Grattis Flygvapnet 100 år – men vad har hänt med folkhyfsen?

I år fyller svenska flygvapnet 100 år! Det har firats flera gånger men kulmen på firandet var extra påkostade flygdagar 22-23 augusti på Malmen utanför Linköping. Mellan 9 och 17 pågick flyguppvisningar i luften och hela dagen var det utställningar och aktiviteter på marken.

Jag var på plats vid 07 under lördagen tillsammans med ett gäng flygnördar som sett fram emot detta länge. Dagen blev verkligen minnesvärd. Tyvärr inte riktigt på det sätt vi hade tänkt oss. Flyguppvisningarna var spektakulära – men vad sjutton har hänt med vanligt hederligt hyfs? Vi blev drabbade av ett par riktiga rövhattar som förstörde mer än bara den dagen.

Grattis Flygvapnet

Låt oss börja med att utbringa ett fyrfaldigt leve för jubilaren. Hipp hipp hurra för det svenska flygvapnet. Sverige har stolta traditioner när det gäller flygvapen. Av och till under dessa hundra år har Sverige haft ett riktigt vasst flygvapen i förhållande till landets storlek.

En viktig faktor är duktiga utvecklare inom flygindustrin. Sverige har fått fram en lång rad flygplan som varit banbrytande för sin tid. En del av dem sitter på stolpar längs motorvägen runt Linköping, Sveriges flygstad nummer ett.

Svenska stoltheter: Tunnan, Lansen, Draken, Viggen och Gripen

På stolparna intill Linköping hänger den flygande tunnan (J29) med sin karaktäristiskt knubbiga form. Där finns Draken (J35) med sin unika dubbla deltavinge som gjorde att den kunde landa på exceptionellt korta vägsträckor. Sedan kom Viggen (AJS37) som kunde backa och därmed vända. Och nu Gripen (JAS39) som just kommit i en ny E-version.

På grund av det oroliga världsläget har det planet äntligen fått den uppmärksamhet som den förtjänar. Gripen är byggd för att vara relativt billig både i inköp och i underhåll. Planet kan snabbt tankas och göras startklart av värnpliktiga, till skillnad från de kolosser som tagits fram hos den stora jätten i väster. (Det skulle även kunna flyga på svensktillverkat bränsle faktiskt, något jag skulle kunna skriva mer om).

SAAB lär ha presenterat en prototyp för nästa generation stridsflyg i samband med Flygdagarna. (Detta är något jag läst rubriker om, men jag har inte sett det själv).

Flygdagar är mer än underhållning

Flygdagar är mycket mer än en folkfest för flygnördar och lokalbefolkning. Det är en utmärkt tillfälle för alla iblandade att öva organisation och planering. Det krävs en enorm apparat bara att guida alla bilar till parkeringsplatserna och att sedan valla folk till rätt platser, dela ut öronproppar, servera kaffe och allt det andra.

Flygdagarna är också ett tillfälle att visa upp att det finns många fler yrken än piloter i Flygvapnet. Att låta ungdomar prova på är viktigt för framtida rekrytering. Att berätta om vilka förmågor denna försvarsgren har är också väsentligt för att visa skattebetalarna vad de får för sina pengar.

Jag såg också att minst tre flygmuséer var på plats, Flygvapenmuseet i Linköping, Aeroseum utanför Göteborg och ett i Ängleholm. Dessa gör viktiga insatser för att bevara svensk flyghistoria. En del av veteranplanen som var i luften under helgen är det bara tack vare tusentals timmar ideellt arbete.

Till sist är flygdagar också en chans att utbyta erfarenheter med internationella kollegor.

Jag följde med ett gäng riktiga flygvapennödar

Flyg är inte mitt allra största intresse, men 100-årsjubileer växer inte på träd. När några vänner hade plats i bilen så följde jag med. De övriga tre hade planerat resan i flera månader för de är riktiga flygnördar, varav en har ett förflutet inom Flygvapnet.

Jag hörde hur de dissekerade manövrar ”hur kan piloten flyga sådär med det planet som inte har ställbara motorer, är det en uppgraderad version” är en typisk kommentar i deras diskussioner. De var grymt imponerade av en loop av något plan som inte ens borde få drivmedel till motorn om planet var upp och ner.

Möjligen tyckte de ibland att jag var något av en flyganalfabet. När jag sittande på parkeringen undrade vad är det för pyttelitet plan som flyger långt därborta fick jag svaret ”men det är ju en Mustang, det syns ju tydligt på profilen”.

Vi startade klockan 02

Arrangörerna hade gått ut med att de förväntade sig långa köer, att parkeringarna var långt ifrån själva utställningarna och att man skulle vara ute i god tid. De uppmanade alla att ta skyttelbussarna från resecentrum. Många lär ha lyssnat på dessa instruktioner för kön till bussarna var tydligen flera timmar under lördagen.

För vår del var tåg inget alternativ, det är inte alla orter som har vettiga förbindelser med Linköping. Mina kompisar klev upp klockan 02, åkte hemifrån klockan kl 03 och plockade upp mig i Mölndal på vägen. Den första timmen var vi relativt ensam på vägen men i takt med att solen gick upp och morgondimman lättade såg vi fler och fler fullpackade bilar.

Vi var på intet sätt först, trafiken tjocknade när vi närmade oss Malmen. Men det var gott om gulklädda personer som vinkade oss till en parkering. Vi hamnade i parkering gul klockan 07, tog vår packning och inlemmade oss i kön av folk.

Utsikt över efterbrännskammare

Runt området var det iordninggjort fyra parkeringar med plats för 40 000 bilar. Det var två i anslutning till varje entré. Mitt gäng orkade inte gå så långt när de kom in på området utan de slog oss ner vid första bästa lediga plats. Det var egentligen en tämligen medioker plats. För det första var det utanför det område dit speakerrösten nådde och långt från själva uppvisningarna. Flygen startade och landade framför det stora området där det fanns utställningar och storbildskärmar. Vi satt bortanför denna del av landningsbanorna.

För det andra satt vi vid ett staket som kamerorna mest hela tiden fick för sig att det nog var det jag ville fokusera på. Men vi konstaterade torrt att vi skulle ha bra utsikt över efterbrännskammare när väl jetplanen skulle starta. Dessutom passar det oss bättre att sitta lite i utkanten, inte där det är som mest folk.

Vi satt förresten inte exakt vid staketet – de tre decimetrarna närmast bestod av grovt makadam vilket inte är något vidare att sitta på. Vi ställde ryggsäckarna där och satt på gräset bredvid. Bristen på nattsömn tog ut sin rätt, yngsta medlem bredde ut sin regnjacka, la sig ner och vilade.

Runt omkring oss slog sig andra tidiga besökare ner, några på filtar, några på stolar.

Rövhattar del ett

Efter 1,5 timme kom en man med en stol. ”Kan jag sätta mig här?” Mitt i vårt synfält, alltså.

Vi: nej.

Han: ”Men jag och min fru ska sitta här, varför är ni så sura, jag frågade ju.”

Vi enades om att han kunde få plats på andra sidan om oss om vi knôdde ihop oss. Vi grupperade om oss så vi satt runt vår yngsta medlem. Jag satt nu rakt bakom en stolpe.

Mannen ringde sedan sin fru: ”Här är redan massor av människor”.
(Redan – folk hade suttit där i två timmar innan han kom och trängde sig in).
Frun kom, mannen blev sur på henne att hon inte hade med sig någon stol ”fast jag sa åt dig”. Frun tyckte att platsen var sämre än där de suttit förra året. Efter en del dividerande så gick de vidare efter att de konstaterat att skolflygplanen körde sin uppvisning en bra bit från vår sittplats.

Rövhattar del två

Vi kunde pusta ut. Men paret fick strax efterföljare. Det var ingen hejd på antal personer som tyckte att det gick bra att praktiskt taget kliva över personer som satt på sittunderlag på marken.

En man ställde sig rakt framför och täckte synfältet när ett av favoritplanen passerade. Vår flygnörd fick istället se närbild på när han kliade sig i kalsongerna. Sedan vände han sig om och frågade ”öh var det där Lansen?”
Vet ej, vi såg röv.

Droppen kom när två kvinnor i 40-årsåldern trängde ner sina stolar på remsan med makadam framför mitt sällskap. Trots uppmaningar från mitt sällskap, och unisont skakande på huvudet åt dem från alla i området, vägrade de flytta på sig. Yngsta medlemmen i sällskapet började gråta. Kvinnorna fnissade, ”ni får skylla er själva som lämnat kvar utrymmet.”

Det är tur att jag stod i en bajamajakö långt därifrån då för jag hade drämt kameran i skallen på rövhattarna – vilket hade varit komplett slöseri med bra kamera.

En timme genom folkhavet

När jag fick meddelandet att mitt gäng var på väg till bilen för att åka hem, så var jag i andra änden av området. Det vill säga jag var i den änden där man faktiskt kunde se planen.

För jag skämtar inte när jag säger att det fanns sååå mycket bättre platser än där vi hade suttit. Trots storpublik var det ändå luftigt på många håll. I alla fall tillräckligt för att det inte fanns något behov att sätta sig på fötterna på folk. Det tog mig en dryg timme att ta mig tillbaka till bilen – vilket säger en del om hur stort området faktiskt var.

Med facit i hand så borde vi ha satt oss i mitten för att komma undan lite från folkhavet, inte i utkanten. Men vi kunde ju inte veta att det skulle dyka upp en karavan av rövhattar?

Red Arrows såg vi från parkeringen

På väg tillbaka till parkeringen passerade jag platsen där den brittiska uppvisningsgruppen Red Arrows röda plan stod uppställda. Jag hörde att de varvade upp motorerna och att det därmed snart var dags för dem. Så jag föreslog att vi skulle skjuta upp hemfärden lite grann. När vi nu rest så långt kunde vi väl stanna och se Red Arrows.

Jag har sett dem för många år sedan och minns dem som riktigt duktiga. Det var de nu också. Det var en riktigt spektakulär show där de flög tätt tätt i olika formationer och sedan gjorde konster där olikfärgad rök ingick.

Fel vinkel gjorde att vi missade en del

Flygdagarna hade besök av tre uppvisningsgrupper från andra länder. Tyvärr är ju svenska Team 60 pensionerade, gruppen lades ner 2024. Förutom brittiska Red Arrows var det finska Midnight Hawks och Frecce Tricolori från Italien. Dessa gick finfint att se från parkeringen då deras uppvisning ägde rum över en stor yta. Visserligen blev vinkeln lite fel ibland så att vi gick miste om en del av showen.

Däremot höll sig helikoptrar och propellerplan runt huvudpubliken. Så de blev bara små små prickar i fjärran. Jag har efteråt sett att det som för oss såg ut som en säck potatis under en helikopter var en hel grupp med människor.

Rafale imponerade på flygnördarna

På önskelistan inför evenemanget stod, från vår huvudperson, att se Lansen, Viggen och Eurofighter Typhoon. Det sista är resultatet av ett europeiskt samarbete som kanske inte gick helt smärtfritt. När det var dags för nästa generation plan så valde fransmännen att kliva av och satsa på sitt eget Rafale. Det planet imponerade stort på flygnördarna i mitt gäng.

R8 bättre på att följa plan än R7

Om de andra är flygnördar så är jag fotonörd. På min Canon R7 (cropsensor och bildstabilisering) satte jag teleobjektiv för att kunna fota flyg i luften och på R8 (fullformathus utan bildstabilisering) satte jag vidvinkel, för att fota plan på marken.

Mitt 70–200 mm-tele är lite i kortaste laget, jag behöver stå rätt nära för att flygen ska bli mer än små prickar. På grund av många resor på sistone (jag kom hem åtta timmar innan jag blev hämtad), fick jag bara med ett batteri till R7 så den fick batteritorsk.

Då flyttade jag telet till R8. Den har ett mindre batteri som inte räcker någonstans, varför jag aldrig går ut genom dörren utan extra batteri. Jag hade med två extra och fick använt alla tre. När jag bytt så konstaterade jag att R8 är mycket bättre på att följa flygplanen. I båda husen ställde jag in att de skulle upptäcka och följa fordon, något R8 gjorde bättre än R7, tyckte jag. Hur som helst, zoomobjektiv var behändigt för vid gruppuppvisningarna kunde jag zooma ut för att få med mer av rökspåren.

Foton från min rekognoseringsrunda

Jag var som sagt inte på plats när dagen förstördes. (Jag kan verkligen inte släppa hur man är funtad i huvudet om man skrattar åt att man får andra att gråta – och sitter kvar – det måste ju vara något seriöst som är felkopplat i hjärnan).

I väntan på de mer intressanta programpunkterna tog jag en rekognoseringsrunda för att kolla utbudet. Jag läste menyer och såg fullt rimliga priser för förtäring. Längs vägen knäppte jag en del översiktsbilder för att visa de andra, så att vi skulle kunna planera eftermiddagen. Jag var helt övertygad om att med dessa flygnördar som sällskap så skulle vi gå runt på området tills vi blev utkastade vid stängningsdags.

På mina bilder kan jag i efterhand se flera hangarer där det verkade vara utställningar, ett område med mässtält och flera stora fraktplan dit folk köade för att titta in. Det verkar också ha funnits souvenirer – men de missade jag.

Förresten är det fullt möjligt, tämligen troligt, att jag skymde sikten för någon ibland när jag strosade omkring. Men jag strosade runt. Enda tillfället jag stod stilla var i bajamajakön. När jag vid några tillfällen ville komma närmare så sa jag ”ursäkta, kan jag bara få ta en bild av det där flygplanet”, varpå alla snällt släppte fram mig.

Mitt tips till en kompis

Jag postade en del mobilfoton under dagen i stories, inlägg som inte blev riktigt så glada som jag hade förutspått. En kompis svarade att han inte åkte av rädsla för alla köer han läst om. Jag sa åt honom att programmet var värt ett besök och att samma program skulle repriseras under söndagen.

Men jag skickade med följande tips. Ta med FM-radio för att kunna höra speakern (moderna telefoner har inte FM-mottagare), ta med rejält med kaffe och en kikare samt stanna vid bilen. Då är du nära en bajamaja med hanterbar kö, slipper släpa på packning en timme samt slipper risken att springa på rövhattar.

Edit: La till fler bilder i inlägget under måndagen

Inlägget ovan postade jag igår när texten var klar med tillägget att fler bilder skulle tillkomma när jag hunnit redigera dem. Nu har jag lagt till några. Jag har också läst att det var 230 000 besökare totalt, varav 145 000 under lördagen när vi var där. Garanterat var de allra lika supertrevliga som de flesta som satt runt oss (varav ett par som var engelskspråkiga och därmed troligen inte läser detta men om de gör det så ska de ha stort tack för att de försökte trösta ledsen tjej).

Jag har sett en hel del fantastiska bilder tagna från första parkett. Jag önskar att jag hade varit på plats där även om jag satt bra på parkeringen.

Jag postade ett gäng bilder på Instagram och fick en kommentar att mina bilder var fina med en egen stil. Det är ett omdöme jag värdesätter enormt.

Last updated on augusti 25th, 2026 at 08:40 e m