Hur många fjällbjörkar kan man fota mellan Fjällnäs och Långbrottstugan?

Publicerad av

I ett par månader har Minna Kinnunen och jag pratat om att knata upp på en fjälltopp ihop. Hon har redan varit uppe på de flesta, inklusive Funäsfjällens 60 toppar, men har ett par stycken kvar i andra delar av Härjedalen innan hon har bestigit samtliga. Det var en av dessa hon frågat mig om jag ville följa med på. Jag har sett fram emot att träffas och att göra något nytt. Plus att försöka förstå tjusningen med toppbestigning.

Vi har bara väntat på rätt väder. Helg efter helg har vi skjutit upp efter en snabb titt på väderprognosen. Januari var fantastisk men sedan dess har vädret inte riktigt skött sig. Den berömda femte årstiden har bjudit på väl mycket av varan vind. Och vind är inte riktigt det man vill ha på en toppbestigning. Men under påsken bestämde vi oss för att ta en tur ändå, men att anpassa turen efter vädret och hålla oss i lägre terräng.

Minna har fotat mig och jag Minna.

Långbrottstugan mellan Ramundberget och Fjällnäs

Minna föreslog att skida till Långbrottstugan från Fjällnäs. Hon har varit vid där förut, men då kommit från Ramundbergshållet så det var delvis ny väg för henne. Jag har inte heller åkt denna väg förut men jag har startat från Fjällnäs och varit i kanten på samma fjällplatå, men sedan hållit mer österut för att komma till Tänndalen.

  • Storvigeln

Har man flera bilar, någon som skjutsar eller kan tänka sig skidbuss kan man göra turen mellan Fjällnäs och Ramundberget som enkeltur. Då är det ungefär två mil rakt över kalfjället. Nu skulle vi istället skida fram och tillbaka från Fjällnäs till Långbrottstugan. Det skulle vara ungefär en mil åt vardera hållet men blev lite längre.

Långbrottstugan – hundraårig jaktstuga

Långbrottstugan eller Långbrottssjöstugan ligger nedanför Långbrottsfjället invid Tännån som har sin källa strax bredvid. Enligt Gårds och säterarkivet i Västra Härjedalen, GOSA, byggdes stugan 1918 av Ando Wikström som jaktstuga på statens mark. Någonstans i mitten av 1930-talet kom STF överens med ägaren om att stugan skulle kunna nyttjas som STF-stuga det vill säga öppen för alla vandrare. Men den har inte underhållits särskilt väl. 2013 var det ett gäng som kallar sig för Långbrottstugan vänner som tyckte att det var tragiskt att den förföll och året efter satte de in plexiglasfönster och en provisorisk dörr. Men när de återkom för att fortsätta arbetet så var både verktyg, bord och dörr stulna. Mitt ute på fjället! Därefter verkar stugan ha lämnats åt sitt öde.

Långbrottstugan anno 2021 ger inte mycket skydd för väder och vind. Vet du mer om stugans historia lämna gärna en kommentar.

När Minna besökte Långbrottstugan 2017 hade det snöat in lite grann men det gick bra att använda den som fikaplats. Sedan dess har förfallet fortsatt och det saknades fler golvplankor 2021 än 2017. Någon hade använt Långbrottstugan som vindskydd samma dag och tänt en eld precis utanför. Rester av brasan pyrde fortfarande när vi kom dit. Efter en snabb titt återvände vi över till andra sidan Tännån. Där står en modern raststuga. Det var folk i den när vi kom men efter att de försvunnit så ockuperade vi den. Det var inte väder att sitta ute och fika. Men nu går jag händelserna i förväg.

  • Stugan med spåret mot Össjökläppen
  • Spåret åt andra hållet
Långbrottstugan ligger i en dalgång.

Fjällvädret bättre än väntat

Väderprognosen utlovade moln med solglimtar på morgonen följt av hårda vindbyar och sedan regn framåt eftermiddagen. Vi gav oss iväg strax efter åtta vilket betyder att vi fick plats på parkeringen i Fjällnäs (påsk är högsäsong). Första kilometern uppåt var i princip blankis. Sedan mötte vi frälsningen i form av en pistmaskin. Därefter kunde vi gå på tur uppför istället för att hänga på armarna och saxa.

Vi fick båda slita mer än förväntat eftersom vi av olika skäl startade med träningsvärk. Sedan hade ingen av oss något glid att tala om. Under ett par kilometer till och från själva stugan så sögs skidorna fast i underlaget så att det mer kändes som att vandra runt med tvåmeters snöskor än skidor. Just där blåste det också så mycket att jag frös om händerna (man ska visst alltid ha dubbla handskar samt tumvantar på fjället även när det är plusgrader). Så jag stoppade händerna i fickorna och promenerade uppåt. De två kilometrarna upp från stugan tog oss 45 minuter – utan att vi ens hade en fotopaus. Annars hade vi täta fotopauser. Två fotografer på fjället = det tar sin lilla tid.

  • Morgonmoln
  • Raststugan sedd från Långbrottsstugan
Diverse bilder som illustrerar temat med omväxlande väder.

Renar på fjället

Strax efter att vi hade kommit upp från Fjällnäs mötte vi en överraskning i form av en liten renhjord. De betade i träden och hade trampat runt en del på båda sidorna av spåret. Om jag inte helt minns fel är detta ett område som är fredat från renbete och dessutom är det fel årstid för renar att vara på fjället. Men jag har sett spår från renar hela vintern i samma fjällmassiv. Kanske är det dessa som spenderat hela vintern här uppe?

Vi följde skoterleden

Snötäcket på kalfjället var tunt och stenhårt så egentligen skulle det gå att åka skidor överallt. Men eftersom sikten enligt prognosen skulle bli lite skraltig under dagen valde vi att hålla oss nära de röda ledkryssen. Då är det enklare att hitta hem. Närmaste väg till Långbrottstugan från Fjällnäs är vinterleden över Malmagsvålen men den passerar över Krokstjärn och det hade vi inte lust med. Vi ville ha fast mark under fötterna och gjorde därför en kringgående rörelse – som om vi hade tänkt oss att åka skoter upp på Skenören. Skoterspår är guld värda när det är djupsnö men så här års är de mest knöliga och jag trampade lite snett några gånger med min halvtrasiga fot. Det höjde inte tempot om vi säger så.

  • Skenören
  • En klunga fjällbjörkar

Många nyanser av Storvigeln

Eftersom vi trodde att vädret skulle bli sämre passade vi på och fotograferade en hel del i början av vår tur. Bland annat de olika fjälltopparna som heter något med Vigeln: Storvigeln, Vigelskaftet och Vigelpiken (som ser ut som en hajtand). Det blev även en och annan bild på Skarvarna och Skenören samt Skarsfjället i dis.

Vigelmassivet ligger i Norge vilket betyder att vi var såpass nära Norge att vi fick de sedvanliga sms:n. Först Välkommen till Norge, här surfar du på din vanliga pott samt därefter ett med karantänsregler. Det var avsevärt längre och hårdare i tonen än det jag fick senast jag var nära norska gränsen.

Förutsatt att jag lagt dessa foton i rätt ordning så kan du se hur ljuset förändrades under dagen. Ibland lyser Storvigeln vit, ibland mörk.

Samma björkar fotade åt båda hållen

Blåsten tilltog under dagen och var tidvis ganska jobbig men nederbörden väntade tills kvällen. Däremot tornade allehanda moln upp sig. Det betyder att vädret ur fotoperspektiv var ännu bättre på tillbakavägen så då fotade jag nästan samma motiv igen. Faktiskt försökte jag ur minnet fota exakt samma björkar från samma vinkel igen, för att ha två versioner av samma motiv. Det visade sig när jag kom hem att mitt minne inte var riktigt så bra som jag hade tänkt mig men här är några av dem. Urvalet är inte de bästa fotona utan de som jag först hittade igen när jag skulle sortera fotona.

Fin tur med fina vyer

Totalt sett tycker jag att turen till Långbrottstugan var fin och det var roligt att träffa Minna. Men innan jag ger mig ut på någon tvåmilsrunda på kalfjället igen ska jag valla skidorna. Sedan ska jag aldrig lämna huset utan mina tumvantar igen, även om det så är tio plusgrader.

Jag kom hem med många fina foton och har en bit kvar att sortera dem innan jag hittat vilka jag tycker allra bäst om. Det kan visa sig vara någon av dessa. Eller kanske någon av alla fjällbjörkar. Svaret på frågan i rubriken har jag ännu inte men det är ett stort tal.

chefstomaten
Senaste inläggen av chefstomaten (se alla)