierna av 1900-talet. Så sent som under andra världskriget maldes enstaka säckar havre.

Av de femton kvarnarna finns åtta kvar och är renoverade av Veddige-Ås-Sällstorp hembygdsförening. Några är faktiskt i skick så de lär gå att använda. Området kallas Kvarnadalen och är värd ett besök. Stövlar anbefalles. Det är en bit att åka men Google Maps hittar för en gång skull fram.

Fallhöjden i bäcken är sextio meter men vandringen känns flack. Utmaningen för att ta sig fram är att det är lerigt, inte att det är kuperat. Sommartid lär bäcken vara närmast uttorkad. På 1910-talet kunde barnen plocka ål med händerna ur de hålor med vatten där de låg. Ålen försvann för sjuttio år sedan.

Varje kvarn ägdes av en eller ett par gårdar

Varje kvarn i Ulvatorpsbäcken ägdes av en eller två gårdar och det var bara de som fick mala säd till husbehov i sin kvarn. Det var lagförbud mot att sälja malning fram till 1840. Så officiellt fick ingen av torparna använda skvaltkvarnarna, men det kanske de gjorde ändå, mot att de hjälpte till. Det var ju hur som helst lite svårt att kontrollera.

Varje kvarn kunde mala fem säckar om dagen, runt 500 kg. Mjöl var en färskvara och i skvaltkvarnarna kunde man bara mala höst och vår när vattenmängden var tillräcklig. Lösningen var att baka hårt bröd.

Väderkvarnar har en längre säsong. Det gjorde det möjligt att bygga större kvarnar där mjölnaren malde mot betalning. De kallas för tullkvarnar eftersom mjölnarens betalning bestod av att han fick tulla på mjölet. Han fick ta en kanna (2,6 liter) mjöl för varje gång mjölet nådde upp till ett visst tullmärke.

Kvarnadalen i början av oktober.

Sunvära väderkvarn

En gång i tiden fanns det många väderkvarnar på Väröhalvön, uppgifterna varierar mellan fjorton och sjutton. De flesta var små, låg på en gård och användes för att mala gröpe det vill säga foder till kreatur. Men en kvarn var lite större och fungerade som tullkvarn. Den var av holländsk modell med hätta, vilket innebär att den övre delen gick att vrida på för att rikta vingarna åt rätt håll beroende på varifrån det blåste.

Idag ligger Sunvära väderkvarn precis vid motorvägen inte så långt från Väröbacka. Den ser mycket välunderhållen ut och är byggnadsminnesmärkt. Vingarna är ganska nya, de gamla blåste sönder. Kvarnen är flyttad en gång. Grunden är återanvänd från en äldre mindre kvarn.

Inredningen kvar som när siste mjölnaren lämnade

Sunvära är öppen fredagar och lördagar kl 13-16 under juli och augusti. Då är medlemmar i Värö Stråvalla hembygdsförening på plats. Den dag vi var där blev vi guidade av en supertrevlig äldre dam som dessutom bjöd på hembakt fika. Mina researchassistenter var mycket entusiastiska.

Kvarnen fungerar som museum och all inredning är kvar, ungefär som om den siste mjölnaren nyligen lämnat. Det finns ett par olika våningar som man når via branta trappor, närmast stegar. Den översta våningen är själva hättan, den stack vi bara upp huvudet och kikade på. Intrycket är en massa kugghjul. Deras funktion är att se till att kvarnen har god utväxling även när vinden är skral.

Tre kvarnstenar

Våningen under hättan innehåller tre mal-platser med kvarnstenar. Visste du att kvarnstenar blir slöa? Det visste inte jag men det låter ju rimligt. Att vässa en kvarnsten heter att dänga den. Den undre stenen kallas för liggare och den övre för löpare. I våningen under siktade man mjölet. De grova delarna skickade mjölnaren upp igen och malde om igen.

Sunvära är som sagt en väderkvarn, men i slutet av dess aktiva drift så installerades en tändkulemotor som drev kvarnen när det var vindstilla. På detta tema drar vi oss lite västerut till Limbacka kvarn.

Sunvära väderkvarn i juli och augusti

Limabacka kvarn maler lokala sädeslag

Limabacka var en väderkvarn på Väröhalvön men den har moderniserats och drivs nu med el. Där mals lokalodlade sädesslag av Bengt & Andreas Nygren. De är femte och sjätte generationens mjölnare så de har mjöl i blodet. Mjölnartraditionen har i och för sig mestadels utförts på andra kvarnar. Jag har inte besökt Limbacka, de tog emot besök tidigare men det var lite pyssligt med att alla behövde klä sig i skyddsdräkt. Så de byggde bageri och butik några kilometer från kvarnen, längs Varbergsvägen (praktiskt taget ett stenkast från Sunvära). På Kvarnbageriet har jag varit några gånger och handlat fikabröd.

Häromveckan såg jag att Bengt skulle besöka Kvarnskafferiet i Kungsbacka och prata mjöl så då gav jag mig av dit. Det var många som ville prata med honom men jag fick i alla fall en kort pratstund. De jobbar i första hand med lokala bönder. Ekologiskt vete tar de från Motala, 40 ton i taget på lastbil, De har också en del gamla kulturgrödor som har högre mineralhalt än de moderna mer förädlade sädeslagen. Jag handlade ett par förpackningar enligt urvalsprincipen att de skulle vara från fält som jag troligen har passerat. Det blev dinkel från Frillesås och Idala samt nakenkorn från Åskloster. Nu ska jag prova att baka med dessa.

  • Kvarnskafferiet
  • i Kungsbacka
  • mjölnare Bengt
  • Kvarnbageriet
  • i Väröbacka
  • mjölpåse
Lite blandade foton från Kvarnskafferiet och Kvarnbageriet.

Det finns fler kvarnar

Den som tittar in regelbundet (eller prenumererar) får se om jag återkommer med någon rapport från mina bakexperiment. Eller besöker fler kvarnar. Det finns nämligen fler. Exempelvis Brunnsbacka sågkvarn i Hylte kommun. Det är en byggnadsminnesmärkt husbehovskvarn av underfallstyp (vad nu det är men den är inte en skvaltkvarn). Den är ett museum. Det är inte Berte Qvarn i Slöinge. Det är snarare en stor kvarn i Suseån och ingår i samma familjeföretag som SIA-glass. Jag bör ha passerat den när jag var där nere och snurrade runt för några år sedan. Sedan är skvaltkvarnen på Skansen också från Halland. Men det finns ju annat att se i Halland, och fler landskap att utforska så vi får se vad nästa text handlar om.

chefstomaten
Senaste inläggen av chefstomaten (se alla)