Carolina Rediviva i Uppsala: studentminnen och Silverbibeln i ny inramning

Publicerad av

När jag pluggade i Uppsala trampade jag ofta uppför backen som kröns av det pampiga biblioteket Carolina Rediviva. Den kända 1800-talsbyggnaden ligger på vägen mellan Norrlands nation, där jag tillbringade mycket tid, och Studentvägen, där jag bodde.

Däremot var jag nästan aldrig inne i universitetsbiblioteket. Jag har för mig att jag stoppade in näsan och sa hej på Silverbibeln när jag var nyinflyttad, men därefter passerade jag mest bara förbi. Carolina var en plats där humanistiska forskare fyllde privata bord med digra luntor fulla med bokmärken medan jag mest slabbade på labb. Det var först när jag höll på med en B-uppsats i Idé och lärdomshistoria som jag var på Carolina och beställde upp allt material som de hade av och med Astrid Cleve von Euler. På något sätt kände jag mig som student på riktigt då.

De stora fönstren och alla bokhyllor ger Carolina en särskild atmosfär. Det är mer utrymme för fika och grupparbeten än förr.

Åkte till Uppsala på återträff med studentvänner

På mitt förra uppdrag hade jag ärende till Uppsala med jämna mellanrum för olika möten. Oftast var mötena på sjukhuset eller Polacksbacken men som vanligt försökte jag alltid passa på och se mig lite omkring när jag ändå var i stan. Vid ett av dessa tillfällen försökte jag gå in på Carolina, men det var stängt för renovering (vilket tidsbestämmer just det besöket till någon gång under perioden 2017-2019). Men häromveckan så var jag i Uppsala igen och jag och min lokala guide (aka studiekompis Johanna) passade på och travade runt Carolina. Samtliga bilder är tagna med mobilen eftersom jag hade skickat min fotoutrustning till fjällen.

Anledningen till att jag var i Uppsala var en 90-talsgasque på Norrlands nation. Det vill säga alla som var aktiva på 1990-talet var inbjudna till gasque. Jag hade först inte tänkt komma för datumet låg ganska dåligt till för min del. Men Johanna drog igång en tråd i sociala medier och frågade vilka som skulle komma. De flesta svarade nej, vilket övertygade mig om att jag skulle anstränga mig.

Det låter kanske udda att åka på återträff till Uppsala när många som var aktiva samtidigt som jag inte kom. Men det har sin förklaring. Hösten 1990 när jag var recce i Uppsala blev jag snabbt medlem i en damförening. Med sedvanlig nyfikenhet och iver så försökte jag ta reda på allt om hur de funkade.

Hade hellre varit med i en herrförening

Snabbt kom jag och några av mina samtida på att vad vi egentligen önskade, var att vara medlem i en herrförening. På ytan fungerade dam- och herrföreningarna ungefär likadant. En gång per år ordnade vi en gasque för att få in pengar till föreningen. Däremellan hade vi olika former av medlemsaktiviteter, oftast i form av fester.

Skillnaden var att herrföreningarna hade en stabilitet som damföreningarna saknade. Det vanliga var att killarna var medlemmar i sin förening i tiotalet år. En hel del av de äldre medlemmar som tagit examen och börjat jobba dök regelbundet upp och agerade indirekt mentorer för de nyare medlemmarna. Det gjorde att i herrföreningarna bibehölls och ackumulerades kompetens. Dessutom byggdes starka nätverk. Herrföreningarna fungerade som karriärbefrämjande plantskolor.

Damföreningarna lockade också stora medlemsskaror, men det var vanligare att kvinnorna deltog i ett eller ett år, ungefär så lång tid som det tog att skaffa sig en pojkvän. Sedan försvann de. Några blev såklart kvar men det var inte lika vanligt som i herrföreningarna. Därmed blev nätverken heller inte lika starka varken under studietiden eller efteråt.

Det finns så många olika miljöer på Carolina. Generellt är det ler elkontakter än förr och fler platser där normal samtalston är tillåten.

Besökte gasque på väg till fjällen

Nu har inte jag varit någon super-nätverkare jag heller och har inte direkt sprungit ner olika återträffar sedan jag lämnade Uppsala. För fem år sedan drog en författarkollega med mig på en liknande 90-talsgasque. Det var fantastiskt kul. Vi var ett stort gäng från Ypsilon som dansade halva kvällen. Sedan letade jag och Anja upp en nattbuss och hasade oss hem till Stockholm. Jag kom hem någon gång vid fem-sex på morgonsidan och insåg att jag inte var 20 längre för oj vad sliten jag var.

I år bokade jag istället ett hotellrum. Dit kom jag dock så sent att alla sömntåg redan hade avgått och det mesta av sovande fick återigen ske på en buss, men denna gång på Härjedalingen på väg upp till fjällen. Själva gasquen var inte riktigt lika välorganiserad som för fem år sedan. DJ saknades och potatisen var stenhård. Men totalt sett är jag himla nöjd att jag åkte dit. Jag åkte dit såpass tidigt att jag hann gå på lördagsfika och mingla lite med folk där. Dessutom tog jag och Johanna en långpromenad i Uppsala. Den blev såpass lång att vi inte hann med en enda för-fördrink. Det var inget jag saknade då, men om man tänker taktiskt hade det kanske varit bättre att passa på att mingla så mycket som möjligt, sevärdheterna står ju kvar till annat besök.

Klottret på den första bilden ser ganska modernt ut men är gjort på 1480-talet.

Carolina har fått ett museum

Innan vi kom till Carolina hade jag och Johanna vandrat runt slottet (som numera är laxrosa och innehåller ett konstmuseum), förbi en massa nya universitetsadministrationsbyggnader av modernt snitt och genom botaniska trädgården. Efteråt hann vi också med Domkyrkan (som håller på och får nyrenoverade tornspiror) och tre stycken bokhandlar (varav ingen hade någon av mina böcker inne).

På Carolina började vi med att kika på det nya museet till vänster. Om jag minns rätt så stod Silverbibeln förr ensam i en monter till höger. Men nu har de satsat på ett litet museum med museishop. I museet har de snyggt ljussatt en hel del handskrivna brev samt en del praktverk. De hade också en (tillfällig ?) utställning med gamla kontaktannonser. Sedan hade höjdpunkten, Silverbibeln, fått ett eget rum.

Här är ett gäng bilder från slottet och trädgården.

Codex Argenteus – Silverbibeln

Silverbibeln har alla ingredienser för att vara en riktig dyrgrip. Forskningsmässigt är det den bästa källan till kunskap om det numera utdöda språket gotiska. Konstnärligt är det en vacker handskrift med silver på lila florstunt pergament gjort av killingskinn. Det är på grund av silverskriften som boken fått namnet Silverbibeln. De praktfulla silverbandet är ett relativt sent tillskott. De beställdes av Magnus Gabriel de la Gardie som skänkte bibeln till universitetet 1669.

Ska man vara petig är det ingen komplett bibel utan evangelietext. Sisådär hälften av arken har dessutom förkommit längs vägen, i Uppsala finns 187 av originalets 336 blad. Som om inte allt detta räcker för att åka till Uppsala och titta på Silverbibeln så är nämligen stora delar av Silverbibelns färd till Uppsala höjd i dunkel.

Den sista biten är väl dokumenterad. Silverbibeln var en del av krigsbyte när svenskarna intog Prag 1648. Drottning Kristina skänkte den till en bibliotekarie som sålde den. Den kom tillbaka till Sverige genom att Magnus Gabriel de la Gardie köpte den. Men hur hamnade den i Prag? Det är lite oklart men under 1100 år så hinner ett och annat ske. Den är nämligen troligen nedtecknad på 500-talet. Den är alltså en rejäl dyrgrip. Delar av den stals 1995 från Carolina men är nu tillbaka.

Idag är ett blad av silverbibeln är utställt i en monter. Runt omkring finns en utställning om dess betydelse samt hur den kommit till Sverige.

Carolina Rediviva har fått många nya studieplatser

Den nya utställningen skapades under den senaste renoveringen. Då byggdes stora delar av biblioteket om och det finns numera gott om platser för grupparbeten. Det var nämligen ett önskemål från dagens studenter.

Dagens Carolina bjuder på alla typer av miljöer, det finns pampiga fönster, det finns rå betong och det finns studieplatser med utsikt. Något som är nytt är alla elkontakter som hänger överallt. På vår tid behövdes inte det då vi körde med penna och papper. Jag var student precis när korridortelefonerna byttes till privata telefoner. Det var fortfarande sladdtelefoner, men de var privata vilket gjorde att korridorarna inte kunde hålla koll på vem som ringde och sökte en.

Böcker står inte i fokus längre men det finns rader och återigen rader av böcker. När vi strövade runt och kikade så kunde jag delvis förstå de som tycker att det ges ut för många böcker i Sverige idag. Å andra sidan så hävdar jag att alla som vill skriva ska få göra det, det är underbart att vi lever i en tid då det inte är förunnat en rik elit.

Uppsalabesök med mersmak

Det var riktigt roligt att återvända till Uppsala! Både att vandra runt och se bekanta miljöer samt träffa gamla bekanta. En hel del såg på pricken ut som förr, andra hade förändrats. Jag hade gärna hunnit med fler samtal, både med fler personer och längre samtal med de jag träffade. Det är så himla intressant att höra vad folk tog vägen, vilka som stannade kvar och vilka som försvann utomlands, vilka val som var aktiva och vilka som var slump. En livstid är så himla kort och man hinner ju inte med allt. Därför tycker jag det är intressant att lyssna på andras livsberättelser. Sedan kan man gå hem och reflektera vad man själv gjort.

Några möten gav lite extra guldkant på besöket. Med tanke på allt slit jag lägger ner på mina olika projekt var det kul att träffa en uppskattande Tomatsallad-läsare (hej!) och en person som saknade mig på mitt förra jobb för att marknadsföringen blev så mycket sämre efter att jag försvann (jag lämnade delvis för att jag tyckte att det jag gjorde fick för lite uppskattning i förhållande till vad jag bidrog med).

Nästa gång det är återträff ska jag absolut dyka upp. Men innan dess ska jag återvända till Uppsala med mina storkameror. Jag såg en hel del miljöer som skulle kunna bli fantastiska på bild med lite bättre fotoutrustning. Det är inte nödvändigtvis de miljöer som jag tyckte var fantastiska då. En del miljöer hade nämligen också ändrats. Carolinabacken skulle jag exempelvis inte kalla för backe längre utan slakmota.

View this post on Instagram

Det jag lärde mig på Norrlands nation (och i Förbundet Unga Forskare där jag också var aktiv) är de kunskaper från studietiden som jag verkligen haft nytta av efteråt. Det är klart att jag har användning för en del av de ämnen jag tenterade i, jag har ett hum om geologi och historia. Alla mina år på labb har gjort mig duktig på att dela upp en vinflaska jämnt. Eller så är det alla gånger jag serverat på Norrlands? Hur som helst. Här på Norrlands lärde vi oss mingla och ordna event. 10 personer, 100 eller 1000 på fest, vi ordnade allt. Vi övade på att hålla tal och göra körscheman. Dessutom hade vi fantastiskt roligt. Eftersom många av oss också delade kök och dusch i studentkorridor fick vi mer träning i att jämka olikheter (samt att inte förvara all mat i köket för där kunde den försvinna). I lördags var det återträff med gasque på nationen. En del var sig lika, andra hade förändrats till utseende eller personlighet. Jag såg både exempel på förändringar till det bättre och det sämre, det har extra roligt med bättre-hållet (en person gjorde mig särskilt imponerad). Första bilden är halva min korridor. 7 av 8 var på plats men vi lyckades aldrig sammanstråla på en bild. Bild två är gamla salen och bild tre en av de som är sig lik.

A post shared by Kristina Svensson (@kristinahsvensson) on

chefstomaten
Senaste inläggen av chefstomaten (se alla)