Draktänder och stolmakarskrået – återanvändning av historisk research

Publicerad av

Har du varit med om att när du upptäckt något nytt så dyker samma fenomen upp om och om igen? Jag pratar inte om att du googlat på stövlar och plötsligt är alla sociala medier fulla med annonser för just fotbeklädnader. Jag tänker istället på verkliga företeelser. Något som du efteråt undrar hur du kunde missat så länge. Här kommer ett exempel.

Det exemplet är inte att en viss hög byggnad verkar ha fastnat på många av de foton jag valde ut till detta inlägg. Bilderna valde jag ut först och la till sist, efter att jag skrivit en text om delvis något annat. Byggnaden i fråga är det senaste tillskottet till Petter Stordalens hotellkedja, the Weaver öppnar vilken dag som helst. Det finns en tanke med bilderna som handlar om visionärer men det får bli ämnet till en annan gång. Dags återvända till huvudtexten.

Draktänder

Kör man bil på väg 84 från Fjällnäs österut mot Tänndalen så finns det en parti med gamla betongblock på ett ställe. De är faktiskt ganska synliga men det hindrar inte att jag säkert åkt förbi femtio gånger innan jag faktiskt noterade dem första gången. Det tog ännu längre innan jag tog reda på vad de var för något. Svaret är att de är stridsvagnshinder från andra världskriget, så kallade draktänder. (Eventuellt är de inte särdeles effektiva som stridsvagnshinder men tanken var att några rader av dem skulle stoppa en eventuell invasion).

I somras åkta jag dit och halkade omkring bland den vittrande betongen i alldeles för stora lånade stövlar (draktänderna står på ett ställe där dalgången är ganska smal och brant). I samma veva hörde en läsare av sig med en ögonvittnesskildring från sin farfar som var med och byggde och bemannade detta försvarsverk. Exakt hur det kom sig att hon hörde av sig minns jag inte längre, jag trodde att jag hade lagt upp en bild på Instagram om detta men det måste ha varit i stories i så fall. Hur som helst så tog jag med berättelsen i Strövtåg i Funäsfjällen och det är en av dessa detaljer som gör mig stolt över boken.

Nu ser jag draktänder överallt

När jag besökte draktänderna på Hamrafjället blev jag överraskad över att se fysiska spår efter andra världskriget här. Jag hade missat att de kan finnas i Sverige också, jag har fokuserat på att leta efter dem på franska Rivieran till Strövtåg runt Antibes (skrev in en historia från andra världskriget i manuset senast imorse faktiskt).

Numera ser jag draktänder överallt. När jag körde mellan Tänndalen och Göteborg i höstas åkte jag förbi minst ett parti med draktänder, fast jag tror de var gjorda av sten (lite svårt avgöra när man får en glimt av dem från bilen).

Och nu har jag hittat att de minsann finns hemma i Mölndal också. I Alvered i närheten av Torrekullamotet. Jag har visserligen bara läst om dem för jag har inte varit förbi och tittat på dem. Diverse skäl håller mig borta från Mölndal. Förutom rökande granne-situationen så pågår just nu stambyte i tvättstugan. Det är lite opraktiskt att inte vara hemma för just nu skulle det verkligen underlätta att vandra gata upp och gata ner där.

Tada: mitt senaste bokprojekt

Jag tänkte så här mitt i avslöja vad jag håller på med för närvarande. Alla som känner mig har insett att jag pysslar med någonting: bloggfrekvensen är ganska låg, mina inlägg på Instagram är sporadiska och inte särskilt innehållsrika. Jag har visserligen skrivit en hel del alldeles för långa inlägg på författartipsbloggen men ändå.

Svaret är att jag håller på med ett nytt bokprojekt. Det bästa sättet för mig att stänga ute hela ni-vet-vad-s-k-i-t-e-n är att borra ner huvudet i datorn. Det funkade fint förra året. Jag fokuserade helt på bok. Sedan blev jag lite deppad när boken var klar och det visade sig att pandemin inte bara kvar kvar utan mitt i andra vågen. Nu står vi på dörren till tredje vågen och det beror tydligen på att folk åkte skidor för tre år sedan. Eller möjligen på att de kommer att åka skidor inom någon form av framtid. I varje fall om man tror sociala medier. För ett år sedan så var det en total farsot i sociala medier av typen ”varför snackar alla om corona när fler dör genom att krocka med vildsvin när de kör epa-traktor nakna” (typ). Ett par veckor senare rusade alla iväg och bunkrade toapapper trots att både råvaran och produktionen är inhemskt. Och den här vintern har alla skyllt smittspridningen på skidåkning i framtiden. Gärna illustrerat med bilder tagna för ett par tre år sedan. Suck! Men jag halkar iväg.

Samarbete med Mölndalsfotografen Mikael Svensson

Det nya projektet, Hundra nedslag i Mölndal, är ett samarbete med den skicklige Mölndalsfotografen Mikael Svensson. Hela boken är faktiskt hans idé. Efternamnen till trots så är vi inte släkt. Vi har faktiskt ännu så länge bara träffats digitalt. Bakgrunden till samarbetet är att Mikael läste om mig i Mölndals-Posten och kontaktade mig för att fråga om jag kunde skriva texterna i boken. Det blir alltså hans foton och mina texter denna gång. Hans foton är verkligen fantastiska så det kommer att bli en riktigt vacker bok.

Hundra nedslag i Mölndal blir en inbunden bok i kvadratiskt format. För formgivningen står som vanligt Anneli Pettersson. Vad tror du om detta omslag? Vi har inte spikat det ännu.

Ordet hundra i titeln anspelar dels på antalet nedslag men också på att det 2022 är hundra år sedan som Mölndal blev stad. Mölndal har inte varit stad i hundra år för det har kallats kommun några svängar däremellan men det är ändå ett jubileum. Planen är att vår bok ska komma ut lagom till jubileet. Det vill säga vi tänkte vara ute i god tid och sälja den som julklapp i år (vi är särskilt intresserade av att komma i kontakt med företag som vill köpa in ett antal som julklapp). Jag kommer garanterat att nämna boken igen under året både en och två gånger. Nu tänkte jag dela med mig av en del aha-upplevelser som jag tycker är häftiga.

Dansk-svenska gränsen mitt i Mölndal

En av dessa upptäckter är att dansk-svenska gränsen gått mitt i det som är Mölndal idag. Det beror på att Kållered och Lindome idag ingår i Mölndal (något jag får erkänna var en nyhet för mig host-host). Lindome tillhör Halland, medan Mölndal är en del av Västergötland. Att gränsen mellan Halland och Västergötland under en period även var riskgräns är välbekant. Däremot visste jag inte att det finns en gränsstenar i Mölndal. Vid Flabäck. har exempelvis sändebud från Sverige och Danmark träffats för att diskutera den tidens trätoämne: beskattningen av Lappmarken. Tack till Mattias Blomgren för detta tips.

Detta med gränsstenar påminner mig om en spännande detalj jag hittade när jag jobbade med Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm. Jag citerar helt enkelt ur boken. Min källa vill jag minnas var en hembygdsskrift av något slag som Biologen hittade i sina gömmor.

Västergötland är det borgtätaste landskapet i Sverige. Borgarna byggdes när Västergötland var gräns mot Danmark. Gränsen har flyttats några gånger och var i början inte speciellt väl utmärkt. 1050 räckte det med sex gränsstenar för att markera hela landgränsen till Danmark. 200 år senare krävdes det 102 stenar bara för att markera Hallandsgränsen. Detta illustrerar hur begreppet rike förändrades under denna period. De flesta borgar är ruiner idag men Torpa stenhus finns kvar, och den ska vi givetvis besöka.

Stolar

Jag har aldrig tänkt på Mölndal som gränsmarker tidigare men där ser man. Det är kanske det som är den röda tråden i mina böcker? För ett tag sedan skrev jag om hur jag upplever att Härjedalen och Provence har många likheter i och med att de båda är gränsområden. Nu har jag upptäckt att Härjedalen och Mölndal också har en del gemensamt. Förutom gräns till Danmark (Norge var ju danskt) så har vi stolstillverkning. När jag läste in mig på Härjedalen så snubblade jag över en vacker bok om Jöns Ljungberg, skaparen av Ljungbergsstolen.

Ljungberg gick i lära i schatullmakarskrået i Stockholm. Schatullmakarna tillverkade allehanda typer av möbler, förutom just stolar för de var vikta åt stolsmakarskrået. Men det är ändå för sina stolar Ljungberg är mest känd. Han tillverkade dock en hel radda med möbler samt inredningar till kyrkor. Efter att ha läst den vackra boken Jöns Ljungberg och Härjedalens rokoko blev jag otroligt nyfiken och åkte på utflykt till olika kyrkor för att beundra hans verk.

Lindomestolar på Mölndals stadsmuseum. Där finns också minnen från Papyrus och andra fabriker. Kompletterat med ett foto av ån som är grunden för mycket av industrin. Lästips: utflyktstipset Kvarnbyn.

Lindomestolar blev superpoppis

I Lindome tillverkades också stolar som sidoinkomst av bönder. Jag har inte läst så mycket ännu men det känns som det finns många likheter mellan dessa bönder och Ljungberg uppe i Härjedalen. De verkade båda utanför skråna som hade monopol på de flesta försäljningskanalerna. De uppvisade också en hantverksskicklighet som gjorde deras verk populära och att många finns kvar än idag.

Sedan hade Lindomebönderna en enorm fördel. Uppe i fjällvärlden fanns under Ljungbergs livstid en synnerligen begränsad kundkrets. Det var typ patron på bruket i Ljusnedal samt rika borgare i Röros som hade råd. Möjligen någon enstaka präst. Efterfrågan på Lindomeböndernas alster var stor inom och utom landet.

Research verkar betyda att jag jagar

Det var några exempel som jag tyckte var så intressanta att jag ville dela med mig av dem. Jag är bara i början av min research om Mölndal, vi ska ha 100 nedslag och jag har påbörjat någonstans runt 40 stycken. Så det kan dyka upp fler inlägg om research. Det är ett ämne jag tydligen har skrivit om ibland och de flesta inlägg verkar heta något med jakten på.

Förutom Brogyllen så har vi bilder från Safjället och Änggårdsbergen här. Änggårdsbergen ruvar på många hemligheter. Min serie med Jakten på skulle kunna ha ett inlägg med Jakten på Fortifikationsverket. Fortsättning följer och du är varmt välkommen att följa med på resan.
chefstomaten
Senaste inläggen av chefstomaten (se alla)