Dag 13: M&C följt av McD (77 km)

Dagen började med vår mest oprisvärda frukost för 9 euro styck och inget extra att dö för, precis. Bara för att de fanns tog jag chokladflingor med nötkräm i à la ravioli, men de var alldeles för söta till frukost.

Vi hade en rätt ok cykling till Epernay. I Avize skulle Rolf nödvändigtvis prova en 15-procentsbacke. Det innebar ingen omväg, så vi började på den. Jag klarade ungefär halva, sen blev det för tungt, Rolf kom för nära och en passerande bil störde. När det är så brant krävs det oerhört lite för att jag ska tappa fart och tvingas stoppa. Edit: Detta har jag därefter fått äta upp närhelst svåra backar kommit på tal.

I Epernay besökte vi Moët et Chandon och gick på en entimmes visning med dégustation för 7 euro. Intressant att se deras källarvalv och hur man går från stillvin, blandar ihop, häller på flaska, låter ligga plant under jäsning, lutar alltmer i särskilda träställningar, vrider flaskorna kvartsvis för att jästen ska hamna i flaskhalsen till slut (krävs 3 års utbildning för att bli flaskvridare, men detta hantverk är på utdöende till förmån för maskiner), fryser flaskhalsen (enkel maskinkork nu) så trycket i flaskan sjunker med lägre temperatur och man kan ta ut depôten, söta och sätta på riktig champagnekork.

Efter M&C blev det McD. Vi hade vissa svårigheter att följa MacDonalds-skyltarna, men åt Reimshållet fanns restaurangen till slut. Ingen höjdare och relativt dyrt, men vi blev mätta. Dessutom hamnade vi till på köpet vid vår egen utfart västerut längs Marne. Nu är vi på väg mot Paris.

Vi hade tänkt övernatta i Dormans, men enda hotellet vi såg låg precis utmed N3, så vi nöjde oss med en fika och några goda chokladbitar (för att fira att vi nu passerat 100-milsstrecket) och fortsatte till utkanten av Château-Thierry. Lite backigt ibland och varmt i solen, men det gick mycket bättre än igår. Rolf ligger oftast 30 meter före, men jag hänger i så gott det går. Har fått nytt blåmärke (rejält!) på vänstra innanlåret efter akutstopp och påföljande krock med övre ramröret. Det gamla blåmärket och såren efter pedalen på höger underben börjar så smått läka/blekna. Ärrad cyklist, jag? Det låter ju nästan löjligt.

Vi tog in på första bästa hotell vi såg, kanske en miss, för det var sjaskigare än routierstället och bra mycket dyrare (41 euro). Superdjupt sittbadkar och toa i korridoren hörde till ställets features. Rolf åkte vidare på spaning och ölinköp medan jag tvättade och duschade. Han tillbakarapporterade senare att det inte fanns några fler hotellskyltar inåt stan.

Några saker man ska tänka på om man ska öppna hotell, för gästernas bekvämlighet:

• riktiga galgar, inte av ståltråd eller utan hängkrok
• inte heltäckningsmatta i badrummet
• lättbegripliga dusch-/badreglage
• duschdraperier och justerbara duschhållare
• ordentligt fastsatta toahållare
• myslampor, inte strålkastare
• lättskötta golv, inte skitiga heltäckningsmattor
• oknarriga och lagom spänstiga sängar utan centrumhål

Om hotellrum och kommunaltoa var sjabbiga så var det helt annorlunda att komma ner i matsalen. Inte urvacker, kanske, men pyntad och fräsch och fint dukad. Utsikt mot en trädgård vi aldrig trott vi skulle hitta här. Där sprang hundar, höns och gäss fritt. En fin siames hittade till vårt bord, men blev bortsjasad av en av flickorna.

Vi fick sallad med rökt anka, gåslever (hamnade omedelbart på Rolfs tallrik), rökt skinka etc. Bortsett från gåslevern var det riktigt gott. Detta följdes av saftig stek à point med grönsaker, taskig osttallrik och crème caramel (jag) respektive tarte fraise (Rolf, som dock lämnade den tjocka bottnen). Att dricka tog vi en pichet du vin rouge.

Vi tog sen en kvällspromenad och slog oss ned på en bar där några klinkade gitarr. Det kom ett gäng amrisar från någon bas och satte sig hos oss. De verkade vara ute på någon utbildning. Skönt att höra lite engelska igen. Dessutom såg vi en banderoll som angav att här skulle Tour de France ha målgång bara någon dryg vecka senare.

Tillbaka på hotellet var det fullt liv i baren. Vi tog en cognac (Rolf) och öl (jag). Fem män stod där, alla drack champagne, fulla som svin. En blev målad i ansiktet med svärtad kork, en annan fick klistermärken överallt av en liten grabb. En tredje, Christoff, kom fram och försökte prata engelska med mej, men fick mest ur sig nån slags franska. Hans franska var för övrigt i dåläget sämre än min.

Vi drog oss till sängs, jag somnade trots mycket vägbuller. Vi vaknade några timmar senare av att de spelade musik för fulla muggar därnere. De slutade vid kvart i två när lillgrabben började storgråta. Stackarn, att tvingas vara med sin pappa på supfest mitt på vardagsnatten.

Detta är trettonde delen i Tour de Paris 2002, en cykelresa skriven av gästbloggaren Eva Heljesten. En introduktion till resan finns här och alla delar här.

Last updated on december 26th, 2020 at 10:24 f m