Dyraste ölburken och hyllning till puben the Rover

Publicerad av

Inför julen smög jag in på ett Systembolag en kvart före stängning (en tisdag ett par veckor före jul kan tilläggas). Jag trodde att det skulle vara en bra tid. Det var det inte. Jag borde ha försökt en kvart efter öppning istället. Eller handlat julölen i november som jag brukar. Antalet människor gjorde att jag valde hyllorna som var minst befolkade. Noggranna studier av små partier vita viner resulterade i att en vermentino (rolle) från Ligurien följde med hem. Därefter tog jag sikte på julölen i andra änden av butiken och rafsade snabbt ner lite av varje innan jag flydde och hamnade bland snapsarna längst bort i ett annat hörn. För att ta mig till kassorna var jag tvungen att passera små partier med öl och där såg jag den, Stigbergets big bourbon barrel aged stout.

Handen sköt automatiskt ut för jag brukar testa det mesta som kommer från Stigbergets. Sedan såg jag prislappen. 123,40 kr för en ganska anorektisk burk. Det ger ett literpris på 280 kronor. Jag brukar tveka att handla vin för det literpriset. I år tvekar jag lite extra, det har inte varit något gyllene år rent ekonomiskt om vi säger så. Men till slut bestämde jag mig för att jag skulle ångra mig om jag inte provade den.

Stigbergets big bourbon barrel aged stout 2019

Burken åkte fram en eftermiddag och serverades med pepparkakor med grönmögelost (pepparkakorna i snygg plåtburk från Åbro behöver piffas för de är urtråkiga jämfört med de i vanlig plastburk från Göteborgs kex, osten kom från Fjellost i Bruksvallarna). Kombinationen var perfekt och stouten var kanongod när man väl kommit över att den inte har någon släktskap med öl alls.

Big bourbon barrel är en imperial stout som lagrats ett år på bourbonfat vilket gjort den mjuk och fyllig. Den är alkoholstark till tusen, mörk, simmig, svagt kolsyrad och fyllig. Det är som att dricka något helt annat. Typ en riktigt god lagrad rom i kaffet. Det är nog det närmaste jag kan komma. Kocken gjorde ett misstag, han är ingen stor ölälskare och sa stopp när han fått sisådär en matsked i glaset. Han ändrade sig när han hade provsmakat. Då var det för sent.

Boken om Stigbergets historia

Bryggarna på Stigberget lyckas ofta pricka rätt när de gör öl, även ölstilar jag normalt inte gillar blir goda i deras burkar. Jag är inte vara ensam. När jag skulle skriva detta inlägg googlade jag lite för att se vad andra tycker om big bourbon barrel aged stout. Alla verkar älska den. Jag läste också att Stigbergets bryggeri är på gång med en bok om sin resa. Boken ska också innehålla en del recept för den som vill brygga hemma. Hoppas att det blir en snygg bok.

Stigberget hör till mina favoritbryggerier. Jag har följt deras resa på avstånd i många år nu. Namnet kommer från platsen Stigberget i Göteborg. Det var där de började brygga öl i liten skala för att ha till krogen Kino. De fick en hel del priser för sin öl, den har hittat in till Systembolaget och numera får de nog räknas som medelstort bryggeri. De har också expanderat och flyttat till Ringön. Men om jag inte har helt fel så säljer de ibland folköl från den gamla lokalen.

Diverse äldre bilder av Stigbergets sortiment.

Epoken The Rover mot sitt slut?

Samma dag som den dyra stouten provades så skickade Biologen ett klipp från GP. Där stod att den legendariska krogen The Rover på Andra långgatan är till salu. Det är inte helt oväntat, de var först ut med kombinationen bra mat och ett spänstigt ölsortiment men har fått många efterföljare som i en del fall överglänst dem. The Rover har handikappet att sakna solig uteservering och pandemin är nog sista spiken i kistan. Samtidigt är det tråkigt. GPs ölskribent skrev en fin hyllning om om krogens betydelse för Göteborgs förvandling till ölstad. Detta inspirerade mig att skriva några rader om mina minnen från the Rover.

Vi börjar med att backa till 2004. Då flyttade jag hem till Göteborg efter tjugo år i förskingringen. Jag bosatte mig visserligen i Mölndal, i den del av Mölndal som sticker in som en tårtbit i Göteborg men det kändes som om jag bodde i Göteborg då allt i Göteborg var inom cykelavstånd. Jag skulle jobba fyra dagar i veckan på AstraZeneca och skriva på min debutbok på fredagar. Ganska snabbt hamnade manuset i malpåse i och med att jag under ett år både hade mitt eget jobb och var tf gruppchef (det är verkligen ett piffigt sätt att spara pengar att låta unga ambitiösa kvinnor slita ut sig med att köra två personers jobb för en lön).

I Wales där puben är vardagsrummet

Jag kom till Göteborg från Wales där puben var vardagsrummet där jag mellanlandade på vägen hem från jobbet. Jag hade precis lärt mig att det finns ale och lager, där ale är den gammaldags varmjästa drycken som överlevt bland de traditionsbundna britterna medan resten av Europa tillbad kalljäst lager. Mina brittiska kollegor hade berättat för mig att IPA, indian pale ale var en kvarleva från imperiet. Ingen brittisk soldat kunde förväntas klara sig utan drycker hemifrån och för att klara transporten byggde man en alkoholstarkare ale med mer humle.

På The Rover kunde jag fortsätta förkovra mig i ölstilar. Det var då det enda stället som kändes som en äkta pub. Jag blev stammis. Varje fredag tränade jag och Jo boxercise och satte oss sedan på bussen till the Rover. Det var då en ganska liten pub men vi trängdes gärna vid bardisken. På fredagar ville jag alltid ha nachos men andra dagar åt jag gärna mat från menyn. Eller sådant som inte fanns på menyn. Det gick nämligen att beställa lite av varje.

Bilder från the Rover 2014-2019.

Maten lika bra som ölsortimentet

The Rover blev en institution i Göteborg, De byggde om och blev större. Lite av det familjära försvann när man inte längre hängde vid bardisken och gaggade öl med ägarna men å andra sidan var det lättare att få ett bord. Maten var nästan ännu bättre än ölsortimentet. Därför släpade jag dit varenda kollega. Så fort det var någon utsocknes på besök så erbjöd jag mig att visa vederbörande Göteborg, något som alltid inbegrep ett besök på the Rover. Jag vet själv hur trist det är att bli dumpad på ett hotellrum när man är på tjänsteresa.

På den tiden var det fortfarande Avenyn som folk kände till. Att ge sig av bort till de halvskumma kvarteren med sex-shoppar på långgatorna var lite alternativt (det var medan sex-shopparna hade gardiner för fönstren och inte stora ljussatta dildoinstallationer).

Jag släpade också iväg icke öldrickande människor till the Rover. De var lite skeptiska till att gå på pub för att äta middag, men alla blev omvända när de kom dit. Mest var jag där med Biologen. Hon bor inte långt därifrån och på den tiden fanns en buss från Järntorget direkt hem till min gata. Ett par av dessa träffar har hamnat på Tomatsallad i bloggens barndom.

Göteborg blir en ölstad

När jag började gå på the Rover dominerades ölsverige av ett par stora jättar som tillverkade lager. Typ en stor stark. Jättarna utmanades av entusiaster som startade mikrobryggerier som bryggde små serier med hantverksöl. I början drack vi Bedarö bitter från Nynäshamns ångbryggeri samt allt som kom från Oppigårds i Dalarna. Med tiden startades byggerier i Göteborg och vi blev lokalpatrioter.

I början var det inte fler bryggerier i Göteborg än att jag kunde hålla koll på alla nya ölsorter genom besöken på the Rover. Nuförtiden kan jag inte ens hålla koll på antalet bryggerier! De beror mest på att de blivit så många fler men också på att jag ägnat de senaste åren åt vin samt inte varit särdeles mycket hemma. Skanska och den rökande grannen har tillsammans gjort sitt bästa för att skrämma bort mig.

Under den här perioden har det gått trender i ölstilar. IPA och bitter var vad jag var van vid från Storbritannien. Men snart började alla ipor bli helt odrickbara för att bryggerierna tävlande om att humla dem mer och mer. Jag provade APA och golden ale istället. Därefter kom surölstrenden. Den har jag inte förstått mig på alls.

Stigberget i glaset på Kino, puben vid Hagabion som efterträtt the Rover som vårt stamställe.

Fler mikrobryggerier och fler pubar

Förutom att antalet bryggerier blivit mångfalt fler har antalet pubar som serverar öl från mikrobryggerier blivit många fler. Man kan nästan säga att det numera är standard att ha några lokalbryggda öl i sortimentet eller åtminstone på gästkranar. Vid de tillfällen jag har varit i Göteborg så har jag och Biologen istället besökt Kino eller testat nya ställen.

Ibland har vi av nostalgiska skäl tagit en öl på the Rover men till skillnad mot förr så har det bara blivit en, för jag har haft svårt hitta mer än en fatöl jag vill prova. Sortimentet känns inte lika intressant med nuvarande ägarna som den trio som drev det när jag var stammis. De har gått vidare till andra äventyr. Om jag inte är helt fel underrättad är en inblandad i Brewers bar och en annan i Beerbliotek. De senare gör ibland öl jag gillar men oftast är de en smula för blommiga. Det passar väl fint att avrunda med en öl från just Beerbliotket? Ölen MUCK hittade jag också på små partier. Det är en DIPA vilket jag normalt gillar men överraskande nog så föredrar jag stouten.

Öl från Beerblioteket anno 2015 och 2020.
chefstomaten
Senaste inläggen av chefstomaten (se alla)