En kaffe på Blå Tåget
Idag tänkte jag spåna fritt runt en bild (eller möjligen två beroende på hur det går för mig att extrahera dem ur mobilen och in i datorn för vidare transport ut i cyberspace).
Xperia
Det första som kan sägas om bilden/rna är att den/de är tagna med mobilen. Min nya lila mobil Sony Xperia Z (den sista detaljen mest tillagd för googles räkning). Det är inte speciellt snabbt att fotografera med mobilen. Från tanken jag ska ta en bild tills mobilen har fiskats upp ur sin socka (jo den bor fortfarande i en socka fast numera en aprikosfärgad sådan som är betydligt enklare att hitta igen än den svarta), jag har satt på den (det går fort), bläddrat fram kamerafunktionen (den biten är det som tar längst tid) och klickat på kameran (och inte på något av de tre grejerna bredvid) så har tåget hunnit en bra bit. Men att plocka fram systemkameran i sin påse i ryggsäcken uppe på bagagehyllan, byta objektiv och fokusera manuellt hade inte heller varit snabbt.
Espresso House
Det andra som kan sägas om bilden är att jag uppenbarligen besökt Espresso House. Det finns flera skäl till det. Jag gillar deras kaffe, jag gillar dricka kaffe ur pappmugg, jag gillar dricka kaffe ur pappmugg på tåg och bilden är fotad med mobilen på ett tåg. Men framförallt så är det nostalgiska skäl bakom pappmuggen med kaffe. Den är köpt på centralstationen i Stockholm, på det lilla Espresso House som ligger nära ringen. Det var från början ett Coffee Cup-ställe och det allra sista caféet som gjordes om till Espresso House när de köpte upp Coffee Cup. Vilket jag tyckte var deppigt för jag tyckte bättre om Coffee Cup för kaffet var godare, de hade tre storlekar att välja mellan och baristorna var snabbare än vinden.
Idag är jag lika protektionistisk mot Espresso House visavi Starbuck’s intåg på den svenska marknaden (blev syftningen rätt där? Jag kände för att använda ordet visavi. Alltså, idag värnar jag EH gentemot den amerikanske konkurrenten på samma sätt som jag en gång satt Coffee Cups ringhörna mot EH).
Lamporna i taket på Espresso House. Bilden är beskuren och fixad med i mobilen.
Blå Tåget
Den tredje detaljen som den uppmärksamme har noterat är att jag sitter ombord på Blå Tåget. Här vill jag skriva att jag aktivt har valt att resa med utmanaren (Blå Tåget) för att jag gillar att stödja de som utmanar monopolet (SJ) och det är inte helt orätt men mest är det krass ekonomi bakom. Blå Tåget kostade 350 kronor medan SJ ville ha 900 för ungefär samma resa. SJ är visserligen snabbare men de gamla upprustade tågvagnarna som Blå Tåget kör är bekväma att sitta i och har en hög nostalgifaktor.
Tid är visserligen pengar men när det finns gratis wifi (1 GB) och en elkontakt per sittplats så spelar inte en timme hit eller dit någon roll. Tåget gick i alla fall snabbare än om jag hade kört bil och det var inte direkt väder som lockade för bilkörning.
Resa i jobbet eller som jobb
SJ kan förresten inte direkt klaga om jag hoppar över några resor med dem för under ett par år var jag stammis på SJ. Särskilt 06.42-tåget från Göteborgs central frekventerade jag ofta. Jag åkte alltid 1:a klass och gick alltid ombord med en stor latte i näven. Eftersom Coffee Cup/Espresso House öppnade 06.30 så förstår alla varför baristans snabbhet var relevant. Var den rödhåriga killen där så var det lugnt, han hade förstått att öppna 06.30 betydde att första kund skulle ha sin kaffe i handen 06.30. Det fanns andra som tolkade samma information som att de skulle dyka upp 06.30 och sakta börja ställa i ordning för att serva första kund någon gång kvart i sju. De tjejerna kunde ruinera en hel dag för mig.
Jag kunde också sura om jag hamnade på en plats med bord, som den jag sitter vid på Blå Tåget. Lägger man datorn på bordet får man en omöjlig arbetsställning och bordet är i vägen om man vill balansera datorn i knät. För datorn (svart thinkpad på den tiden) satte jag alltid på ungefär samtidigt som jag sparkade av mig skorna med klack och tog den första slurpen kaffe. Sedan satt jag resten av resan och smuttade på min kaffe medan jag ritade snygga lila rutor i power point.
Mitt tågpendlande gick till Södertälje Syd. Det finns inget sätt som detta kan få en glamorös klang. Södertälje Syd är en bastard, det är den blåsigaste, tristaste och ödsligaste betongbro i hela Sverige och varje minut av mitt liv som jag spenderat där var en förspilld minut som jag aldrig får igen. Nu spelar kanske destinationen ingen större roll. Kocken pendlade under en period av sitt liv till Paris. Paris, det har en helt annan klang än Södertälje Syd. Men mönstret var rätt likt. Taxi, flygplats, resa, ny taxi, ringled runt Paris, in i kontor, möten hela dagen och så samma sak åt andra hållet.
Det spelar faktiskt ingen större roll vart jobbresor går så länge jobbet består av möten i kontor var jag på väg att skriva. Och önsketänkte att man skulle vara resande reporter istället, ha i uppgift att besöka alla museer och testa alla caféer, det vore något det. Men så mindes jag boken jag läste om paret som gjorde just det, reste och skrev resehandböcker. Deras dagar på plats på ett resmål gick bara åt till att springa runt och göra research, de hann aldrig sitta ner och bara vara.
Vara på väg
”Vad mycket du reser. Hinner du att packa upp innan det är dags att packa igen? :-)”
Frågan fick jag i en chatt någonstans mellan Herrljunga och Alingsås. Det korta svaret är nej, jag packar inte upp. Det slutade jag med för många år sedan. Under mina år som Södertälje-pendlare hade jag alltid en Södertälje-väska stående och jag hade dubbla uppsättningar av allt; laddare till datorn, kavaj, träningsväska och skor. Jag har sex par tämligen likadana svarta skor med klack stående sedan den tiden.
Jag har alltså effektiviserat packandet ganska ordentligt. Övning ger färdighet och så vidare. Det finns dock en mer filosofisk aspekt på det hela och det är mängden tid i mitt liv som gått åt till att vara på väg någon annanstans. Jag gillar förvisso att vara på väg någonstans, om jag valt det själv. Inte när omständigheterna valt det åt mig. Som typ nu när jag är byggflykting.
En bild säger mer än 1000 ord
Jag har nu skrivit uppseendeväckande långt runt en enda bild (och fyllt på med några till). Inte för att denna bild på något sätt var särskilt särskild utan för att jag hade lust. Jag kände för att bara skriva och strunta i att redigera, klippa bort och fundera så mycket (lite rättstavning har jag dock ägnat mig åt). Dessutom vill jag visa något med detta. Den här texten är ett (två) statement (eller blir det nu).
Det första handlar om varför man skriver (böcker). Jag har precis läst ut en till skrivhandbok och jag blir så trött på det Rätta Svaret (som är att man har en fantastisk historia man bara måste berätta och kan berätta den mkt bättre än x, y eller z där x, y och z är författare som jag aldrig har läst). Alla andra svar som att man vill se sitt namn på en bok, tycker man är bra på det, vill eller för att tjäna pengar är FEL. Man ska också alltid ha skrivit historier. Annars är man inte kvalificerad att bli författare.
Det har inte jag. Däremot har jag alltid gillat att berätta om det mest vardagliga händelser eller fakta jag sprungit på, vrida och vända på dem och se om jag kan få folk att gilla det. När vi i gymnasiet skulle hålla föredrag om ett föremål så valde jag en potatisskalare. Bara för att visa att det gick att 1) prata om en potatisskalare i tio minuter och 2) göra det roligt.
F-n, nu låter det som om jag måste försvara mig. Det tänker jag inte göra. Alla som vill skriva ska absolut få göra det är min paroll. Skriv på bara.
Det andra statementet är till det Stora Företaget, det som SJ har att tacka för alla förstaklassbiljetterna. I mitt jobb ingick bland annat att berätta om företaget externt. Första veckan fick jag därför en powerpoint-fil med typ trettio slides varav minst hälften saknade bilder utan bara hade siffror eller text, ”här har du ditt föredrag”. Jag försökte förklara för dem som skickat det till mig att en slide är inte detsamma som ett föredrag. Att det går att säga rätt många olika saker runt en och samma bild. Att jag skulle kunna tokdissa företaget framför de bilderna, söva samtliga deltagare eller säga något intressant men att det i så fall berodde på vad jag inhämtade för fakta, anekdoter och annat som jag kunde berätta om med eller utan slides i bakgrunden. Jag lyckades aldrig förklara detta och efter ett tag började jag också skriva powerpointsslides och skicka runt. Men nu gör jag ett till försök; att kalla en powerpoint för ett föredrag och tro man har kontroll över innehållet ungefär som att kalla en bild av en pappmugg med kaffe för en bok om tåg. Det kan visa sig handla om precis vad som helst. Tack för att du läste!
Och tack för det fina välkomnandet till Göteborg. Kan det vara Skanska som önskar mig välkommen hem?
Just nu deltar jag i en utmaning att blogga ett inlägg om dagen i etthundra dagar. Mitt syfte med att delta är att öva mig i att skriva kort och snabbt. Jag lyckas mer eller mindre bra med detta. Detta var nummer 82/100 i #blogg100.
- Känner du till världens äldsta hängfärja? Biscayabron utanför Bilbao - söndag 17 november 2024
- De tre medeltida borgarna i Bellinzona är ett sevärt världsarv - lördag 16 november 2024
- Ett lyft för Anderssjöåfallet: hållbara trappor byggda av sherpas - söndag 3 november 2024
