De berömda hällmålningarna på Flatruet

Publicerad av

I efterhand är det lätt att se att det var en usel idé att ge sig av på jakt efter hällmålningar i kanten på fjället under pingst. Men allting är så mycket enklare med facit i hand, när man har sett hur stigen såg ut. Det som i alla guideböcker beskrivs som 2 km lätt vandring tog oss tre slitsamma och svettiga timmar – enkel väg. Till på köpet så fick vi nöja oss med att se de berömda hällmålningarna på håll för det var en snödriva ivägen. Trots att vi vid det laget alla var rejält blöta om fötterna var det ingen som orkade ta sig förbi det sista hindret.

  • Blöta om fossingarna…
  • …nådde vi efter tre timmar…
  • … de berömda hällmålningarna
  • Längs vägen…
  • … pulsade vi i snö…
  • ..och hoppade över björkar.

Pingsten är lågsäsong i fjällen

Pingst är lågsäsong i fjällen av en anledning. Denna numera rumphuggna helg ligger i skarven mellan den underbara vårvintern och den korta och intensiva sommaren. I maj-juni har många affärer och kaffestugor stängt. Det är nu som ägarna kan ta semester eller passa på och renovera. Många brukar dra några veckor till södra Frankrike där ljuset är detsamma, fast helt annorlunda. Hemmavid är det bara blött.

I år har dessutom våren varit särskilt sen och det var skidföre länge. Det är bara någon vecka sedan jag åkte skidor till Andersborg. Då pratar jag inte om solturen under kristi himmelsfärd i perfekta skidspår. Efter det har jag åkt skidor ett par gånger till, varav jag en gång hjälpte jag till att knuffa in ett nytt kylskåp på Andersborg.

Utforskar kända och okända sevärdheter

Sedan dess har jag varit ute på ett par utflykter per bil för att se några av Härjedalens främsta sevärdheter (samt några mindre kända). Jag ligger lite efter med att berätta om dem men jag har verkligen sett en del riktigt fina ställen. Nästa punkt på min lista med saker jag ville se var hällmålningarna och gravarna vid Ruändan. Gravar på härjedalsmål är kanjoner.

Jag hade blivit förvarnad om att det kunde vara mycket snö kvar men jag har som sagt varit ute på några turer redan och förutom att jag inte sett en snögnutta har skogarna varit knastertorra. Så torra att det känns naturligt att det blir eldningsförbud från kl 18 idag. Det har dessutom varit solgass konstant sedan dess.

Höjd över havet spelar stor roll på vårkanten

Skillnaden på hällmålningsturen och de tidigare utflykterna är höjd över havet. De knastertorra skogarna jag promenerat i har legat 4-550 meter över havet medan hällmålningarna ligger 840 m ö h enligt min Garmin-klocka. Nu är den GPS:n inte så himla exakt, den hävdade att jag som mest varit uppe på 1040 meter under en skidtur på Flatruet då jag enligt kartan varit uppe på två toppar över 1100.

Ruändan är 951 meter högt och hällristningarna ligger en bit nedanför toppen. Kanske 880 eller 900 m ö h är mer korrekt? På vårkanten ger varje höjdmeter stort utslag på hur långt våren har kommit. Dags att grotta ner oss i hällmålningar och att backa i tiden.

Idag är det skog nedanför Flatruet, men en gång var det en sjö här med smältvatten från inlandsisen.

Målningar av rödockra från stenåldern

Hällmålningar är skisser målade med rödockra det vill säga järnoxid blandat med ett bindemedel som oftast är fett men kan vara saliv eller urin. Det märkvärdiga är att de bevarats under lång tid. Till skillnad från hällristningar är färgen alltså inte påbättrad efteråt för att bli synligare. Vid Ruändan har målningarna bevarats särskilt väl genom att kisel från bergväggen har glaserat dem. Jag skulle tro att det hjälper att de är målade på en lodrätt vägg skyddad av utskjutande klippa.

Traditionen med stilistiska målningar av bytesdjur finns över stora delar av världen och är minst 10 000 år gammal. En del grottmålningar i Europa har bevarats betydligt längre än så. Med tanke på placeringen vid vatten samt motiven, så brukar de associeras till fångst-, samlar- och jägarkulturer. Det vill säga de sorteras i Europa in i stenåldern. På en del platser visar undersökningar att målningarna är gjorda i flera omgångar.

Hällmålningarna vid Ruändan fotade med teleobjektiv från andra sidan om en snöhög.

Hällmålningar i Härjedalen

De flesta kända svenska hällmålningar finns i ett band i öst-västligt riktning tvärs över landet i södra Norrland. Men det finns också på västkusten och i Värmland. I Jämtland-Härjedalen ska det totalt finnas ett 30-tal platser med hällmålningar enligt Jämtland-Härjedalen turism.

Målningarna vid Ruändan i östra delen av Flatruet upptäcktes 1896. Upptäcktes i detta sammanhang kan nog översättas till ”beskrivna i skrift” eller ”kända för arkeologer och nutida besökare”. Dessa lär ha varit kända av lokalbefolkningen sedan tidigare.

Andra målningar har hittats antingen av en slump eller under aktivt sökande. Gissningsvis kan det finnas fler hällmålningar gömda på otillgängliga platser.

Inom synhåll från Ruändan, på Grannberget ovanför Särvsjön, finns en målad figur och några streck som kanske är målningar som inte bevarats. Dessa upptäcktes på 1920-talet av en mor och dotter som plockade bär. På ett brant ställe halkade mossan undan och under hittade de en hällmålning. Det ska vara en kilometers vandring till figuren från vägen. I närheten finns en fångstgrop.

1998 upptäcktes hällmålningar vid Kläppnäset i sjön Rogen sydväst om Tännäs av personer som aktivt var ute och letade efter sevärdheter. Det lär krävas kanot för att man ska kunna se dessa målningar av älgar som är starkt vittrade.

Älg, ren och björn

Hällmålningar vid Kläppnäset i Rogen lär vara delvis bevarade och är ”kompletterade” (delvis förstörda) med ristningar av modernare datum. I en artikel i Fornvännen lyfte några arkeologer fram att ordentlig skyltning kan vara viktig för att bevara fornlämningar. Alla vet kanske inte om att lite rött kludd på ett berg är en unik lagskyddad målning gjord långt tillbaka. .

Målningarna vid Ruändan har som tur var aldrig utsatts för skadegörelse och de besöks årligen av 10-20 000 personer. De består av ett 20-tal figurer med bland annat älg, ren och björn. Lätt att se var inspirationen för loggan på skyltarna kommer ifrån.

Hur gamla är hällmålningarna?

Jag har hittat en dröse olika uppgifter på hur gamla hällmålningarna. Det rör sig i varje fall om tusentals år, om det nu är 3000, 4000 eller 7000 år. På den nyuppsatta skylten vid Ruändan står att arkeologer har undersökt kolfragment vid eldstäder i närheten och daterat dessa till 4000 f Kr till 1200 e Kr vilket indikerar att platsen besökts under en lång period.

Det kan ju bero på att det var en viktig rituell plats, eller att den bara låg strategiskt till. Arkeologerna har också hittat två pilspetsar av kvartsit tillverkade 1500 f Kr. De ser ut som de gått sönder när de skjutits mot klippan. Har målningarna använts som övningsmål, som rituell plats eller var det ett pojkstreck? Ingen vet men det sätter ju fantasin i gungning.

Fantastisk utsikt från avsatsen med hällmålningarna

Vanligen så hittar man hällmålningar och hällristningar i närheten av vatten medan de vid Ruändan ligger på en lodrät klippavsats med milsvid utsikt över skogar med barrträd. Men en gång i tiden var det en issjö här med smältvatten från inlandsisen.

Det var också inlandsisens avsmältning som skapade de kanjoner som ligger ett par kilometer från hällmålningarna. I en av dem, Fiskhålsgraven, finns det en tjärn där det lever en annan rest från istiden nämligen en dvärgröding. Dessa gravar ska jag besöka vid ett annat tillfälle. Typ i augusti eller september när det är torrare och björkarna är bortrensade från leden.

Ruändan ligger utanför Messlingen

Vill du åka hit? Jag rekommenderar verkligen ett besök. Ruändan ligger på den östra kanten av Flatruet, inte så långt från orten Messlingen. För att komma dit bör man ta vägen från Mittådalen, inte den från Hede om man inte vill ha punktering som extra krydda på utflykten. Från Messlingen är det ett par kilometer till Ruvallens fädbod där det finns en stor parkering. Sista biten är en betalväg som bara är öppen sommartid.

På Funäsfjällens webb står det att om man ska dit i juni så ska man först kolla om vägen var öppen. Det är svårt att göra en söndag. Efter att ha letat runt en stund frågade jag i en FB-grupp och fick svaret att vägen nog var stängd. Det var den också.

  • Vägbom
  • Vid ån
  • Torr väg
  • Men mjuk
  • Framme vid parkeringsplatsen

Ruvallens fädbod

Vägen såg helt torr ut så det kändes en smula fånigt att bommen var nere. Vi parkerade därför vid stadsån och tog med oss lite fika och satte av på grusvägen mot Ruvallens fädbod. Vi övervägde att åka vidare till någon av mina alternativa utflyktsidéer (mest olika vattenfall) men bestämde oss för att stanna. Förutom en snöhög på ett ställe så var vägen helt bar. På vissa ställen var vägen dock ganska mjuk och det syntes spår efter fyrhjulingar och renar.

Vår tanke var att gå till fäboden och fika där. Men när vi efter två kilometer kom fram så var det inte alls så pittoreskt som jag hade föreställt mig. Istället möttes vi av privat-skyltar och det såg ganska roddigt ut. Nya byggnader var på väg upp. Vi fortsatte därför uppför i solgasset i jakt på ett fikaställe. Det var nu äventyren började. Stigen var nämligen förvandlad till bäckfåra. På sina ställen hade vattnet underminerat marken så att när man ställde sig där så försvann foten ner. Det var den bit som var lätt att gå.

Klafsa i smältvatten och krypa under träd

Det blev värre när vi kom upp till det som är vinterleder. Snön har under vintern plattats till vilket gjort att den bevarats, delvis som is. Det var därför gott om snöhögar. Ofta i form av snöbryggor med porlande bäckar under. Ibland höll snön, ibland så sjönk man igenom och landade nere i smältvattnet samtidigt som stövelskaften fylldes med blötsnö. Efter ett par kilometers plumsande var vi alla blöta om fötterna oavsett om vi valt låga gore-tex-skor, högskaftade kängor eller gummistövlar.

Förutom varierande underlag så hade vi alla nedböjda träd. I november-december blev björkar i många områden nedtyngda av ett tjockt istäcke (väldigt snyggt på bild). De har sedan stått böjda hela vintern, till glädje för de fåglar som lever på att äta knoppar. De flesta björkar verkar ha rest sig igen när saven stiger. Men inte de vars grenar fastnat i snön, eller som har gått av. Det fanns en hel del sådana på leden och dessa fick vi krypa under eller klättra över. En del av dem lossnade när vi klampade i snöhögarna och reste på sig. Som tack för att vi hjälpte dem loss så de kunde resa på sig blev vi duschade med smältande snö.

Fem och en halv kilometer tog tre timmar

Nu gjorde det inte så mycket att bli blöt. Termometern visade 25 grader och solen gassade. Jag åkte ju till fjällen för att åka skidor och packade därefter. Jag har fem par långkalsonger, lika många mössor och ett stort antal handskar, dunkläder och täckkjolar. Dessa har jag kompletterat med att köpa en kort kjol och ett linne från Skhoop (fina saker men frakten ingår ej i deras webbutik). Detta är nu både min fin-stass, min skrivar-kostym och mina vandringskläder.

För denna tur lånade jag ett par gummistövlar som egentligen är en storlek för stora. Jag har nu ”stövelbränna” det vill säga jag har bränt upp baksidan av låret mellan kjolkanten och stövlarna. Att solen brände kände jag tidigt och på hemvägen fick jag byta ut linnet mot en tjock höghalsad ylletröja.

Arbete med att förbättra sommarleden pågår

Nåväl, efter tre timmar kom vi fram till hällmålningarna och eftersom jag släpat omkring på teleobjektiv utifall någon fågel skulle uppenbara sig så kunde jag fotografera dem utan att simma genom den sista snödrivan.

Tillbakavägen var något snabbare eftersom vi kunde gå i våra egna fotspår i snön. Dessutom hade vi vid det laget gett upp om att komma fram torrskodda.

Nya spångar och skyltar är på väg upp vilket är bra. Särskilt skyltar vore fint, gärna med korrekta avstånd. När vi lämnade fäboden så stod det 15 km till Fiskhålsgraven för att en punkt som gjorde stor skillnad hade nötts bort av tid och tand. Det stod också 2 km till hällmålningarna. Efter att vi gått 2,5 km började vi fundera på om vi missat dem och gick en del fram och tillbaka längs diverse klippväggar. Det visade sig att det är närmare tre kilometer. Målningarna går inte att missa. Förutom att det är ordentligt skyltat på platsen så gör stigen en skarp krök där.

Tips hällmålningssrundan

  1. Välj rätt årstid. Med tanke på att målningarna är gjorda på klippvägg så bör det gå att se dem genom att åka skidor dit på vårvintern. Eller vandra i augusti.
  2. Använd betalvägen. Vår tur blev en bra bit över en mil, trots att vi bara såg en av tre sevärdheter eftersom vi knallade rätt lång sträcka på en ganska tråkig grusväg. Hela rundan från parkeringen ska vara 8 kilometer (rekommenderad väg är Fiskhålsgraven, Evagraven och hällmålningarna på hemvägen).
  3. Passa på och fika på Kappruets trädgårdscafé på vägen dit. Det ligger mellan Mittådalen och Messlingen. Är i sommar öppet 27 juni till 17 augusti.
  4. Glöm inte solskyddsfaktor, då menar jag inte bara ett stift för näsan utan tillräckligt för att täcka alla kroppsdelar som exponeras för sol.
  5. Kör från Mittådalen, inte från Hede. Där är en grusväg som är ökänd för alla punkteringar.

Har du inte vägarna förbi Härjedalen så finns det som sagt hällmålningar att uppleva på andra platser i Sverige, exempelvis Tumlehed på Hisingen utanför Göteborg. De upptäcktes av gymnasieeleven Pål Strand 1974 när han letade efter en tretåig hackspett. Denna historia hittade jag på en trevlig blogg som jag ska läsa mer på.

Balansövning: ställ dig på ett ben på en spång med porlande vatten bredvid. Ta av dig stöveln och skaka ur snön. Undvik att tappa kameran eller dig själv i vattnet.

PS! Gillade du detta missa inte boken Strövtåg i Funäsfjällen.

Uppslag i boken Strövtåg i Funäsfjällen
chefstomaten
Senaste inläggen av chefstomaten (se alla)

Last updated on april 6th, 2021 at 11:12 f m