Från hasardspelare i Monte-Carlo till kärlek i Antibes

Publicerad av

Vad göra om du spelat bort varenda krona på kasinot i Monte Carlo, hankar dig fram på bröd och billigt vin och så kommer dråpslaget i form av en refusering? Ja då letar man efter ett fikonträd med mogna frukter och ökar arbetstakten. Det var i alla fall vad författaren Gunnar Serner gjorde 1913. 

På 1910-talet var sommaren fortfarande lågsäsong. Serner fick på nåder bo utan att betala hyra i ett hus i Beaulieu, praktiskt taget ett stenkast från Monaco. Mellan skrivpass och jakten på billig föda träffade han diverse udda personligheter. En kallade sig för greve Origoni och kunde berätta de mest sällsamma historier från sitt liv som italiensk militär. Bland annat hade han varit i Japan när det var i princip stängt för utlänningar. En dag när Serner kom för att hälsa på Origoni betedde sig de anställda på hotellet en smula märkligt. Det visade sig att Origoni blivit anhållen som medlem i en större förfalskarliga. Serner fick bråttom därifrån.

Sommar i Antibes i nutid

Frank Heller alias Gunnar Serner

Berättelsen om den falske greven har jag hittat i Frank Heller på Rivieran, vilket är 2012 års bok från Frank Heller-sällskapet. Jag fick den för ett bra tag sedan av rara Helene Waernelius som tidigare skickat mig en bok av Ellen Rydelius.

Frank Heller var det namn som Gunnar Serner skrev under. Han var en produktiv herre som skrev äventyrsböcker, noveller, kåserier och reseskildringar. Han blev med tiden översatt till många språk och en av Sveriges mest framgångsrika författare under första halvan av 1900-talet.

Frank Heller på Rivieran innehåller utdrag ur Frank Heller produktion med analyser av olika personer som är aktiva i sällskapet. Bland annat försöker de identifiera platser som författaren bott på och vilka verkliga personer som gömmer sig bakom olika pseudonym.

Frank Heller på Rivieran och The Promise of Provence av Patricia Sands

Intressant bild av Monte Carlo för hundra år sedan

Den största behållningen var den bild jag fick av livet i Monte Carlo i början av 1900-talet. Serner fick till och med en skymt av den berömda kurtisanen la Belle Otero och noterade att hon var vacker även i medelåldern. En av de personer som Heller träffar kan till och med ge en bild av hur det fungerade 1870 innan järnvägen kom. Då åkte man båt från Nizza till Monaco och om någon ombord var spelsugen hissade kaptenen en röd flagga ombord båten. Då öppnades kasinot.

Runt kasinot cirkulerar halvprofessionella spelare som hävdar att deras system garanterar vinst, om man bara har tillräckligt stor insats. Det är en sådan systemspelare som ruinerar Serner.

De flesta i hans situation hämtade ut en reskassa från kasinot för att kunna åka hem med svansen mellan benen. Men Serner var på flykt från lagens långa arm efter att ha svindlat två banker i Malmö med falska låneansökningar. 

Hasardspelare

Först åkte han mot London för att möta sin älskade. Detta var före mobiltelefonernas tid men inte före tågstrulen. Han blev en halv dag försenad på grund av ett missförstånd. Och kvinnan hade åkt hem till Sverige. 

Sterner bestämde sig då för att åka vidare till Monte-Carlo för att bli rik. Det gick inte riktigt som han hade tänkt sig. Han mötte en svensk som hade ett Ofelbart System som Heller satsade alla sina pengar på. Men 16 udda i rad knäckte honom.

Pengarna försvann och då föreslog systemspelaren att Heller skulle börja skriva. För sitt första alster fick han 25 kronor, vilket höll honom flytande en månad. Tyvärr blev nästa text refuserad. Detta trots att han hade en del förlagskontakter från sin studietid i Lund, något som kan ha hjälpt honom på traven. Redan då hette det att ”är du inte känd får du bekosta trycket själv”.

Författare bör prioritera hygien före mat

Boken gav mig ett annat handfast tips om bokförsäljningen är lite skral. Det är att prioritera rakning framför allt annat. En välrakad herre som sover på en parkbänk förutsätts vila upp sig efter en lite väl glad kväll i goda vänners lag. En herre vars ansikte börjar anta apostlarnas stil får en helt annan behandling av polisen.

Nu räckte pengarna längre på den tiden. En förklaring är att prisläget på Rivieran var lägre men villkoren för skrivande personer var också bättre. Hellers första verk som han levde på i en månad var av novell-längd om jag fattat saken rätt och ett par decennier senare (när han i och för sig byggt en läsekrets) använde han förskottet från en fullängdsbok för att köpa ett hus i Menton. Dagens författardebutanter behöver skriva en novell om dagen eller en roman i månaden för att gå runt.

Frank Heller blev Mentonbo

En sak som är sig lik då och nu är språket i mäklarannonser och svårigheterna att hitta en bostad som man trivs med. Frank Heller och hans fru hittade till slut sitt drömhus i Menton, eller Mentone, som han stavade det. Där bodde de delar av året. Frank Heller kunde nämligen återvända till Sverige efter att han betalt av sina skulder. Han var tvungen göra det för att kunna skaffa sig ett pass, något som blev krav efter första världskriget.

Hans hus i Menton blev förstört under andra världskriget och i en gripande text beskriver han hur det känns när allt han plöjt ner sina honorar till har blev ödelagt.

Författarlunch med Patricia Sands

Livet som författare var delvis annorlunda för hundra år sedan. Det är intressant att jämföra. Det är också intressant att jämföra nutida förhållanden på olika kontinenter. När jag var i Antibes åt jag lunch med kanadensiska författaren Patricia Sands. Jag har nämnt henne förut. Sommaren 2017 träffades vi på ett evenemang för engelskspråkiga författare i Nice. Jag hade en aning svårt att sälja mina böcker där eftersom jag inte har någon titel på engelska, men det var en intressant dag ändå.

Det har flutit mycket vatten under broarna sedan dess. Vi har båda skrivit många nya böcker. Patricia har flera serier med romantiska böcker som utspelar sig i Antibes och olika platser i Provence. Hon var i Frankrike för att följa med på en resa som går till orter som förekommer i hennes böcker. Hon är med delvis som celebritet, delvis som reseledare men sköter inget av det praktiska. Allt sådant är överlämnat till en expert. Vi hade en mycket trevlig lunch och strosade runt i Antibes för att se vad som hade ändrats sedan sist.

La Fée Loca och la Clé de la Porte

Lunchen intogs på La Fée Loca, en sådan där trevlig liten kvarterskrog som man blir glad över när man springer på. Just denna ligger ett stenkast från gamla stan i Antibes, på ett minitorg där Rue Fourmillière möter Rue Fersen det vill säga inte så långt från buss-stationen (som bytt namn och inte längre heter buss-station). Det är precis lagom fullt på luncherna och på eftermiddagarna kan man sitta där med ett glas vin, de har inte världens längsta vinlista men vinerna är bra och prisvärda på glas.

Bokbilden med kaffe kommer från la Clé de la Porte som ligger i den allra äldsta delen av Antibes, nedanför marknaden.

chefstomaten
Senaste inläggen av chefstomaten (se alla)