Döna rakt in i grinden!

Det är mycket nu! Alltså, både mkt att göra och mkt som inte går min väg. Stressnivåerna är uppe i taket någonstans. Jag har vaknat 05 en vecka i streck. Inte för att jag är utvilad då utan för att jag är för stressad för att sova vidare. Det är förstås en negativ spiral. Jag är urtrött vilket gör att allt går långsammare än vanligt vilket gör att jag blir ännu mer stressad och får sitta ännu senare på nätterna varpå jag är övertrött, inte somnar någon gång och sedan vaknar jag ännu tidigare. Har ont i halsen jämnt eftersom immunsystemet går ner på grund av sömnbristen, kan inte träna och blir därför inte av med den irritation som byggs upp varför stressen bara ökar.

Trots det är jag värdelös på att säga nej. Jag har en superhög servicenivå och vill ställa upp. När andra av olika skäl inte har tid då plockar jag upp deras arbetsuppgifter också, för att de inte ska bli liggande. Sedan blir jag irriterad på mig själv för att jag inte också skiter i dem. Världen går ju faktiskt inte under för att en del projekt blir uppskjutna.

Men jag är som sagt inte riktigt funtad så. Ta idag t ex. Dagen var mer än fullbokad. Men när en person igår kväll föreslog att vi skulle uträtta ett gemensamt ärende på förmiddagen så sa jag ändå ja. Jag vägde argumenten, såg att trots att jag inte hade tid, redan låg på minustid (mer planerat att göra än vad dagen har timmar) så var det ändå rationellt att göra det. Dumt skjuta upp.

Mentalt tänkte jag att det tar bara en halvtimme, om jag springer fortare resten av dagen så hinner jag ikapp. Det tog såklart inte en halvtimme. Första halvtimmen gick åt till att jag väntade på den andra personen. Sånt kan inträffa men när vederbörande är en duktig individ som lärt sig säga nej, det vill säga är en av dem som direkt eller indirekt bidragit till att jag är sönderstressad för att jag känt mig tvungen att plocka upp efter, då är mitt tålamod ännu lägre än vanligt.

Totalt tog ärendet två timmar. En effekt av det är att min kamera inte kommit till Canon idag heller. Det finns en stor fet anledning till att jag blir stressad över det faktumet.

Hur som helst. Till slut kunde jag åka hem. Innan jag sa något dumt. På vägen försökte jag planera ett möte, fundera på vad jag i dagsprogrammet jag kunde hoppa över utan att bli ännu mer stressad och om jag skulle hinna om jag gjorde si eller så. Kort sagt, hade ungefär 1% uppmärksamhet på vägen och trafiken och resten någon annan stans. Tills det plötsligt tog stopp.

Den djävla grinden.

Jag hade såklart kört närmaste vägen hem. Det är ju bara det att det står en grind där. Den är ju kvar. Fortfarande. Bygghelvetet är kvar. Jag blev så trött. Jag bara satt där en lång stund och stirrade på grind-fan. Efter en stund gled den upp och där stod något maskinellt och blinkade. Jag tänkte om du är i vägen för mig din djävla fuling kan jag gott vara i vägen för dig. En stund stirrade vi på varandra. Sedan gled grinden igen igen.

Jag backade ut, vände och körde runt. Höll på att skita i rödljuset och meja ner en barnvagn. När jag sedan kom på andra sidan och såg den andra grinden i slutet av en lång raksträcka. Då ville jag bara en enda sak. Trycka gasen i botten, använda pansarkryssaren som murbräcka och bara döna rakt in i den djävla grinden. Mosa den. Krossa den.

Skanskas vinst 1.3 miljarder – på min bekostnad

Grinden var inte droppen som fick bägaren rinna över. Tvärtom. Det är bygget som gör att koppen alltid är halvfull. Det stör. Gnager lite grann. Sätter ner humöret. Gör att jag hela tiden har ett visst stresspåslag. Gör att jag irriterar mig på människor och beteenden jag normalt inte skulle bry mig om.

Skanska gjorde 1,3 miljarder vinst fjärde kvartalet 2011. Jag kan inte låta bli att tycka att det är på min och andras bekostnad. Vad skulle det kosta dem att göra något för livskvalitén för oss som drabbas? Evakueringsbostäder/kontor skulle förstås äta upp en del av de 1,3 miljarderna. Men mina kommunikationstips jag skrev för några veckor sedan, de skulle inte kosta dem någonting, snarare skulle de tjäna på det.

chefstomaten