Unika (men svårbesökta) gruvminnen i Långban
Fritz och jag var rörande överens om att vi skulle stanna till i Långban på vår resa till fjällen. Så rörande överens att vi petade i oss varsin korv på statoil i Filipstad och kallade det lunch (ugh).
Långban värdsunikt
Långban är en av världens mineralrikaste platser och en del av de nästan 300 mineral som har hittats här, är helt unika för Långban. Är man det minsta geologiintresserad, eller gillar att fotografera gamla industriminnen, ja då är ett besök i Långban ett måste.
Nu såg vi mer hus än sten, och bara utifrån. Alla byggnader var nämligen tvärstängda, gruvhålen vattenfyllda och varphögarna inhägnade. Långban museum är visst bara öppet sommartid, vi hade återigen missat med en ynka dag, precis som i Norberg. Just detta att museet och caféet var stängt, trots att det var en sådan fin sommardag, användes som öppningsreplik av vår stalker.
När vi promenerade omkring i gruvbyn la vi nämligen märke till en äldre man som körde efter oss i sin bil. Höll han uppsikt så vi inte snodde med oss något? Eller var han bara kontaktsökande?
Vår stalker visar sig vara fd smeden Larsson
Efter att isen brutits med vårt instämmande i att vi också saknade kaffe, berättade han att han växt upp i Långban. Hans mormor hade bott uppåt i gruvbyn. Under kriget (?) brukade han och hans bästa kompis sitta i ett högt träd där. Han mindes detta som bästa tiden i hans liv och att det var jobbigt att börja skolan långt hemifrån (”därnere” – lite oklart var därnere var).
Efter denna introduktion av sig själv tog han sitt jobb som lokalguide på största allvar, pekade ut var de fyra gruvhålen låg och berättade hur man fått upp malmen i vagnar med hjälp av motvikter (en del av förklaringen drunknade när några lågsniffande Gripenplan drog på).
Hans pappa, och pappans fem bröder, hade alla jobbat nere i gruvan. Jobbet var dock inte över när de gick av gruvskiftet, pappan hade även tre kor att ta hand om (och förse med hö). Själv hade han börjat som smedlärling och blev sedan smed. Det var ett tungt arbete. De gjorde allt för hand och tillverkade verktyg till gruvan. Smedjobbet hade också någon koppling till en 40 meter hög kalkugn som stått på andra sidan vägen, men exakt vad fick vi aldrig reda på (ett till Gripenplan).
Vår nyfunna guide berättade att när gruvan stängdes 1971 så klappade disponenten Larsson på axeln och sa: det här är bara tillfälligt. Vi vet vad vi har här nere och vi vet vad det är värt. Det kommer igång igen, men kanske inte under min livstid. Nu verkar det inte ske under Larssons heller.
Bildspel från Långban gruvby
Teleobjektiv var inget vinnande koncept i Långbands gruvby (heller). Därför blandar jag nedan bilder tagna med nya teleobjektivet och med lilla sonyn. En bild som Fritz tagit med normalobjektiv har också smugit sig in. På den är faktiskt jag med. Mitt uppdrag är att agera storleksjämförelse och det krävs noggranna ögon för att hitta igen mig.
- Känner du till världens äldsta hängfärja? Biscayabron utanför Bilbao - söndag 17 november 2024
- De tre medeltida borgarna i Bellinzona är ett sevärt världsarv - lördag 16 november 2024
- Ett lyft för Anderssjöåfallet: hållbara trappor byggda av sherpas - söndag 3 november 2024
Last updated on september 5th, 2021 at 02:14 e m
Intressant att på förbudsskylten kommer engelska först på fjärde plats, efter svenska såklart, tyska och franska.
Kul iakttagelse. Det tänkte jag inte alls på men du har rätt. Kanske är tyskar och fransmän mer mineralintresserade? Eller så var de språken ”större” när skylten skrevs, den ser inte helt modern ut.