Gaah, snart kastar jag kameran i glasåtervinningen!

Ok, ok, kameran ska väl egentligen sorteras som elektronikskrot men det där vidvinkelobjektivet, det är jag verkligen sugen på att kasta i närmaste glasiglo. Eller möjligen i väggen. Eller rakt i asfalten högt högt uppifrån, typ från Eiffeltornet. Om jag nu inte kan få skjuts upp till ISS och kasta det därifrån.

Visst, vidvinkelobjektivet levererar faktiskt. Så här bra bilder har det aldrig tagit och detta är bara en bild av flera i samma serie. Kruxet är att denna förbättring skett på bekostnad av övriga objektiv. Genom att Canon Service Center ”lagade” vidvinkelobjektivet genom att justera om kamerahuset så har de flyttat problemet (från ett nytt objektiv med garanti till gamla/icke-Canon-objektiv).

Jag har några stycken objektiv, även om den här bilden ljuger lite grann. Längst fram står två identiska vidvinkelobjektiv, jag har nämligen lånat in ett från en god vän för att kunna jämföra.

Resultatet av två dagars testande.

1) Mitt splitter nya och nyservade vidvinkelobjektiv är sämre än kompisens (som han köpt begagnat).

2) Telet, normalzoomen och kak/porträttobjektivet ger alla sämre bilder med autofokus än med manuellt fokus.

 3) Det enda objektivet som fortfarande tar bra bilder med autofokus är makrot. Det är ju skönt på sitt sätt men lite synd eftersom just det objektivet bara är två månader gammalt. Det hade varit lättare gå till Canon och reklamera den senaste reparationen med argumentet att ”reparationen” gjort att ett två månader gammalt Canon-objektiv i deras proffserie slutat fungera än att ett ett år gammalt sigmaobjektiv gjort samma sak.

Sigmat är det jag använder mest. För det är så lätt. Och där är skillnaden så stor att autofokus nu är helt oanvändbart.

Armbandet och hörnet av vardagsrummet valdes som testobjekt för plåttrigheten respektive detaljrikedomens skull. Jag har också testat fota en 8 månaders aktiv tjej som är i ständig rörelse. Med manuellt fokus vilket verkar vara vad som gäller framöver. Och konstaterat att det är över min kompetensnivå som fotograf. Jag har fångat två helt fantastiska miner idag. Men istället för att mun eller ögon är i fokus har skärpan hamnat på lasagnefläcken på tröjan respektive i cyberspace någonstans. (Kanske uppe hos ISS?)

Är det någon som fattar hur tidsödande det är att hålla på och prova objektiv? Hur sabla trist det är med krånglande utrustning? Jag vill ägna min tid åt sådant som leder framåt, inte stå och stampa på samma fläck på grund av undermålig kvalité.

PS! Om någon som läser detta är i kameraköpartankar: köp Nikon!!!