Karby gård till Täby Kyrkby längs Roslagsleden
Förra helgens vandringsrapport avslutades med noteringen att en vattentät påse till kameran och en årgång nyare anorak till mig borde införlivas i vandringsutrustningen innan jag ger mig på Roslagsleden igen. Den tanken hade fullkomligt rymt till skogs idag. Istället tog jag på mig exakt samma kläder och exakt samma packning som förra söndagen. Jag återvände sedan med buss till Karby gård där regnmolnen avrundade förra helgens expedition.
Byggnaden på bilden är förresten inte Karby gård utan den däckfirma som ligger på andra sidan vägen. Jag var ivrig att komma iväg och stannade därför inte och fikade på Karby gård idag heller (att jag vid senaste fika-besöket fick en dötorr bulle kan ha bidragit till beslutet).
Trist sträcka efter Karby gård
Första biten efter Karby gård är på alla sätt en öken. Ett skogsbryn hägrar ett par vingflax bort fågelvägen sett, men Roslagsbanan gör att man får gå längs staketet bort till Norrortsleden för att komma under tågrälsen. Det kanske inte är någon längre sträcka sett till Roslagsledens 19 mil, men för mig kändes det långt. Särskilt som det precis när jag gick där bland betongen högg till i min trasiga fot.
För åtta år sedan slet jag av ett ledband. Eller för att vara mer exakt: ledbandet är fortfarande intakt, det är bara det att det inte sitter fast någonstans längre. Ledbandet slet ut en benflisa ur foten. En typ av stukning modell värre. Benflisan fick jag så småningom – tack vare en privat sjukförsäkring – operera bort. Sedan dess har foten varit hyfsad. Jag är förvisso hänvisad till gympadojor, kör sjukgymnastik av och till och får ont om jag går längre sträckor på ojämnt underlag. Men jag har kunnat gå. Tills nu.
Det gjorde inte lika ont som när benflisan separerade från sitt underlag (då rullade jag runt på golvet och skrek) utan det var mer som när benflisan var kvar. Jag haltade vidare på ett ben tills jag kom till en bänk där jag kunde sätta mig och gräva i min minimala packning. Även om den saknar adekvat regnskydd så fanns där Voltaren. Sedan satt jag där och väntade på att tabletten skulle verka.
Roslagsleden går delvis längs milspåren
Det tog en stund och det tog mycket vilja men jag hasade mig vidare. Man kan fråga sig varför jag inte vände och hoppade hem igen. Att jag fortsatte berodde delvis på att jag såg så mycket fram emot att utforska natur jag inte sett tidigare och vandra på fina skogsstigar. En bidragande orsak är att jag haft en riktigt gräslig helg för övrigt (inget allvarligt, bara en uppdragsgivare som tjafsar med betalningen) och verkligen behövde få röra på mig.
Nu var det inte helt nya stigar jag utforskade. Snarare var det något vagt bekant med terrängen emellanåt. Roslagsleden ansluter här och där till spårsystemen i Ensta Krog respektive Skavlöten. Det är spår där jag flitigt joggade i ett annat liv för sisådär trettio år sedan. Det var lite förvirrande och jag fick inte riktigt ihop detta med min interna karta. Jag tror också att jag vid ett tillfälle korsade en stig där jag brukar leta efter kantareller. (Var på väg skriva ”plocka” men det är inte riktigt samma sak :-)).
Ny paus vid Täby kyrby
Med tanke på foten så vek jag av från Roslagsleden när det gröna spåren från Skavlöten och Täby IP mötte varandra. Det blev en kortare tur än jag trodde på förhand, men ibland får man anpassa sig efter förutsättningarna. Täby IP ligger inte så långt från Täby kyrkby som trafikeras av samma bussar som Karby gård – det är faktiskt bara två hållplatser emellan. Egentligen lustigt hur långt man kan gå och ändå återvända till nästan samma plats.
En avstängd järnvägsövergång tillsammans med foten gjorde att jag bara såg rumpan på bussen jag hade tänkt åka med. Väntetiden till nästa buss roade jag mig med att gå runt Täby gamla kyrka och klockstapel. Hade jag tagit dem i omvänd ordning hade jag kunnat komma in i kyrkan och se målningarna av Albertus Pictor.
Det får bli nästa gång, kanske redan nästa söndag. När jag är klar med Roslagsleden (eller bestämmer mig för att det börjar bli för långa restider) så verkar det finnas en blå led att utforska.
Löttingekullen Täbys högsta punkt
Hela promenaden från en busshållplats till nästa tog mig ungefär två och en halv timme. Någon med två hela fötter gör det garanterat på under två. Det var vackra skogspartier men inget spektakulärt, förutom Löttingekullen. Det är Täbys högsta punkt. 58,2 meter över havet är kanske inte så mycket att skryta med, men det växer en maffig tall mitt i ett bronsåldersröse.
Ovanstående text skrevs söndag kväll men publiceras med bilder måndag. Foten är öm men det hugger inte i den. Jag hoppas att det var en engångsgrej för jag har ingen lust att inkludera kryckor i min vandringsutstyrsel.
- Ett lyft för Anderssjöåfallet: hållbara trappor byggda av sherpas - söndag 3 november 2024
- Hälsingegården Gästgivars i Vallsta – världsarv som nu är öppet - söndag 22 september 2024
- Vi gillade de spralliga järvarna mest på Nordens Ark - fredag 20 september 2024
Last updated on juli 10th, 2017 at 09:41 f m
2 svar på ”Karby gård till Täby Kyrkby längs Roslagsleden”