En nödvändig fjällresa för att säga farväl

Publicerad av

En del tycker att jag flänger väldigt mycket. Jag kan hålla med. Det känns ofta som om jag bor i en kappsäck. En del resor är jobbrelaterade, en del har andra orsaker. Den här veckans resa handlade om att säga farväl och var helt enkelt nödvändig. I somras, bara några dagar efter att jag åkte till Frankrike för sommarens skrivpass, gick världens bästa fyrbening hastigt bort.

tanndalen-31

Det gick så fort att jag inte hade någon chans att komma hem och säga adjö. Mina sista ord till honom blev därför på Arlanda när jag sa ”Nu håller du dig vid liv tills jag kommer hem så vi kan ut och busa”. Han såg lite skeptisk ut och jag hade verkligen ingen lust att åka ifrån honom. Men jag hade tyvärr jobb att göra så jag tog min resväska och rullade iväg mot incheckningen samtidigt som jag höll tummarna för att han skulle leva i hundra år så att han skulle vara lika pigg och entusiastisk som vanligt när vi sågs nästa gång. Jag ville så gärna få chansen att gå en långpromenad, snacka lite och klappa hans mjuka öron igen.

boken-om-hunden-45

Det blev inte så. Några dagar senare fick jag ett sms att Kocken var på väg i ilfart till djursjukhuset. Med tanke på att hunden var över fjorton år insåg jag att det inte skulle finnas något att göra. Hunden skulle inte komma till Antibes igen, så jag plockade undan hans matskål, vattenskål och letade upp pipbollen vi brukade busa runt med. Den låg som vanligt under bokhyllan. I väntan på de oundvikliga beskedet gick jag till Intermarché och bunkrade upp med mat så jag inte skulle behöva gå ut på några dagar.

tanndalen-52

Medan jag satt i Frankrike och försökte uppbåda någon form av entusiasm för att jobba (inte det lättaste) blev hunden kremerad och askan spridd där han trivdes allra bäst. I fjällen. Han var visserligen en social hund som följde med överallt där delar av hans flock tog med honom, men det gick inte att komma ifrån att fjällen, särskilt under fågeljakten, var hans rätta element. Snö var heller inte dumt.

boken-om-hunden-51

Han har fått en bra viloplats, på en gräsplätt där han trivdes att ligga och hålla koll på omgivningen. Den är bara några meter från en plats där jag gillar att sitta och skriva. Så man kan liksom sitta där och prata med honom. Det är inte riktigt samma sak som att ha honom liggande bredvid sig. Han svarar inte och jag måste dessutom hålla koll på mat-tiderna själv. Trots det har jag ingen lust att lämna honom för att återvända söderöver. Det känns som jag överger honom. Men jobbmöten kallar (just nu tycker jag att det är skit rent ut sagt att man måste ha pengar för att äta).

tanndalen-9904

Jag har plockat blommor på fjället och lagt på hans gräsplätt och så har jag bläddrat i den fotobok med minnen som Kocken tryckt. Några av bilderna känner jag igen för de kommer från den hög jag bidrog med från mina hundperioder. Jag postade ett minneskort med 1000 favoritbilder från Frankrike. Jag trodde att jag verkligen gått igenom hela mitt fotoarkiv men jag hittar fortfarande nya när jag tittar i udda mappar.

boken-om-hunden-48

En del bilder finns publicerade här på tomatsallad i inläggen Gårdagens 13-åring och 12 år idag. Samt i inlägget där hunden själv kommenterar bilderna: 11 bilder till dagens 11-åring. Sedan är han med i text men ej i bild i Kast med liten hund och tvärtom, han illustrerar inlägget Varning för att flyga med hund till Nice flygplats. Det kryllar faktiskt av hundbilder på Tomatsallad märker jag nu när jag kikar runt. Och tror du inte jag hittar några som jag inte har med bland mina 1000 bästa bilder?

tanndalen-00

Jag kommer nog att trilla över fina, roliga eller knasiga hundbilder under en lång tid framöver. Jag får se om några hittar upp här på Tomatsallad så småningom tillsammans med några minnesord. Fjällbilderna i detta inlägg är utan hund då de är tagna den här veckan.

boken-om-hunden-49

 

chefstomaten
Senaste inläggen av chefstomaten (se alla)