I spåren av bruket i Ljusnedal
Sedan jag började intressera mig för Härjedalsfjällens historia så tänker jag varje gång jag passerar Ljusnedal att byn tillsammans med Röros verkligen illustrerar hur snabbt berggrunden skiftar i fjällen. Det är bara åtta mil mellan Ljusnedal och Röros, vilket är praktiskt taget nästgårds i fjällen. Men medan det ena är ett välbesökt världsarv med museum, butiker och caféer inrymda i historiska byggnader är det vintertid svårt att se spåren från brukstiden i den andra orten. Skillnaden beror på berggrunden.
Berggrunden i fjällen varierar snabbt
I vissa landskap kan man resa runt i timmar och bara se granit men i fjällen varierar berggrunden från fjäll till fjäll och från fjällsida till dalgång. Detta syns exempelvis i floran. Ett fjäll kan vara prickigt av kalkälskande orkidéer på sommaren medan det bara växer vide på nästa. Detta beror på att fjällen bildades genom en gigantisk krock då skivor av berg, så kallade skollor, veckades ihop och trycktes upp och åt sidan.
Detta gör att äldre bergarter kan finnas över nyare och att fyndigheter av malmer kan vara högst lokala. I det stora bergartslotteriet hamnade stora fyndigheter av koppar, krom och andra metaller i en av skolla medan det fanns mindre mängder i en under. När sedan gränserna mellan Sverige och Danmark-Norge drogs på 1600-talet hamnade den övre skollan med de stora fyndigheterna helt på norska sidan.
Kopparmalm byggde bergsstaden Röros
Det där med skollor kände man inte till under 1600-talets fredsförhandlingar. Hade han gjort det hade säkert Axel Oxenstierna kämpat lite för att gränsen skulle dras ett par mil längre västerut. Han var nämligen synnerligen intresserad av pengar till stadskassan och inget var så lukrativt som gruvor. Men nu hamnade gränsen där den gjorde under freden i Brömsebro 1645. Lite senare, 1718, intog Armfeldts karoliner Röros (något som är med i föreställningen Elden) men det blev en kort episod.
Det var på 1600-talet som man hittade kopparmalm på fjället och började bygga det som blev Röros respektive Ljusnedal. Runt Röros var fyndigheterna så stora att kopparverket blev en av Norges största arbetsgivare. Befolkningen i Röros var troligen ungefär lika stor som i hela Härjedalen. Denna dåtida storstad påverkade hela regionen med sitt behov av transporter och förnödenheter. Forbönder for dit med tusentals lass. Bönder och nomader hade där avsättning för sina produkter. Själva gruvorna ligger utspridda runt om. Det krävdes enorma mängder kol och lär inte ha funnits ett träd i en stor cirkel runt Röros.
Rikedomar skapade utrymme för kulturliv
Tack vare kopparverket och dess behov växte en klass med rika storbönder och direktörer fram. De hade råd att anlita lokala hantverkare som schatullmakaren Jöns Ljungberg och Svegsonen Erik Wallin som jag skrev om häromsistens.
Även i Ljusnedal hade bruket en viktig roll i den lokala kulturen. Patronessan Mor Busk hörde till dem som gynnade lokala hantverkare och patron Södergren var den som tog hit potatisen. Herrgården med sin trädgård var områdets finaste hus tills Fjällnäs pensionat byggdes. Detta trots att bruket i Ljusnedal aldrig kom i närheten av kopparverket i Röros.
Hoppet om bruket i Ljusnedal
Av geologiska skäl blev det aldrig samma utveckling i den ort som fick namnet Ljusnedal. Fyndigheterna var små. Spåren av gruvorna syns inte ens när det snöat. Bruket gick knackigt och investerarna förlorade pengar. Verksamheten låg nere i omgångar. Olika patroner kom och gick. Man bytte från koppar till järn till boskapsuppfödning. Det synligaste spåret från denna tid är det stora Farupsfjöset som står och förfaller i Bruksvallarna.
Tidvis bidrog bruket med jobb- och inkomstmöjligheter för lokalbefolkningen och tidvis fick de klara sig med en kombination av tamdjur, jakt, handel och odling. Förhållandet mellan brukets arbetare och högre tjänstemän var emellanåt ansträngt. Mest känt är striderna som brukets sista ägare, riksdagsmannen William Farup, hade med allt och alla. Det ger faktiskt efterverkningar än idag. Men även hans föregångare hundra år tidigare kom i luven med bruksfolket.
Mineralogen Daniel Tilas
Av en slump sprang jag över en beskrivning av Daniel Tilas tid i Ljusnedal. Han levde under frihetstiden och var allt möjligt under sitt liv inklusive friherre. Men hans stora intresse var mineralogi. Något han utövade under sina uppdrag för gränskommissionen som jobbade med att fastställa gränsen mellan Norge och Sverige. Under resorna för deras räkning inventerade han berggrunden i jakt på malmfyndigheter.
1740 blev han direktör på bruket i Ljusnedal. Han blev inte särdeles poppis, varken hos Funäsdalsbönderna eller bruksfolket. Funäsbönderna surnade till när han kallade området för ett rövarnäste när han inte fick ur dem vem som dödat en forman som hittats i Tänndalsån.
När det gällde bruksfolket tänkte sig Tilas att om han satte de uppstudsigaste i arresten skulle han ”injaga nödig räddhåga”. Det gick sådär. Under natten smög sig bruksfolket dit, rev trähästen och försökte bryta upp arrestkistan. Trots att Tilas utfäste en belöning var det ingen som skvallrade om vem som var skyldig. Tilas begav sig söderut. (Hela berättelsen finns i Juristtidningen 1970).
Bruksområdet lever upp under midsommarfirandet
Vill man uppleva Ljusnedal med människor är det mycket bättre att bege sig dit under midsommarfirandet som byalaget ordnar. Jag har ännu inte varit där men på bilder jag sett är det folkliv i det gamla bruksområdet.
När du tittat på dessa bilder, gå gärna in och jämför med mina foton från Röros. Fotona i denna artikel är från förra helgen när jag och kamerorna var en sväng till Ljusnedal. Snön kom tidigt till Funäsfjällen i år och stillade vinterlängtan. Rekordmånga människor passade på och åkte i backarna i Hamra under höstlovet eller på de första skidspåren i Bruksvallarna. Redan förra helgen kändes det ovanligt vintrigt och sedan dess har det snöat mer så att det nu är skidspår i flera av byarna.
- Känner du till världens äldsta hängfärja? Biscayabron utanför Bilbao - söndag 17 november 2024
- De tre medeltida borgarna i Bellinzona är ett sevärt världsarv - lördag 16 november 2024
- Ett lyft för Anderssjöåfallet: hållbara trappor byggda av sherpas - söndag 3 november 2024
