Inspiration från Peter Mayle – Encore Provence

Manuset till min debutbok kom för några år sedan tillbaka från en testläsare med orden; kan du inte göra det lite mer som Peter Mayles böcker? Jag köpte Ett år i Provence, läste och insåg att Mayle överdriver. Ett år i Provence är lättsamt lättläst och slår an på drömmen om ett liv i evigt solsken men en del av framgången beror säkert på de underhållande beskrivningarna av färgstarka grannar, hantverkare och byinvånare.

Privat eller personlig reseberättelse?

Vilka karaktärer skulle jag kunna kontra med från Wales? Den körsjungande gruvarbetaren, nationalistiska fanatikern eller knarkande druiden? Jag körde omedelbart fast. Frekvensen av klassiska nationalikoner i mitt Wales var låg. Andra potentiellt roliga personligheter utgick då de faktiskt också var mina vänner. Roliga karaktärer för läsaren kan vara mindre roliga karikatyrer för de som stått som förebilder. Nu skrev jag förvisso på svenska – ett språk större delen av mitt persongalleri inte behärskar – men tänk om boken skulle bli en stor succé, översättas och filmatiseras som Peter Mayles böcker?

Min lösning var att beskriva alla personer tämligen neutralt och bara överdriva en enda person – berättarpersonen – den enda personen som inte skulle kunna bli sårad (och i så fall fick skylla sig själv). Såhär i efterhand kan jag känna en viss lättad över att boken inte spridits mer än den har gjort. (Bruket av opersonliga smeknamn här på Tomatsallad kan ses som en reaktion).

Tillbaka till Provence

Effekten av Mayles framgång var att tidningar belägrade deras hem, publicerade karta, adress och telefonnumer  – ja en tidning försökte till och med köpa huset för att lotta ut det. Paret Mayle flydde till USA. Efter några år lockade dock Provence tillbaka dem och det är det som Encore Provence handlar om. (På svenska Tillbaka till Provence, slutsåld tredje del i Provence-trilogin). Encore Provence är personlig men inte lika privat som Ett år i Provence. När Mayle målar upp den perfekta provensalska byn lånar han drag från flera olika byar istället för att beskriva sin by och få den invaderad. Självklart förekommer det personer i boken, intressanta och roliga sådana men jag upplever att de är hämtade mer ur periferin. Istället för en lätt identifierbar vinodlande granne har vi ett par återkommande män i en bar i en icke namngiven by. Istället för att handla om den egna bostaden och peka ut var i Provence de är bosatta är de geografiska anspelningarna på säkert avstånd; utflykter till Marseille, Apt och Cavaillon.

Några teman återkommer från Ett år i Provence; boule, franska dialekter, konsten att rycka på axeln, tryffel och fyra-rätters rustika luncher. Ett sätt att kräma ut lite extra slantar ur ett framgångsrikt koncept? Eller ett sätt att ge läsarna exakt det de vill ha med en bättre bok på samma tema? Jag lutar åt det andra alternativet. Jag tycker att Encore Provence var bättre än Ett år i Provence. Kanske för att jag läste den på engelska (en effekt är att större delen av det här blogginlägget har poppat upp i min hjärna på engelska och så har jag fått tänka om det). Men kanske för att övning ger färdighet och att tredje boken är bättre än den första.

Encore Provence förflyttar mig till Provence, jag känner värmen, ser de gamla stenhusen, de knotiga olivträden och vidsträckta lavendelfälten framför mig. Om detta beror på att Mayle är en duktig berättare eller på att jag boken påminner mig om tillfällen jag upplevt låter jag vara osagt. Lite av varje kanske. Boken inspirerar mig i alla fall till att vilja ta fram manuset till Strövtåg runt Antibes igen. Det har legat på is sedan jag kom hem (ni vet alla varför vid det här laget). Kanske ska börja med att titta igenom kapitlet som handlar om att resa i Peter Mayles Provence? Det är ett relativt nytt avsnitt som jag från början hade tänkt som ett blogginlägg. Men något kom emellan innan jag hann publicera det och istället skrev jag om det till boken. Kocken är med i det och därför har jag skickat det till honom för påseende. Hans kommentar var; det är riktigt bra – förutom att jag är med i det. En kommentar som satt mig i knipan, ska jag stryka kapitlet eller ta med det ändå (det går inte att bara plocka bort Kocken ur det)?

Det är många beslut längs vägen av ett bokskrivande och hur man hanterar eventuella riktiga människor är bara ett av dem. Det är vid sådana tillfällen det lockar att börja skriva ren fiktion istället. Men jag tror verkligen att personliga berättelser med faktabakgrund är min grej. Vi får se hur Strövtåg runt Antibes blir. Debutboken blev i alla fall publicerad till slut och en läsare jämförde faktiskt den med Peter Mayles böcker vilket gjorde mig väldigt stolt. Vill du bilda dig en egen uppfattning kan du läsa hela boken gratis här.

Last updated on december 26th, 2020 at 10:42 f m