I Picassos fotspår till Provence och Antibes

Publicerad av

En av världens mest kända konstnärer är tätt förknippad med franska Rivieran och Provence. Pablo (eller Pablito) Diego José Francisco de Paula Juan Nepomuceno María de los Remedios Cipriano de la Santísima Trinidad Mártir Patricio Ruiz y Picasso var förvisso spanjor, men bodde stora delar av sitt liv i Frankrike. Som 23-åring flyttade han 1904 till Paris efter några års pendlande. Paris var därefter hans bas i drygt fyra decennier innan han permanent flyttade ner till mina trakter.

Den som vill följa i Pablo Picassos fotspår har ett styvt jobb för under sina dryg 91 år på jorden bodde, jobbade eller besökte han praktiskt taget varenda ort i södra Frankrike. Dessutom var han mycket produktiv och lämnade efter sig sisådär 50 000 verk. Ett litet antal av dessa kan man uppleva på plats i regionen. Runt 250 finns på museet i Antibes, ett museum som jag har bloggat om några gånger. Denna gång tänkte jag bredda det geografiska området. Jag gör nedslag i Aix, Arles, Avignon, Juan les Pins, Cannes, Antibes, Vallauris och Mougins.

Kanske har Picasso vandrat i just denna trappa i keramikbyn Vallauris?

Utdrag ur Strövtåg runt Antibes

Denna text skriver jag på begäran. Jag fick ett par kommentarer på mitt senaste blogginlägg med önskemål om fler texter om franska Rivieran. Därför har jag gjort en djupdykning i arkivet bland mina publicerade och opublicerade manus. Och det första ämne jag sprang över var en av världens mest kända konstnärer. (Det var kanske inte det mest smarta valet av ämne men men).

Trogna läsare har nog hört talas om Strövtåg runt Antibes, presentboken jag jobbat med av och till i över tio års tid. Den har hamnat i malpåse åtskilliga gånger av olika skäl, främst ekonomiska men också för att jag varit lite för ambitiös och försökt täcka ett alltför stor ämnesområde. Nu håller jag på och dammar av manuset igen i en ny kostym. Kanske blir det ekonomiskt och praktiskt genomförbart då. Vill du veta hur det går rekommenderar jag möjligheten att prenumerera.

Miljöerna som inspirerade Picasso

Låt oss börja med min första kontakt med Picasso i Antibes. Det var i form av en skylt. När jag kom till Antibes första gången satt skyltar med reproduktioner av kända och mindre kända konstverk över hela franska rivieran. Det var en fantastisk service tycker jag att få information om vilka miljöer som inspirerat till olika målningar. Många kända konstnärer, bland annat de flesta impressionister, vistades någon period i regionen. Men deras verk hamnade i USA. Därför är konstskyltarna ofta enda chansen att få veta vilka som jobbat i området. Tyvärr har väder, vind och tidens tand gått hårt åt skyltarna. Jag vet inte ens om de finns kvar.

På denna skylt finns (eller fanns) en bild av verket Pêche de nuit à Antibes av Picasso. Utan titeln hade jag kanske inte fattat att det är fiske som pågår men nu kan jag (hjälpligt) se det. Originalet är målat 1939 och ägs av MoMA, Museum of Modern Art i New York. Det jag särskilt gillar med detta foto från 2018 är att jag förutom den skamfilade skylten i sin omgivning har jag fått med några fiskare i bilden. Det finns fortfarande fiskare i Antibes, men de är färre än när Picasso var här.

Denna skylt med en reproduktion av Picassos verk sitter (eller satt) på en av murarna i Antibes, inte så långt från den bastion där arkeologimuseet håller till. Det var perfekt att kunna ta del av verket i den miljö som inspirerat till det.

Nästan ett halv sekel sedan Picasso levde

Det är snart 50 år sedan Picasso avled. Det betyder att det är tjugo år kvar innan hans verk hamnar i public domain, det vill säga blir kulturellt allmängods. Än så länge behöver den som vill visa foton av hans verk betala avgift till den organisation som företräder dödsboet. Det finns dock ett undantag, och det är vid konstkritik.

Min bedömning är att denna text skulle kunna räknas till den kategorin. Inte för att jag direkt diskuterar Picassos verk som sådana, mitt fokus är hur besökare till Rivieran kan uppleva dem. I det sammanhanget är det relevant att visa hur reproduktioner satts upp, men att tidens tand gnagt rejält på dem. Tycker jag i alla fall men jag är ingen expert på internationell upphovsrätt. Jag övervägde att täcka själva Picasso-delen av fotot för säkerhets skull, men då syns det inte hur mycket av verket som försvunnit, så jag lät bli. Men dimper det några kravbrev så försvinner fotot fort som sjutton.

Picasso begravdes 1973 utanför Aix en Provence

När jag ändå börjat i änden med när Picasso dog kan jag berätta att han är begravd i trädgården till sitt slott i Vauvenargues utanför Aix en Provence. Begravningen 1973 skedde i kretsen av de närmaste. Eller snarare en högst begränsad del av de närmaste. Hans änka, Jacqueline Roque, hindrade flera av hans barn från att delta i begravningen. Efter Jacquelines död övertogs slottet, samt änkans konstsamling, av hennes dotter Catherine Hutin-Blay. Aix stad har haft långtgående diskussioner med styvdottern om att köpa samlingen för att skapa världens största Picassomuseum. Planen var att museet skulle öppna i Aix i år. Men dialogen strandade.

Det är ingen större idé att åka till Vauvenargues för att vandra i Picassos fotspår för slottet är endast i undantagsfall öppet för allmänheten. Det ligger med utsikt över berget Sainte-Victoire som Paul Cézanne odödliggjorde i många målningar. Kopplingen till Cézanne bidrog till att Picasso valde just detta slott när han planerade att dra sig tillbaka. Nu blev det inte så. Jag återkommer till var han bodde i slutet av sitt liv.

Kvinnor i Arles-dräkter 1912, 1937 och 1958

Från Aix gör vi en timmes skutt västerut till Arles som är förknippat med en annan konstnärsikon, nämligen Vincent van Gogh. I Arles gick Picasso på tjurfäktningar på arenan som delvis är från romartiden och väl värd ett besök. Han hade också minst två utställningar i staden och skänkte under sin livstid en del verk till konstmuseet Musée Réattu.

Ett tema som Picasso återkom till var att måla sina musor klädda i typiska Arles-dräkter, arlésiennes. Detta var i sin tur något han inspirerats av från van Gogh som gjorde en sådan målning 1888. Jacqueline Roque stod modell för fem målningar 1958, 1937 var det Lee Miller som hade huvudrollen. Hon var en amerikansk modell som under kriget var krigsfotograf (och bland annat tog ett självporträtt av sig själv naken i Hitlers badkar).

Jag har inte hittat vilken kvinna eller kvinnor han målade 1912 i samma stil men han inledde en affär med Eva Gouel i den vevan. De träffades i Paris året innan och deras affär avslutades när Eva avled 1915. Däremellan vistades de bland annat i Avignon.

Avignon 1914

Från Arles åker vi en timme norrut till den gamla påvestaden Avignon. När första världskriget bröt ut var Picasso i Avignon med sin dåvarande kärlek Eva Gouel. De verkar praktiskt taget ha flytt Paris efter diverse skandaler med avbrutna relationer ett par år tidigare. Innan de kom till Avignon hälsade de på i Picassos hemstad. De bodde också i en by längre västerut och i en artikel vandrade de till Avignon. Det låter lite udda. Visserligen var Picasso lika fattig som de flesta konstnärer i början av sin karriär men vid det här laget hade han fått sina första mecenater har jag för mig. Eva hjälpte honom få ytterligare fason på ekonomin.

Ett av Picassos mest kända verk innehåller ordet Avignon i titeln, men är inte målat här. Verket är känt som flickorna från Avignon, Les Demoiselles d’Avignon, men Picassos titel var bordellen i Avignon. Det målades i Paris och föreställer prostituerade i Barcelona. Bordelldistriktet på den tiden var på Avignongatan, därav namnet på verket.

Verket skapades 1907 och sägs vara inledningen på kubismen. Under de första åren visades det enbart för privat inbjudna och det väckte skandal när det väl publicerades.

Juan les Pins 1920-talet

Efter första världskriget gifte sig Picasso med den ryska balettdansösen Olga Khokhlova. Innan de separerade åtta-nio år senare hann de få en son ihop samt bland annat besöka Juan les Pins, grannbyn sett från Antibes. De hyrde Villa Chêne-Roc mitt emot Belles-Rives.

Ett annat år hyrde Picasso Villa La Vigie av paret Gould (de med hotellet Provencal). Han målade under tiden fresco-bilder på väggarna, något som Gould målade över när Picasso flyttade ut. Picasso lär ha varit en av deltagarna i Murphys strandpartyn på Plage de la Garoupe, de jag nämnt i samband med Hemmingway.

Dessa detaljer hittade jag bland mina anteckningar från arbetet med mitt manus. Jag tror jag fått dem från ett litet Picasso-sällskap som består av två personer. De ordnar vandringar i Picassos fotspår i Juan les Pins och pekar ut alla hus som han någon gång besökt (jag sa att den som ska gå i Picassos fotspår har ett styvt jobb).

Flytten söderut 1946

Den sydfranska Picasso-turisten kanske ska vara tacksam över att Picasso under 1930-talet var upptagen på annat håll. Först köpte han sig ett slott utanför Paris med utrymme för en skulpturstudio, Château Boisgeloup. Där kunde han gömma sjuttonåriga fotomodellen Marie-Thérèse Walter. De fick en dotter ihop. Fru Olga blev inte glad.

Marie-Thérèse efterträddes på posten som älskarinna av fotografen Dora Maar. Hon var då tämligen framgångsrik medan han hade en kreativ paus. Han var istället politiskt aktiv, insyltad i Spanska inbördeskriget. Maar dokumenterade, möjligen också inspirerade, Picasso när han 1937 målar Guernica. Det verket räknar många som hans allra viktigaste.

1943 mötte den 61-årige Picasso den 21-åriga Françoise Gilot. Deras relation varade i tio år och resulterade i två barn. Gilot var också konstnär men när de separerade uppmanade Picasso alla gallerier att inte köpa in hennes verk, något som sänkte hennes karriär. Hon svarade med att skriva en bok som sålde i miljonupplaga. Men det är en senare historia. De flyttade till rivieran 1946 och slog sig ner i Golfe-Juan.

Antibes 1946

En dag träffade Picasso en intendent på det som då hette Grimaldimuseet och var inrymt i släktens gamla slott i centrala Antibes. Var Picasso möjligen intresserad av att använda en del av slottet som ateljé? Jovisst. Så under två, fyra eller möjligen sex (uppgifterna går isär) produktiva månader 1946 arbetade Picasso i Antibes. Enligt en uppgift bodde han också på slottet, enligt en annan jobbade han bara där. Han ska enligt denna version ha jobbat nattetid, och skapade i princip ett verk per natt. Dagarna spenderade han med Françoise Gilot i Golfe-Juan. De verk han lämnade efter sig blev grundplåten till det som från 1966 kallas Picassomuseet.

Utsikt från Picassomuseet.

Vallauris början av 1950-talet

Nästa by att besöka i Picassos fotspår är Vallauris. Den är känd som keramikbyn. Tillverkningen har långa anor men väcktes till liv av Picasso. Han jobbade här i tio år, 1948-1958. Det är också här som Jacqueline Roque gör entré på scenen. Hon var en frånskild 26-årig ensamstående mor som jobbade på verkstaden Madoura när den 72-åriga ikonen Picasso började uppvakta henne.

Under åren i Vallauris jobbade Picasso i keramik men hans mest kända verk är en hundra kvadratmeter stor målning som heter La guerre et paix. Den täcker valven i ett kapell som numera är museum.

Cannes 1950-talet

När Picasso köpte palatset i Cannes var han stenrik och superkänd. Han bodde 1955-1961 i det som då hette Villa La Californie men som ett av hans barnbarn döpt om till Pavillon de Flore. Det finns två versioner till varför han flyttade. Den ena är att en nybyggnad förstörde hans utsikt över havet. Den andra versionen är att han ledsnat på kändisskapet. Därför köpte han slottet utanför Aix. Men han blev inte långlivad där. Enligt en version var det hans fru som aldrig trivdes där, enligt en annan var det för långt till hans läkare i Cannes. Oavsett varför flyttade han till en stor villa utanför Mougins.

Han behövde inte sälja någon fastighet för att köpa nytt utan behöll allt från slott till villor. Pavillon de Flore ärvdes i släkten. En sondotter la ut det till försäljning 2015 för at hon ville göra upp med tråkiga minnen av en farfar som inte brydde sig om sina barnbarn.

Mougins 1960-talet

De sista tolv åren av sitt liv levde Picasso i villan Notre Dame de Vie utanför Mougins. När han avled aktualiserades frågan var han skulle begravas. Enligt en källa var byn inte särskilt intresserade av att härbärgera hans grav. Borgmästaren sa något om att miljardär-kommunisten inte var välkommen. Det gjorde att familjen begravde honom i all stillhet undangömd på sitt slott.

Vad som hände med villan som Picasso bodde i finns det olika versioner om. Enligt en version köptes det av en belgisk konsthandlare som renoverade den och 2015 la ut den till försäljning med utropspriset 150 miljoner euro. Enligt en annan stod villan tom i trettio år precis som när Picasso lämnade den och lades ut till försäljning 2017 med utgångspriset 23 miljoner euro.

Alldeles oavsett är det en smula ovanför min budget. Men under ålderns höst hade Picasso en studio inne i byn. När jag var där låg turistbyrån i det huset, och vad är mer naturligt som turist än att titta in där?

Källor till denna text

I inledningen skrev jag att Picasso inte var något vidare smart val av ämne. Det beror bland annat på att det skulle gå att lägga ner veckor på att läsa om Picasso och ändå bara skrapa på ytan. Sedan förekommer det väldigt skiftande uppgifter varav en del inte är lika lätta att urskilja som falska som den blogg som hävdade att Paloma Beach var döpt efter Picassos fru (han har däremot en dotter med det namnet).

Ju mer jag läser desto mer känner jag att Picasso inte är en person som jag vill ägna utrymme åt i min bok. Det gör att arbete jag lagt ner på denna text inte kan användas som utkast till någon del av bok.

Hur som helst kommer här några av mina källor. Har du tillägg, rättelser eller tips på saker jag borde nämnt så skriv gärna en kommentar.

Antikrally med Svenska Rivieraklubben september 2021

Jag skriver detta i Sverige mitt emellan diverse uppdrag men jag lägger med ett nytaget foto som jag har fått låna. Förra helgen var det ett uppskattat evenemang på Villa Ingeborg i Cagnes sur mer. Det är där Svenska Rivieraklubben håller till.

Peder Lamm uppskattad konferencier under Antikrally.
chefstomaten
Senaste inläggen av chefstomaten (se alla)