Järnåldersturen i Tänndalen samt hur tjära, skinn och järn gav klirr i kassan
Järnåldersturen är en kort och lätt vandring vid foten av Hamrafjället i Funäsfjällen. Turen passerar gravhögar och fångstgropar samt är försedd med skyltar som berättar om områdets historia. Följ med mig runt den medan jag samtidigt berättar en del nya spännande rön om hur människor levde under järnåldern.
Mina nya kunskaper om järnåldern är hämtade från en intressant föreläsning av arkeologen Anderas Hennius. I sin doktorsavhandling kopplar han ihop norra Skandinavien med Fjärran östen i handelsnätverk, visar på storskalig överproduktion i fångstgropsjakt och att utvecklingen i jordbruksområden och utmarker hänger ihop. Det extraordinära är att han placerar detta under mellersta järnåldern, till åren 300-650 e Kr, vilket är en rejäl tidigareläggning. Föreläsningen är en anledning till att jag valde just järnåldersturen som kvällspromenad. En annan var att slippa korna. Just den delen gick mindre bra.
Järnåldersturen i Tänndalen
I inledningen skrev jag att järnåldersturen är kort och lätt. Jag uppskattar den till runt två kilometer men i den officiella beskrivningen hos Destination Funäsfjällen står det tre kilometer med svårighetsgrad röd. Att vi har lite olika bild av längden och utmaningen beror antagligen på att jag gjorde en liten avstickare upp till toppen av Hamrafjället (1137 m ö h). Den extraturen var bitvis tokbrant och så blåsig att jag i byarna undrade om jag skulle blåsa av fjället. Därför är min bild att järnåldersturen är den lätta biten nere i skogen. (Jag tog Hamrafjällsleden upp, den lär vara brantare än Räffsöleden).
Lätt och lätt, järnåldersturen börjar med en rejäl stigning upp från parkeringen. Den ligger precis vid väg 84 och är märkt naturreservat. Parkeringen är populär och varje gång jag åkt förbi har det stått ett gäng bildar där, trots att vi är ganska tidigt på säsongen (officiellt har sommarsäsongen inte ens startat). Man kan använda parkeringen som utgångspunkt för Järnåldersleden, Hamrafjällsleden, Sydbrantstigen och Räffsöleden. De tre sistnämnda kräver dock att man startar en smula tidigare på dagen än vad jag gjorde.
Stigen går i en kohage
Stora delar av järnåldersturen slingrar sig fram på platten i en kohage. Det är bra på många sätt, gräset är klippt vilket gör att det är lätt att se högar och gropar. Korna bidrar till den biologiska mångfalden, de behåller kulturlandskapet och sedan är det toppen att det finns lokalproducerat kött att handla.
Men halva orsaken till att jag tog bilen för att ta en sen eftermiddagspromenad var för att undvika kor eftersom de också betar mellan mig och röset dit jag brukar gå. Jag är visst inte ensam om att undvika korna, det är som sagt rätt många vandrare på plats och några av de andra sällskapen vände när de kom till kohagen. Själv drog jag ut i terrängen. Det är toppen att ha gummistövlar så man inte behöver hålla sig till lederna om det står en ko eller två på stigen.
Åtta gravhögar på Hamrafjället
Det finns åtta gravhögar på Hammarvallen. Teorin är att det är gårdens överhuvud som fått ståtlig begravning, det vill säga att man byggt en hög per generation. I så fall har gravfältet varit i bruk under 200 år. Gravarna är inte utgrävda men gropar i toppen avslöjar att de blivit plundrade. På skyltarna står att högarna är mellan åttahundra och tusen år gamla för att man slutade begrava folk i högar när man blev kristna. Den dateringen är jag skeptiskt till, jag återkommer till varför.
Fångstgroparna som ligger en bit därifrån är en del av den barriär som spärrat av hela Tännåns dalgång. Fångstgropar var ett riktigt effektivt, eller otroligt vidrigt sätt, att jaga på, allt beroende på vilket perspektiv du tar. Idén var att fånga djuret men inte döda det för då skulle köttet hinna bli förstört innan man hann vittja groparna. Fångstgropar användes mellan stenålder och 1800-tal. Närmare än så är inte groparna på Hamrafjället daterade.
Anderas Hennius och mellersta järnåldern
Gravhögarna på Hamrafjället är inte utgrävda med moderna metoder. Härjedalens äldre historia är till stora delar ett svart hål av den enkla anledningen att det är ont om storskaliga exploateringar. Det är nämligen sådana som bekostar de flesta utgrävningar. Dagens arkeologer kan ta hjälp av många andra discipliner och det är när man blandar humaniora med naturvetenskapliga tekniker de riktigt intressanta mönstren dyker upp.
Anderas Hennius tar i sin doktorsavhandling Outlanders? Resource colonisation, raw material exploitation and Networks in Middle Iron Age Sweden ett helhetsgrepp. Han lyckas såga ett antal klassiska myter. Framförallt så flyttar han tidsskalan för när man började utnyttja skogsområden för det som snitsigt kallas exploatering av icke-agrara resurser. Bara runt sju-åttaprocent av Sveriges yta består av jordbruksmark men det mesta av utgrävningarna är gjorda där medan delar av Sverige inte ens är inventerade.
Ett förgyllt svärd med granater
Andreas forskning startade med ett förgyllt svärd i Gnistahögen. Det är en av ett femtiotal gravhögar runt Uppsala med en diameter större än tjugo meter. Senaste gången arkeologer grävde ut Gnistahögen var 2013. Graven innehöll allt man kan förvänta sig från en vendeltida stormansgrav. De som byggde den har uppenbart haft ett stort välstånd eftersom de kunde offra fem hästar plus kor, grisar med mera. De la också ner en glasbägare som troligen är från England, valbensspelbrickor från norra Norge samt ett förgyllt svärd med granater som kommer från Indien eller Sri Lanka.
Den gängse förklaringen är att dessa föremål har köpts med hjälp av överskott från jordbruket. Den förklaringen köper inte Anderas. Hur såg växelkursen ut? Varför skulle någon hantverkare i Europa sälja ett förgyllt svärd mot en säck korn? Däremot om man kom med säck med skinn… Skinn som man kunde byta till sig mot en säck korn eller tre. Andreas tes är att vidsträckta handelsnätverk var igång redan ett par hundra år efter år noll vilket var långt före vikingatiden som förut setts som startpunkten.
Björnskinn, valben och malstenar
Gravfynd från södra Sverige kan faktiskt ge en massa information om livet utanför jordbruksbygderna. De ger exempelvis en bild av handelsvarorna och därmed måste det funnits folk som fixat fram dem. Björnklor i gotländska gravar betyder att någon jagat björn i mellersta Sverige. Handeln med björnskinn hade sin höjdpunkt runt år 500. Därefter avtar den (minskad efterfrågan eller minskat utbud?). Lodjurskinn har en liknande kurva men något senare.
Någonstans måste man ha haft en närmast industriell tillverkning av spelbrickor gjorda av valben. Redan i början av 500-talet blir det ett inflöde av föremål av valben i mellersta Sverige (han sa mellersta men jag undrar om han menar södra). Valarna har inte jagats i Mälaren utan de måste komma från norska kusten. Det betyder att val har jagats i Norge ett par hundra år tidigare än man tidigare trodde. Ännu mer spännande är att runt år 1000 verkar valben bli omoderna, nu ska det vara spelbrickor gjorda av valross. Det är i samma veva som man koloniserar Island och Grönland.
Renhorn blir vanligt i Danmark på 700-talet vilket talar för en storskalig jakt på vildren i fjällvärlden. Ungefär samtidigt startar handel med täljstenar i Norge och malstenar från Malung i Dalarna.
Fångstgropjakten exploderar
Jag har antecknat att på 400 och 500-talet fullkomligt exploderade fångstgropjakten på vildren och älg. Den dateringen innebär att man behöver skriva om drivkraften. Man har tidigare trott att människor byggde fler fångstgropar för att få mat när skördarna slog fel efter det katastrofala året 536. Nu visar det sig att den storskaliga jakten var redan igång och man jagade mer än man själva behövde för att sälja.
På tal om fångstgropar har jag en annan anteckning att många gropar som man trott varit fångstgropar (i Dalarna?) vid närmare undersökning istället visat sig vara kolgropar där man tillverkat kol för att framställa järn ur myrmalm, Myrmalm var den största källan till järn under forntiden. Produktionen gick upp och ner under lång tid och förekom på många platser. Det finns spår av myrmalmsproduktion på nära håll (se Strövtåg i Funäsfjällen).
Föregångare till säter/fäbod under järnåldern
En annan aktivitet där nya dateringar skriver om drivkrafterna är säsongsvis betesdrift. Det vill säga att man flyttar runt med sina betesdjur till ett flertal olika platser, en typ av föregångare till i säter- eller fäboddrift. Traditionellt har man tänkt sig att det var en sentida anpassning när det blev ont om betesmark nära gårdarna. När jag började intresserade mig för denna del av svensk historia förra sommaren så läste jag uppgifter om att fäbodbruk var något som dök upp så sent att det närmast var en parentes i jordbrukshistorien. Jag vill minnas att jag såg årtal som 1300-tal eller möjligen 1500-tal på flera webbsidor. De årtalen är nu bortplockade.
Andreas nämnde att pollenanalyser visar att betesdrift förekommit långt tillbaka. Jag blev nyfiken på den delen och började leta i referenserna. Jag sprang bland annat över en del pollenanalyser i Hälsingland. I Ängersjö på gränsen till Härjedalen visar pollenanalyserna att föregångare till säterdrift pågick under sen järnålder. Myrar i närheten av Ljusdal visar att skogen röjts under första århundradet (kan vara gjort av en kombination av olika skäl). I Norge sätter man istället starten för betesdrift till bronsålder. Det betyder att säterhistorien är mer än tvåtusen år! (Mer om detta i Fäbodvägen).
Snedtänkt sätta jordbruk som norm
Förutom snedfördelningen i utgrävningar, att det mest är grävt i jordbruksbygder, har tidigare generationer av arkeologer sett jordbruket som norm. Man har tänkt sig att jordbruket sakta spreds längs kusten och in i landet under vikingatiden. Det var först under medeltid man flyttade ut i skogen. Trodde man förr. (Vill du läsa om fler historiska sanningar som skrivits om med nya rön så kika på inlägget om trädgårdarnas historia.)
Men redan under folkvandringstid så finns det maktcentrum med högbegravningar utefter kusten i mellannorrland. Högarna verkar ligga i gränsområdet till skogsmarker. Då har man bara räknat högar som har en diameter större än tjugo meter. Stora högarna hängde ihop med aristokratin, det var inte kreti och pleti som begravdes i dem.
Storproduktion av tjära en del av blandekonomi
Alla gåtor går tydligen att förklara med storproduktion av tjära. Tjära var en attraktiv produkt. Bland annat behövde man tjära ylleseglen för att de skulle bli täta. Detta ökar efterfrågan på tjära från 700-talet. Under yngre järnålder flyttar tjärproduktionen ut i skogsmarkerna och blir en industri.
Andreas tes är att i områden utanför jordbruksbygderna har man varit diversearbetare och försörjt sig genom en blandning av aktiviteter. Högarna ligger där människorna haft sin huvudsakliga boplats. Men man har haft säsongsbundna platser som har varit viktiga för försörjningen i det som kallas för utmarker. På dessa platser har man jagat, haft betesdjur i lösdrift, framställt tjära eller järn. Allt som har gett klirr i kassan. Man har tagit med sig sina pinaler mellan platserna vilket gör att spår av permanenta boplatser saknas.
Mina spekulationer om högarna
Nu ska jag spekulera. Ta det jag skriver härifrån och ner med valfri mängd med salt. Jag skrev ovan att jag var fundersam över den officiella dateringen av högarna på Hamrafjället. Att de skulle vara mellan åttahundra och tusen år gamla baserat på att begravningsskicket ändrades när området kristnades. Men för åttahundra år sedan hade kristna pilgrimer varit på väg till Olof den heliges grav tjugo mil härifrån i mer än 150 år. Möjligen inget lämmeltåg av pilgrimer rakt över gårdsplanen men ändå.
Sedan att bygga gravhögar pågick i Norge av och till under tusen år med en sista sväng 800 till 1050 (det vill säga under den hedniska delen av vikingatiden då man gärna återanvände gamla begravningsplatser för att ge sin släkt en ståtligare historia). Har möjligen tryckfelsnisse varit framme och istället för att skriva att högarna är byggda senast mellan år 800 och 1000 så har de blivit mellan 800 och 1000 år gamla?
Tänndalen ingen fattig eller obebyggd utpost
Gravhögarna och fångstgroparna vid järnåldersrundan behöver inte ha något med varandra att göra. De kan vara från helt olika tidsepoker och byggda av folk som inte var ett dugg släkt. Men visst ligger det nära till hands att tänka att det var fiffigt att slå sig ner på en plats där det gick att bygga en effektiv jaktfälla. Lägger vi ihop det med Andreas rön att fångstgropjakten exploderade under mellersta järnåldern så blir högarna raskt femhundra år äldre. Var är husgrunderna? Gravhögar byggde man ju på hemmaplan, inte vid utmarkerna. Bra fråga. Jag har inte hittat några uppgifter om detta, kanske har du som läser detta gjort det?
Det jag tar med mig från den här turen är att Tännåns dalgång (och Ljusnans med för den delen för det finns drösvis med gravar där också) inte var några isolerade utposter under järnåldern, utan de var en del av stora handelsnätverk. Människorna som bodde här då hade kontakt med omvärlden, de var en del av omvärlden. Sedan önskar jag verkligen att det gjordes lite fler utgrävningar i Härjedalen. Vi skulle antagligen få helt nya rön om samhällsutvecklingen om det gjordes.
Läs mer i mina böcker
Har du kommit ändå hit kan det hända att du gillar samma saker som jag. Då nämner jag att jag också skriver böcker. Ha gärna dem i åtanke när du ska köpa en present. Ju fler böcker jag säljer desto mer tid har jag möjlighet att lägga på att dela med mig av nya spännande fynd.
- Ett lyft för Anderssjöåfallet: hållbara trappor byggda av sherpas - söndag 3 november 2024
- Hälsingegården Gästgivars i Vallsta – världsarv som nu är öppet - söndag 22 september 2024
- Vi gillade de spralliga järvarna mest på Nordens Ark - fredag 20 september 2024
Last updated on november 16th, 2022 at 11:44 f m
