Hur förändras kvinnornas historia av den senaste DNA-forskningen?

Publicerad av

Det är dags för tredje kapitlet i Karin Bojs eminenta serie om människans utveckling. Denna gång är det kvinnorna som står i centrum. Hur såg livet i Europa ut före de patriarkala indoeuropéerna dök upp? Kan kända idoler som Venus från Willendorf vara tecken på jämställda eller kvinnodominerade kulturer?

Europas mödrar: de senaste 43000 år kom ut 2022. Den första, Min Europeiska familj, från 2015 har jag entusiastiskt bloggat om. Och Svenskarna och deras fäder de senaste 11000 åren som Karin Bojs skrev med släktforskaren Peter Sjölund 2016 har jag flitigt tipsat om i sociala medier. Den första lärde mig att Europas befolkning är en enda stor mix av folkvandringar och den andra att alla svenskar är ättlingar till en handfull mäktiga manliga invandrare. Nu är det dags att specialgranska kvinnornas historia.

Europas historia är tre stora vågor av invandrare

Den korta versionen av Europas mänskliga historia är tre stora invandringsvågor, en med jägare, en med bönder och en med stäppherdar. De flesta vågor har gått från öster till väster i grodhopp. Men det finns en del mindre flöden åt andra hållet. Ibland har grupper levt sida vid sida, ibland har någon grupp konkurrerat ut den andra. Vid vissa platser och tillfällen kan man se hur personer från olika folk har skapat en ny grupp. Exempelvis att kvinnor från jägarfolk och män från bondefolk bildade ett eget samhälle vid Donau.

De flesta innovationer har skett när grupper har mötts. Innovationer som oket eller plogen har sedan varit en stor konkurrensfördel. Vad som initierat folkvandringar är oklart men det kan vara klimatförändringar eller befolkningstillväxt. Mäns och kvinnors historia skiljer sig åt ibland. I flera av de stora folkvandringsvågorna, särskilt stäppherdarna, är det främst män som migrerat till nya platser. I patriarkala samhällen har sedan männen varit bofasta medan kvinnorna fått flytta.

Europas mödrar som inbunden bok med bilder

De tidigare böckerna har jag köpt i pocket, denna gång lånade jag den inbundna upplagan på biblioteket. Den är snyggt och luftigt formgiven med en hel del foton. En sak som jag tyckte var lite udda var att bildtexterna är utdrag ur löptexten, vilket gör att samma text dyker upp två gånger.

Personligen föredrar jag att bilder och bildtexter är en integrerad del av berättelsen. Det kräver dock att författaren är inblandad i urvalet av foton och skriver bildtexterna. Jag tror att i detta fall har en separat bildredaktör plockat in foton efter att författaren lämnat in manus. En anledning att göra så är att det blir enklare att plocka bort bilderna för att konvertera verket till ljudbok. Och det är bara i ljudböcker det finns förtjänst idag. Bildtexterna är dock en anmärkning, eller snarast reflektion, i marginalen. 

Det är inte bara kvinnornas historia och kvinnliga gudomar som lyfts fram i boken utan också kvinnliga forskarpionjärer som Marija Gimbutas. Bildtexten är praktiskt taget en kopia av texten i ett par stycken ovanför.

Naturvetenskapliga metoder förnyar arkeologin

Karin Bojs tre böcker ger en bra bild över hur den historiska forskningen går framåt när naturvetenskapliga metoder tillkommer. Detta är ett ämne jag brinner lite extra för efter det trassel jag haft med min senaste bok där jag frustrerat vadat genom historieskrivning full med spindelväv. Samtidigt har jag varit tvungen att ta hänsyn till att delar av läsekretsen är färgad av 1800-talets och 1900-talets historiesyn.

På 1800-talet handlade arkeologin om att visa vilka ”folk” som hade sina ursprung i olika områden och därmed skulle ha störst hemortsrätt. Man grävde upp högar i jakt på forntida kungar och tävlade om vem som hade ballast, renast och äldsta förfäder. En del helt objektiva forskningsresultat blev missbrukade för politiska ändamål.

Därefter kom en period då knappt någon vågade ta i forskningsfältet av rädsla för att bli stämplade som nazister. Ett litet antal forskare strävade vidare, men deras rön har inte nått ut. Paradoxalt innebär det att de gamla mossiga teorierna som alla vill ta avstånd ifrån färgar allmänhetens bild av fornhistorien och att det finns en kunskapslucka. Detta påverkar i sin tur dagens lagstiftning och ger en perfekt grogrund för konflikter i norra halvan av Sverige.  

Folkvandringar ger spår i DNA

Huvudnumret i Europas mödrar de senaste 43000 åren är precis som i de två tidigare böckerna DNA-analyser. De blir hela tiden bättre (spana till exempel in Människan utrotade inte mammuten men däremot vildhästen). Via DNA kan forskarna följa folkvandringar genom årtusenden och se vilka möten som lett till ättlingar som lever kvar än idag. Backar vi långt bakåt har det funnits många sapiens. Tills vi kom. Nu är alla andra borta.

Vi är bildade av tre olika afrikanska arter. När några sapiens utvandrade från Afrika träffade de på neandertalare. Efter 600 000 år på olika håll hade vi och dem utvecklats ganska långt åt olika håll. Men neandertalare ska inte underskattas. De hade då överlevt tio gånger längre än vad vi har nu i Europa. Troligen blev det konkurrens om resurser mellan arterna. Men samtidigt fick de barn ihop, precis som Jean M Auel skrev i sin romanserie Grottbjörnens folk. Däremot var hon ute och cyklade när hon skulle beskriva utseendet. Sapiens som nyss kommit från Afrika var troligen mer mörkhyade än neandertalarna som bott länge i ljusfattigare områden där ljus hy var en konkurrensfördel.

Möten som ledde till att barn skedde inte en gång utan flera gånger, varav bara vissa linjer överlevt till idag. Det är viss övervikt på kombinationen sapienskvinnor och neandertalsmän. Men det kan handla om att avkommorna från den omvända kombinationen blev sterila.

Mänskligt släktträd så som det ser ut på Naturhistoriska museet i Göteborg nuförtiden.

Experimentell arkeologi

En annan naturvetenskaplig analysmetod som jag har för mig att Karin Bojs även nämnt i någon av de tidigare böckerna är strontiumanalyser av tänder. De ger info om var folk levt som barn. Kombinerar man det med information om var skelettet blivit begravt får man veta om människor har flyttat under sin livstid. Om fäder och söner i många generationer bott på samma plats medan mammorna alla är inflyttade, är det ett tecken på ett samhälle där män och kvinnor haft olika ställning och döttrar blivit bortgifta.

I denna bok tar Karin Bojs också med exempel på experimentell arkeologi. En forskargrupp som grävt upp osedvanligt många kvarnar någonstans i Turkiet tillverkade liknande kvarnar av basalt och malde korn. Sedan kikade de på kvarnarna i svepelektronmikroskop och jämfört slitaget. Resultat: på just denna samlingsplats så malde folk inte kornet fint för att baka bröd utan grovt, vilket man gör till öl eller gröt. Detta stöder teorin att ölbryggning är en anledning till att intresset för växter ökade. Dessa kvarnar var tillverkade av ett nomadiskt jägar-samlarfolk. Men även om de inte hade fasta bostäder hade man en samlingsplats. Troligen var det en kultplats där man drack alkohol. (Exakt plats antecknade jag ej och har lämnat tillbaka boken).

Dags att pensionera stenåldern

Människor har alltid samlat och ätit växter. Inte ens på jägarstenåldern levde människor uteslutande på kött. Men det är lättare att hitta skelettdelar och dra slutsatsen vilka stora vilt man jagat, än vilka vilda vilda växter man samlat och ätit. Att spåren från jakt har varit lättare att hitta har lett till felaktiga slutsatser om kosten.

På samma sätt lämnar vapen av sten, brons och järn fler spår, än vad textiltillverkning gör. Det vi kallar för bronsåldern kan mycket väl ha varit en ullålder istället. (För övrigt är kanske 30 000 år gamla Venus från Willendorfs märkliga frisyr en intrikat mössa).

Det finns oändligt många problem med indelningen i sten-, brons- respektive järnålder så det är dags att kasta den. Som parentes övervägde jag stryka dem i min senaste bok, men jag ville heller inte peppra texten med siffror så jag använde dessa gammalmodiga benämningar. 

De första metallarbetarna var kvinnor

De första metallarbetarna var kanske kvinnor. och det var varken brons eller järn utan koppar. Det var den så kallade Vinča-kulturen som höll till runt nuvarande Belgrad i Serbien. De hade förresten djur modell fäbodar i bergen där de också fick tag på kopparhaltig malakit. Kanske skapade de också det första skriftspråket i världen. 

De sysslade i varje fall med småskalig koppartillverkning. Varje hushåll för sig. Troligen var detta en bisyssla vid sidan av den avancerad keramiktillverkning som var ett kvinnligt område. Därmed blev också metalltillverkningen en kvinnlig syssla. Detta var flera tusen år innan man började tillverka vapen av koppar och brons, något som är kopplat till ökade klassklyftor. Vinčakulturen verkar ha varit en jämställd kultur utan stora klass-skillnader.

Det här är ingen metallarbetare :-). Jag har bara pyntat texten med foton från Naturhistoriska museet i Göteborg.

Nedslag hos olika forskare i Europas mödrar

Vinčakulturen var ny för mig. Möjligen var detta ett av de ställen som Karin Bojs rest till tack vare ett stipendium från Författarfonden. Hon gör nedslag på en del ställen, ser originalföremål och intervjuar experter. Boken innehåller verkligen massor av information. Här är några saker jag antecknat.

  • Bergen i Södra Frankrike-Norra Spanien var en plats där en grupp överlevde den tuffa istidsmaximum.
  • Sardinien har det minsta inslaget av indoeuropeiskt DNA.
  • Kolhydrater gör kvinnor mer fertila. Mjölk gör att 70% fler barn överlever. Därav att bondefolk blir fler än jägarfolk på sikt. Samtidigt är det större risk för infektionssjukdomar när det är trångbott.
  • Första hundarna var tämjda av kvinnor för att få vargpäls, inte för storviltsjakt på stäppen.
  • Hos de uralska språken är det vanligt med gudinnor. De uralska språken expanderade västerut med manliga invandrare för 5000-3500 år sedan. Ungefär samtidigt som indoeuropeerna. De uralska språkpratarna är nära släkt genetiskt med sina grannar, men har ett litet inslag av manligt DNA från Sibirien. Inslaget är störst hos samer. Dagens samer har ungefär en fjärdedel av arvsmassan från Sibirien. Det är framförallt manliga linjer. Kvinnolinjerna är västeuropeisk mix.
  • Island koloniserades av norska män som tog med sig slavar från bland annat de brittiska öarna. De manliga slavarna fick ingen avkomma men det fick kvinnorna.

Europas mödrar och jakten på matriakatet

Tycker du att listan ovan spretar? Det är kanske anledningen till att jag inte är riktigt lika entusiastisk över denna bok som de tidigare. Jag upplever att den röda tråden mellan kapitlen var lite tunn här och var. Varje kapitel bjuder på intressanta nedslag hos en forskargrupp och jag hittar massor av intressanta detaljer. Men när jag ska sammanfatta vad jag lärt mig av boken är det svårt sammanfatta i ett stycke.

Kanske är jag inte tillräckligt intresserad av att jaga spåren av den stora modergudinnan eller frågan om forntiden var ett matriarkat. Däremot tycker jag att det är intressant hur modern forskning i vissa fall kan stödja och ibland avfärda teorin att före indoeuropéerna fanns samhällen där klass- och könsskillnaderna var små. Gott så. Jag ser fram emot att det kommer en fjärde del så småningom.

Har du läst böckerna och vad tyckte du?

chefstomaten
Senaste inläggen av chefstomaten (se alla)