Kraschlandning för goda föresatser

Publicerad av

Just nu skulle jag blogga om vilken fantastiskt fin morgon jag haft, hur långt jag vandrat och vilka fina vyer jag sett. Det var så jag tänkte igår och alla gillningar jag fick på mitt inlägg att jag i augusti ska jobba mindre och träna mer stärkte mina föresatser. Gillningarna verkligen värmde och det var med ett stort leende jag ställde väckarklockan på urtidigt.

Jag måste också lägga till att jag är så nyfiken på vilka ni är som tryckte på gilla. Det plugin jag har för FB-gillningar visar en liten ikon med en minibild på den som gillat – om det är någon som finns i min vänlista på Facebook. Annars är det bara en anonym siffra. Och varje anonym siffra döljer en anonym person och sådant kittlar min fantasti. Vilka är ni? Är det inte någon som vill skriva en rad och presentera sig?

Trots goda föresatser avgick sömntåget utan mig

Jag hade en riktigt bra kväll igår. Efter ett trevligt Skype-samtal då jag och min kollega skålade för allt jobb vi lagt ner (och att vi börjar se ljuset i tunneln vad gäller just det här manuset) tog jag med mig datorn ut. Var nöjd och trött i kroppen efter min simtur, gladdes med Håkan Dahlby efter OS-silvret och satt ute i den ljumma kvällen och slölyssnade på OS-simningen medan jag gick igenom bokmanuset och petade in någon avstavning här och där för att täta till texten. Sedan förstördes friden. Inte av den franska attackmyggan som dök upp för mot den har jag motmedel: jag gick bara in och bytte till heltäckande kläder och myggmedel.

Friden stördes av ett mejl. Det senaste svaret i en lång konversation. Det var ett sådant där mejl som jag tänkte ”jag borde stuva undan det oläst för inget gott kommer ut av att jag läser det och framförallt vill jag inte förstöra min kväll”. Men tyvärr så slog min stora Nyfikenhet till. Ibland skulle jag vilja slänga nyfikenheten överbord för sablar vad mycket trassel den ställer till med. Hur som helst skummade jag igenom mejlet, konstaterade att det var precis lika illa som befarat, stuvade undan det och återgick till att njuta av min kväll.

Förträngde mejlet framgångsrikt, ända tills jag lagt huvudet på huvudkudden. Då tjong så dök det upp i huvudet och ilskan jag undvikit tidigare under kvällen vällde upp. Jag ville bara ta vederbörande i axlarna, skaka om personen och ordentligt och skrika ”är du helt dj-la blind?” ”kan du inte läsa innantill?”. Och det är väldigt svårt att sova när man mentalt ligger och skakar någon som en terrier skakar en halvdöd råtta. Det tänkta sömntåget lämnade stationen. Och det efterföljande. Jag trodde jag skulle kliva på ett tåg runt två-tiden men så spårade tankarna iväg igen åt fel håll.

Vad avsändaren skriver och vad mottagaren vill läsa

Vad var det med mejlet som gjorde mig så arg? Det var mycket men framförallt frustrationen när jag inser att det jag skriver, det är inte vad mottagaren läser. Och då är kommunikation helt körd. Budskap förvanskas nästan jämnt, det är sällan som mottagaren tar emot exakt det som avsändaren tror han eller hon sänt ut. Men så finns det fall där det inte är en siffra rätt. När ena parten inte satt på sig skygglappar utan satt på sig skygglappar, förvräningsglasögon, bara läser vart tredje ord och det baklänges. Och sedan tar de orden och tolkar om dem efter de egna förutfattade meningarna om vad det nog står. Om ens det. Tillfällen när viskleken hade genererat ett mer korrekt resultat. Ni vet, den där leken där förste man viskar en fras typ ”gula hattar är snyggt” i örat på någon och denna någon i sin tur viskar vidare vad han eller hon uppfattade i örat på nästa och nästa. Efter 20 personer är det dags för en stackare att högt berätta vad han eller hon tyckte sig höra. Vid det laget är meningen förvanskad till en osammanhängande hög av mm och sj-ljud och det är fullt möjligt att vederbörande tolkar det som ”blommig falukorv”.

Jag hade inte skrivit att gula hattar är snygga, jag hade skrivit en lång förklaring om något där motparten hade avslöjat en kunskapslucka. Vi skulle för enkelhets skull kunna jämföra det med fotografering. Motparten hade avslöjat att han eller hon inte vet hur man gör för att ta en bild. Jag hade kunnat svara ”tryck på knappen (dumhuvud)” men istället hade jag skrivit en lång guide. Jag hade lagt mig vinn om att vara tydlig. Använt många mellanrubriker för att det skulle vara lätt att navigera mellan avsnitten och så gått igenom punkt efter punkt. Objektiv, inställningar och motiv. Tipsat, förklarat och så kryddat med humor. Totalt sett en text jag hade lagt rätt mycket tid på när jag kunde nöjt mig med ”tryck på avtryckarknappen” och sedan skitit i om vederbörande inte själv haft vett att inse att man bör plocka av objektivlocket och kanske också sikta på något innan man trycker av.

Innehöll svaret ett tack? Blev mottagaren glad över min pedagogiska förklaring? Inte direkt. Svaret var i stil med ”Jag visste väl att du skulle börja tjata om fiskbullar”. Ja så stod det såklart inte alls, för mejlkonversationen handlade inte om fotografering överhuvudtaget men jag väljer att skriva en analogi.

Vaddå fiskbullar??? Här hade jag skrivit en lång guide till hur personen skulle kunna använda sin kamera. Svarat på något vederbörande inte kunnat tidigare. Var kom fiskbullarna in i det hela? Inte var de nämnda i mitt mejl i alla fall. Trots att mitt mejl var långt var varken ordet fiskbullar, eller ens något som kunde associeras till fiskbullar med. Dessutom hatar jag fiskbullar. Har inte ätit dem sedan de tvingades på oss i lågstadiet och jag tror inte ens jag åt dem då.

Jag tjatar minsann aldrig, tänkte jag och blev ännu argare. Det är kanske inte helt sant. De som följer den här bloggen har nog märkt att jag emellanåt tjatar hemskt mycket om vad jag tycker om grävskopor. Men fiskbullar, det tjatar jag då rakt aldrig om. Det är en icke-fråga.

Jag är en trött zoombie idag

Jag låg såklart hela natten och funderade på dräpande svar. Svar som såklart inte fyller någon funktion för det som är så frustrerande att konversera med personer som satt på sig skygglappar, förvräningsglasögon, bara läser vart tredje ord baklänges och sedan tolkar vad de läst utifrån sina egna förutfattade meningar, det är att det inte går att prata med. De sitter fast i sina egna tolkningar. Den stora feta smockan jag har lust dela ut, den skulle näppeligen få av skygglapparna, förvräningsglasögonen och den övriga ballasten.

Vad jag än svarar är risken stor att jag får tillbaka ”jag visste att du inte skulle gilla att jag påpekade att du tjatar för mycket om fiskbullar” och där skulle jag återigen stå och skrika att jag pratar om fotografering, fiskbullarna har du hittat på själv din djävla idiot.

Mina goda föresatser med att träna mer och jobba mindre kraschlandade alltså i natt. Jag är inte en pigg, glad, solbränd och snart vältränad chefstomat, jag är en trött, arg och ledsen zoombie. Men jag ger inte upp så lätt. Jag får helt enkelt utöka mina förutsatser. I augusti ska jag inte bara träna mer och jobba mindre. Jag ska öva på att släppa taget och inte slösa varken tid eller energi på fel personer.

Allt känns i varje fall bättre efter att jag fått skriva av mig. Tack till alla som läst så här långt. Håller ni med eller bara vill skicka lite anonym sympati och lycka till får ni gärna trycka på den lilla blå tummen nedanför. Och dagens fotografering är kanske inte helt körd. Just nu är det lite för varmt utomhus för min smak, men det kommer en ny kväll. Så här såg det ut häromkvällen. Fotot är taget bara några minuter hemifrån och dit ska jag orka även om jag är en zoombie av sömnbrist.

Medelhavet efter regn

 

chefstomaten
Senaste inläggen av chefstomaten (se alla)