Vilse i Norges största kromgruvefält ovanför Feragen

Publicerad av

I den stora tillknycklingen när den skandinaviska fjällkedjan bildades skyfflades halvsmält berg i stora sjok upp på varandra. Det gör att bergarterna varierar från fjäll till fjäll och från dal till fjäll. På en del platser har det landat så pass höga halter av metaller att det varit värt att bryta mer eller mindre framgångsrikt. Den stora variationen och hur det påverkat allt från växtlighet till människor, är en av de detaljer som fångat mitt intresse under de år som jag utforskat Härjedalen. Detta har resulterat i (snart) två böcker, Strövtåg i Funäsfjällen och Ett år i Härjedalsfjällen.

Strövtåg i Funäsfjällen och Ett år i Härjedalsfjällen är en trevlig kombination för alla som gillar mina fjällbilder.

Idag tänkte jag bjuda på en berättelse som är med i en av böckerna. Upprinnelsen till denna utflykt är egentligen en helt annan bok, skriven av Eva Wallstam och Bo Stenson. De skriver vandringsguider från Härjedalen och Provence. Nu har de skrivit en på norska om vandringar runt Röros. Jag köpte ett signerat exemplar på höstmarknad i Tänndalen. Min första utflykt var en succé som gav mersmak. Därför gav jag mig av ut på en till, vilket är denna tur till kromgruvorna.

Vandringar runt Röros av Eva Wallstam och Bo Stenson. Fotot är taget på en tidigare vandring.

Funäsfjällen ligger granne med Norge

Nu när norska gränsen är öppen igen har mitt närområde växt rejält. Från Tänndalen är det bara tjugo minuter till norska gränsen och även om det kändes långt att köra till Feragen är det faktiskt närmare än till Rogen eller Silverfallet i Ljungdalsfjällen (som båda är med i nya boken).

Huvudanledningen till att Norge är med i Ett år i Härjedalsfjällen är att boken innehåller en hel del historia, särskilt från järnåldern och då är det mer relevant att titta på vad som hände i Tröndelag än i Skåne.

Första anhalt Coop i Brekken

Första anhalt på min utflykt var Brekken där arkeologer funnit en eldstad från äldre stenålder, vilket kan vara det allra äldsta spåret av människor i Trøndelag, men där Coop hade slut på Kvikklunsj. Skulle jag åka till kalkhaltiga slåtterängar eller gamla kromgruvor? Jag sparar slåtterängarna tills några av de tolv olika orkidéarterna blommar.

Istället svängde jag ner mot Feragen. I det stora berggrundslotteriet hamnade ett stråk av svart kromit insprängd i serpentinit här. Jag upphör aldrig att fascineras över hur olika naturen ser ut på grund av de stora skiftningarna i berggrunden. Det är förvisso en bit till Feragen men ändå, bergen ser ut som ett månlandskap. Vägen dit kantas av idylliska bondgårdar, varav en hel del erbjuder övernattning, och betande kor som på håll såg ut att vara släkt med fjällkor. Det är inte bara berggrunden som gett olika förutsättningar utan också politiken. I Norge har politikerna prioriterat en levande landsbygd högre än vi gjort i Sverige.

Bondgårdar i Feragen samt en bit av den gamla gruvvägen.

Gruvcirkeln runt Røros

Feragen ligger inom cirkumferensen, det område runt Røros som ingår i världsarvet. En av platserna som är särskilt omnämnd är förresten en timmerränna som finns mellan sjöarna Feragen och Femunden.

Cirkumferensen är en cirkel vars mittpunkt är gruvan Gamle Storwartz. Inom denna tillhörde alla naturresurser kopparverket enligt ett kungligt privilegiebrev. Dessutom var alla som bodde där tvungna att arbeta för kopparverket mot en liten lön. Kopparverket och gruvorna runt omkring slukade enorma mängder skog, kol och arbetskraft. Dessutom behövdes transporter och mat till befolkningen i den nya staden som växte upp.

Under 333 år förändrade kopparverket omgivningen. Störst var påverkan på närområdet men inget annat företag genererade så stora intäkter till statskassan.

Kopparverket försörjdes med koppar från en lång rad med gruvor varav Olavsgruvan är den enda som är öppen för besök idag. Men denna vandring gick inte till koppargruvor utan kromgruvor.

Krom till färg och stål

Feragsfjellet är Norges största kromgruvefält. Här bröts krom med varierande intensitet mellan 1820 and 1940. Malmen transporterades till Trondheim. Uppgifterna om antal schakt varierar men rör sig runt tvåhundra vilket gör att berget liknar en schweizerost. Förutom hål, och högar med slaggsten finns en del andra spår från gruvdriften som husgrunder, kvarlämnat material och själva vägen. På ett ställe relativt högt upp på fjället vajade till och med brännässlor i vinden som en hälsning att här har människor vistats.

Svart kromit

Sommartid lär fjällnejlika blomma. Den används av malmletare eftersom den trivs bland tungmetaller. Jag såg inga sådana, men däremot marklavar. Det var gråvita mattor överallt. Två ripor hade svidat om till vinterdräkt medan två tyskar hade bråttom ner för de skulle handla i gårdsbutiken på renslakteriet Stensaas.

Stenarna i alla vattendrag var överdragna av ett lager rost.

Spöklikt i vinden

Vandringen var en utmärkt påminnelse om vikten av att sopsortera metaller för gruvbrytning efter nya sätter spår i naturen som aldrig försvinner. Papper och plast kan vi alltid tillverka mer av. Oavsett vad man tycker om trädplantager så är de inte lika permanenta. Gruvor behövs också, men man kan man hålla nere antalet genom återvinning så är det ju inte så dumt.

Jag blev också påmind om att vädret kan variera på hösten. Denna dag behövde jag inte tänka att långbyxor var i varmaste laget utan istället gräva fram vantarna. Den utlovade solen lyste med sin frånvaro och vinden var klart otrevlig. Det gråmulna vädret förstärkte det ödsliga intrycket. Nästan direkt började jag längta hem.

Brännässlor

Fullt fokus framåt

Min strategi blev att älga uppåt i högsta hastighet för att komma hem så fort som möjligt. Kombinationen fullt fokus framåt och vinden gjorde att jag aldrig stannade för att titta på kartan eller läsa vägbeskrivningen utan jag bara fortsatte. Jag tyckte visserligen att stigen svängde mindre än den borde göra men var fullt upptagen med att undvika att snava på stenar och peppa mig själv med att nu kunde det inte vara långt kvar till bilen. Det var först när jag passerat sex kilometer och fortfarande mestadels gick uppåt – när hela rundan skulle vara sju kilometer – som jag anade ugglor i mossen.

Jag försökte hitta lä bakom en sten för att titta på kartan och belönades med att se bolliga fröställningarna av fjällsippor.

Det visade sig att jag missat att tanken var att man skulle gena över fjället tillbaka. Dock inte därifrån jag var. Jag kunde visserligen se bilvägen men det var ett stenigt fjäll fullt med hål mellan mig och vägen.

I mina hemmafjäll genar jag gärna men så fort jag kommer över till Norge där Vigelpiken är det enda landmärket jag känner igen så håller jag mig till stigarna.

Jag hittade en ny stig som såg lovande ut men när den slutade i en återvändsgränd vid ännu en gruva bestämde jag mig för att bara gå samma väg tillbaka. I slutänden blev turen dubbelt så långt och dubbla antalet höjdmeter jämfört med planen. Men jag fick sett en helt annan miljö, och jag fick bilder till boken.

Vigelpiken i bakgrunden ser jag från andra hållet när jag åker skidor i Fjällnäs.

Nästa bok kommer ut lagom till jul

Jag hoppas att detta utdrag gav mersmak! Känner du någon som du tror skulle vara intresserad av denna bok så tipsa dem gärna. Jag kommer givetvis att berätta när den kommit från tryckeriet både här på bloggen och till alla prenumeranter på bok-koll.

PS! Blandningen mellan svenska och norska bokstäver beror på om jag skrivit texten i bloggverktyget eller om det är en bit jag klippt ur manuset. Jag har inte tagit mig tid att rätta så att allt är konsekvent. Det är högre prioritet att korrläsa själva boken en sist-sist-sista gång.

chefstomaten
Senaste inläggen av chefstomaten (se alla)