Cité radieuse de Marseille – fascinerande och värt ett besök

I storstaden Marseille finns en sjuttondel av ett världsarv i form av Cité radieuse de Marseille som är ritat av Le Corbusier. De flesta guider har med byggnaden som ett måste vid ett besök i Marseille, så det var på tiden att jag tog mig dit.

Google maps föreslog kombinationen tunnelbana och buss för att ta sig dit och det fungerade utmärkt. Byggnaden ligger vid en stor gata där bussarna går tätt. Jag köpte biljett fram och tillbaka på tunnelbanestationen, men det går fortfarande att betala med kontanter ombord bussarna i Marseille.

Cité radieuse de Marseille ritat av Le Corbusier stod färdigt 1952.

Le Corbusiers strålande stad

Le Corbusier räknas som en av 1900-talets främsta arkitekter, vilket är lite intressant med tanke på att han faktiskt var självlärd. Han gillade armerad betong och hade allehanda idéer om proportioner och hur rationella bostadshus skulle vara. Le Corbusier hade också en otrevlig uppskattning av totalitära regimer, något han själv förnekade när de blev omoderna efter andra världskriget.

Han arbetade på flera kontinenter och hans namn finns med bland många ismer som purism (någon form av postkubism) och brutalism. Charles Edouard Jeanneret, vilket var hans riktiga namn, var född i Schweiz men bodde i Frankrike och dog här.

Le Corbusier på Rivieran

Av de sjutton Le Corbusier-ritade byggnader som är med på UNESCOs lista med världsarv är en hans egen. Det är den timrade pyttehyttan Le Cabanon som ligger på Cap Martin. Bredvid går en stig som bär hans namn men det går inte att se stugan från stigen. Det är för mycket staket och buskar i vägen. Stigen är dock superfin. Den är förresten med bland vandringarna i Ett år runt Antibes.

Kristina Svensson går på stigen Le Corbusier på Rivieran i januari 2025.

Men vi vänder tillbaka till Marseille och betongen.

Unité d’habitation fick efterföljare

Behovet av bostäder var stort i Europa under efterkrigstiden och en tanke med Unité d’habitation var att utnyttja marken effektivt genom att bygga stora huskroppar som står på styltor. Då skulle varje hus kunna rymma mycket folk och ändå inramas av grönområde. Varje hus skulle också innehålla samhällsservice och bli ett eget litet samhälle med arbetsplatser.

Det i Marseille är det första men det byggdes tre till i Europa, bland annat ett i Berlin. Huset i Marseille stod klart 1952.

Entrén

Bostäder och samhällsservice i samma byggnad

Cité radieuse de Marseille innehåller 337 lägenheter, ett hotell, ett antal affärslokaler och en takterass med utsikt över Medelhavet – förutsatt att man är ganska lång. Delar av våning tre, fyra och takterassen är öppen för besök. Man behöver bara skriva in sig i besöksboken nere hos säkerhetsvakten. Det går tydligen också att boka biljett för en visning, då ingår ett besök i en lägenhet.

Avslagen känsla en onsdag i januari

Vi drack kaffe på hotellrestaruangen och såg en öppen designbutik men bokhandeln och de flesta andra var stängda. Det kändes därför lite bedagat och avslaget. Dagen innan hade vi besökt en annan byggnad med samma råa betong från nästan samma tidsålder, nämligen en tysk bunker från andra världskriget. Den innehåller numera ett museum till deportationens offer.

Trots att dörrar och andra detaljer är målade i bjärt rött, gult, grönt och blått härskar betongen. Korridorerna är ganska mörka och solen stack verkligen i ögonen när vi kom upp på takterassen.

Även om vi tyckte att stället var en smula märkligt är jag glad att vi åkte dit. Det är fascinerande på något storslaget brutalt vis.

Tyckte du att detta var intressant vill jag tipsa om att spana in vad jag skrivit om andra världsarv jag besökt eller arkitektur jag upplevt vara värt att blogga om. Allra bäst är förstås att läsa mina böcker från Rivieran och Provence. Denna resa till Marseille var nämligen research till kommande böcker.

chefstomaten