Italienska motorvägar i värmebölja

Värmeböljan som jag muttrat om i några dagar har fått ett namn, den kallas för Lucifer och har ihjäl folk i Balkan och Centraleuropa. Inget nytt där, det är alltid någon värmebölja så här års tycker jag. Men hettan gjorde det attraktivt att stanna i bilen och låta luftkonditioneringen i PEP jobba på högvarv.

Ett annat skäl till att stanna i bilen var att komma fram till Antibes någon gång. Särskilt tvättmaskinen hägrade. Lätt packning betyder att förrådet av strumpor som funkar när det är över trettio grader var slut. Om någon undrar så är det tjocka men korta yllestrumpor som gäller. De tjocka är bättre än de tunna för de erbjuder mer vaddering och kan ta upp mer vatten än de tunnare.

Riktigt trist pass i Alperna

Det finns många rutter att välja på mellan Sverige och Rivieran. Flertalet av dem kräver att man likt Hannibal korsar Alperna. Vi valde att testa en östlig variant. Det är en som ingen av oss kört förut och därmed var det ett intressant test.

Vi kom från österrikiska Graz och hade egentligen flera val. Google maps hävdade att det snabbaste alternativet denna dag skulle vara att ta A2 ner och att komma in i Italien nära dem Slovenska gränsen.

Bergen är inte särskilt höga här och vägen är byggd genom en mängd tunnlar. Det gör att vägen kan vara ett vettigt alternativ för den som kör med sommardäck under perioder då det kan förekomma snö på de högre passen.

Sedan är det också en bra väg om man ska till regionen Friuli i Italien. Om den säger Tina Back så här:

Vet inte hur ert upplägg ser ut,  men den italienska regionen Friuli ligger på gränsen till Slovakien. Vin, god mat, få turister (i juni). Udine och Roms 4:e stad Aquileia rekommenderas. Ön Grado (bro finnes) är ett mini-Venedig som blev förlagan till den större staden.

Det låter ju onekligen som ett bra skäl att ta den här vägen. I alla andra fall är vägen urtrist. Bara tunnlar och inte tillstymmelse till vacker utsikt. Vilket jag vill minnas från tidigare resor andra vägar.

Nästa resa vill jag åka slingervägen över Cortina på väg SS51 igen eller St Bernadino-passet norr om Milano. Eller varför inte stora St Bernard-passet. Har för mig att jag åkte där som barn och då var jag besviken över att jag aldrig såg några av de berömda hundarna som klostret avlat fram. Jag har andra önskemål på vägar idag och det skulle vara intressant med återbesök.

Italienska mackar är välsorterade

Om jag ska säga något positivt så är det att vi uppenbart åkte åt rätt håll denna dag. Köerna ringlade sig på sina ställen millånga – åt andra hållet. På det här sättet passerade vi Venedig och Verona samt många andra orter med intressanta namn. En annan resa så ska vi göra återbesök.

Italienska motorvägar är dyra. Man betalar per sträcka, precis som i Frankrike (i Österrike och Slovakien betalar man för en tidsperiod istället). Det finns service-stationer med jämna mellanrum. Dessa är generellt välsorterade. Det kan vara allt mellan en liten delikatessaffär till tvåvånings shoppingcenter. Något som alltid finns är kaffe. Små espresso i riktiga koppar för €1,10 eller däromkring. Perfekt att stanna var och varannan timme för snabb påfyllning av koffein

Det är viktigt att hålla koll på skyltarna vid infart vilket inte är helt lätt då avfartszonen från motorvägen är kort (påfarterna är ännu värre och med tanke på trafiken kan det vara gasplattan i botten för att försöka tränga sig in mellan två lastbilar).

Precis när man kommit av motorvägen så ska man välja spår. Det finns en för lastbilar och en för allt annat. Sedan är det olika fållor beroende på om man ska tanka eller äta. Det går inte att vända och byta om man kommer på att man valde fel. Utan då återstår att köra vidare till nästa servicestation, att parkera bland ”fel” fordonsslag för att gå och äta eller i krisfall att backa sig tillbaka till rätt spår. Om man gör det kan det hända att de italienska mack-killarna får så roligt att de ger bort en burk pesto till chauffören.

Jag tror att vi körde av på fem stationer och lyckades komma rätt en gång. Det kanske låter absurt men vi skyller på värmen. Vi var inte direkt ensamma om att köra fel. Vi såg många personbilar parkerade bland lastbilarna och en lastbil som hamnat bland personbilarna.

Kan även meddela att peston var den godaste jag ätit. Vi kompletterade vår gratis-pesto med pasta och italienskt vin på nästa mack. En utmärkt middag när vi kommit hem.

Det här texten om italienska motorvägar det sista inlägget i en serie jag skrev på resande fot. Läs sammanfattningen: Med bil från Stockholm till Antibes via Baltikum, Polen och Slovakien eller botanisera bland alla texter från Italien. 

Last updated on maj 31st, 2019 at 10:24 f m