Bortom Åa & Loosgruvan – två berömdheter i Finnmarken

Publicerad av

I de myrrika trakterna där Dalarna och Hälsingland möter Härjedalen gömmer skogarna ett par sevärdheter med världsrykte. Bortom Åa i Fågelsjö är en del av världsarvet Hälsingegårdarna och i Los finns gruvan där nickel är upptäckt. Fågelsjö och Los ligger bara en halvtimme ifrån varandra med bil. Att besöka dem går fint att göra som en avstickare på vägen mellan Stockholm och Funäsfjällen.

Mitt emellan dem ligger Hamra nationalpark som hör till Sveriges allra första nationalparker tillsammans med storheter som Sarek. Detta är Finnmarken – namnet kommer från den stora vågen med tusentals nybyggare österifrån, skogsfinnarna. Deras ättlingar har på senare år organiserat sig och skaffat en flagga i grönt, gult, rött och svart. Den flaggan vajar över Loos koboltgruva och Fågelsjö gammelgård.

Föremål av flätad näver är tydligen en typisk skogsfinsk tradition medan slöjd med hel näver var mer rikssvenskt.

Loos koboltgruva och upptäckten av nickel

Min resa börjar med infallet att på väg till Café Cineast i Sveg åka förbi Los. Det är en liten kyrkby som idag ingår i Ljusdals kommun. Mitt i byn står konstverket Form för nickel. Det uppmärksammar att det var härifrån malmbiten kom som Axel Fredrik Cronstedt analyserade år 1751 och sedan beskrev ett tidigare okänt grundämne som han gav namnet nickel. Det är ett av 23 grundämnen som har svenska upptäckare under 1700- och 1800-talen.

I byn finns också en diskret skylt upp till en besöksgruva. Gruvan ligger i slutet av en grusväg. Jag hann undra mer än en gång om jag verkligen var på rätt väg. Men så öppnade det upp sig och jag var framme vid Loos koboltgruva.

Loos koboltgruva.

Fick en specialvisning av gruvan

Loos med dubbla o är den äldre stavningen som gruvan använder, medan det står Los på vägskyltarna. Jag kom till gruvan på eftermiddagen. Visserligen hade jag startat tidigt, men haft en lång paus på en parkeringsplats för att delta i ett Teams-möte.

Jag hann med att se ett bildspel och få en supersnabb visning av själva gruvan. Däremot hann jag inte titta närmare på utställningarna och butiken. Det är guiden Fredriks fel. Han tipsade mig om att jag måste besöka Fågelsjö också, och för att hinna dit blev det en kort visning. Det var bara jag där så det blev lyxigt som sjutton med privatvisning.

Det höga tempot gjorde att mina bilder av gruvan blev därefter. Men nu när jag vet var det ligger kanske jag kan göra ett återbesök med stativ och vidvinkel?

Mobilftoto från Loos koboltgruva.

Solkungen Ludvig XIVs silverservis

Delar av gruvans historia har beröringspunkter med sådant jag fördjupat mig i tidigare. För det första intresset för inhemsk produktion av (lyx)produkter. Det är något som är aktuellt så fort det är instabilt i omvärlden. (Jag har själv precis författat en debattartikel i ett angränsande ämne som en del av ett uppdrag).

Kobolt är intressant som råvara för blåa färgämnen. Idag gör man färgstarkt koboltblått, men när gruvan var i gång var det inte uppfunnet. På den tiden gjorde man smalt, en äldre typ av pigment. Det var eftertraktat av glasbruk och porslinsfabriker. De senare hade i sin tur ett uppsving tack vare solkungen Ludvig XIV. Han smälte ner hela sin silverservis för att finansiera ett eller annat krig. Då blev först fajans och sedan porslin med blått mönster högsta mode. Jag har skrivit om det i boken Upplev historiska Rivieran eftersom solkungens drag i högsta grad påverkade den lilla byn Moustiers Sainte-Marie.

Brytning startar med hopp om goda inkomster

Ett annat tema som är bekant från andra platser är utmaningen att bygga en industri långt från kusten. Koboltgruvan i Los var igång 1738-1773. Den är med andra ord hyfsat samtida, om än mer kortlivad, än bruket i Ljusnedal, som jag skrivit om i mina böcker om Härjedalsfjällen.

Båda företagen började egentligen med intresse för koppar. Mineraloger reste kors och tvärs i Sverige för att hitta ett till Falun. I Los trodde Henric Kalmeter (olika stavningar förekommer) att man hittat koppar ihop med vismut. Det var därför han år 1733 skaffade sig brytningsrättigheter. För att starta gruva och bygga sig en herrgård behövde han kapital. Han lånade en del samt gifte sig med en 17-årig köpmansdotter med stor hemgift.

I början transporterade man malmen ner till kusten, men det blev snabbt ohållbart. Därför byggde Kalmeter under åren 1744-1745 ett blåfärgsverk, Sophiendal en bit från gruvan. Som mest producerade verket 17 ton smalt om året men andra år blev det bara några kilo. Smalten gick härifrån på export till bland annat Tyskland.

Slitsamt jobb i gruvan

Gruva och bruk innebär stora förändringar för lokalbefolkningen, som plötsligt får en herrgård och herrskapsfolk runt knuten. I Härjedalen finns positiva effekter med dessa beskrivna, som spridning av nya grödor. Det fanns också folk med pengar nog att beställa vackra möbler av lokala hantverkare.

Men arbetet i gruvan var tungt. En del som jobbade i den var inflyttade gruvarbetare men andra var finskspråkiga torpare. De sistnämnda blev enligt guiden särskilt illa behandlade. I några fall hade de skrivit under kontrakt på svenska, utan att förstå vad de skrev under. De var sedan tvungna att genomföra hårda dagsverken i gruvan eller på koboltverket till låg eller obefintlig betalning. År 1753 vände torparna sig till kungen för att försöka få sina kontrakt upphävda. Förgäves. Vid det laget var Kalmeter redan död. Han dog skuldsatt. Brytningen fortsatte i några år men malmen sinade och 1773 gick koboltverket i konkurs.

Ravinformad gruva

Från början var det som sagt förekomsten av vismut som lockade Kalmeter. I mixen av mineraler förekom också nickel, koppar och kobolt där det var kobolten som visade sig vara mest brytvärd. Malmen förekom tillsammans med kvarts. Eftersom ådern var såpass smal liknar gruvan idag en ravin, den är långsmal och djup.

Här och vär syns i gångarna syns matta lilaaktiga partier, det är erytrit eller koboltblomma, som är vittrad koboltmalm.

Efter att ha fungerat som lokal soptipp under tvåhundra år började frivilliga 1989 att rensa upp och tömma gruvan. När de pumpat ut miljontals liter vatten upptäckte de att den på det djupaste stället är över fyrtio meter djup.

Området runt Los har en intressant geologi. Lerskiffer från trakten lär sedan vikingatiden ha blivit brynen. Ett par kilometer utanför byn, åt Kårböle-hållet, lär Sveriges enda fungerande brynsåg stå. Den får jag besöka nästa gång.

Bortom Åa i Fågelsjö är en del av världsarvet Hälsingegårdar

Efter min snabbvisit i Los körde jag vidare till Fågelsjö. I slutet av vägen ligger gården Bortom Åa. Det äldre boningshuset, ett parhus vars nedervåning är byggd 1818, är en del av världsarvet Hälsingegårdar. Det består av sju gårdar som ska representera traditionen med målade storbondegårdar. I dagsläget är detta den enda av de sju gårdarna som är ägt av en kommun. Lustigt nog den enda som inte ligger i Hälsingland.

Ju närmare jag kom desto märkligare tedde det sig att denna gård kunde vara en del av världsarvet. Jag har skrivit mer om Hälsingegårdarnas historia i en artikel om Gästgivars utanför Vallsta. Snabbversionen är att självägande bönder blev rika på linodling. Men detta är inte i Ljusnans bördiga dalgång, detta är fjällterräng med myrar. När gammelgården byggdes var detta växtzon 7.

Dörrarna till gammelgården är skapade till ett bröllop.

Myrmarken gav rikedom

Myrarna är faktiskt nyckeln. För ur myrarna fick man myrmalm. Detta ligger inte så långt från Ängersjö där de har en utställning om hur järnframställningen gick till. På den här gården förvandlade de myrmalm till dyrbara bössor. Smedjan var sista anhalt under den guidade turen. Där fick vi veta att det var en riktigt tidsödande process att skapa piporna, särskilt när det blev modernt med räfflade pipor.

Den långa bänken i mitten av bilden är en räffelbänk. På den drog man en härdad pinne (räffelsax) genom piporna hundra gånger för att skapa räfflor.

De delar som man sålde var pipa, flintlås och en kulform. Varje bössa hade en unik form som var lagom för att gjuta kulor just till den pipan. Stocken fick man lösa själv så den passade den egna kroppen.

Sju lås i en härbredörr

En av sevärdheterna på gården Bortom Åa är sjulåshärbret. Det är inte gjort i en handvändning att öppna. Det var många moment som skulle till. Den stora nyckeln skulle exempelvis först in till hälften och vridas ett kvarts varv åt ett håll, sedan in helt och vridas ett helt varv åt andra hållet.

Jag skulle tro att en anledning till att Bortom Åa blev utvald att representera traditionen med målade bondgårdar är att den är så komplett och väl dokumenterad. Dels skrev bonden Jonas Olsson dagbok mellan 1851 och 1892. De är utgivna med titeln Min hand är icke begåfvad att föra en skikliger penna. (Minna Kinnunen har tagit foton till boken).

En annan anledning är att den sista ägaren, Kristina Persson, lämnade hela gammelgården intakt en julafton då hon och hennes man flyttade tvärs över gården till ett nybyggt hus som kallas Amerikahuset.

Sju generationer bodde på gården. Sista ägaren, Kristina Persson, lämnade kvar alla inventarier när hon och hennes man flyttade.

Björnskallar och Fågelsjöhästen

Guiden på Bortom Åa berättade att för skogsfinnarna var björnen ett heligt djur. Dödade man en björn var det tradition att ta huvudet och ro ut i en sjö och hänga upp skallen i en viss tall. Det där tyckte jag var mycket intressant för jag har fått förevisat en stor tall intill pilgrimsleden i Bruksvallarna. Den tallen är omgärdad med mystik att där hängde man upp något. Det var kanske inte människooffer utan djur? Det är ren spekulation från min sida men visst passar det ihop.

Ett helt annat djur är Fågelsjöhästen, en blåmålad som är lite slankare än de vi är mest vana vid. Originalen står numera i en monter men kopior finns till salu i butiken.

Svedjefinnarna

Ett annat namn för skogsfinnarna är svedjefinnar för de hade med sig kunskap om svedjebruk. Principen är enkel: man fäller granskog, låter den torka och bränner sedan alltihop. I den näringsrika askan sår man svedjeråg, en tvåårig råg som kunde växa manshög. Skördarna blev ofta mycket goda i början. När marken efter några år gav sämre avkastning fick den bli bete eller växa igen. Samtidigt tog man upp en ny svedja någon annanstans.

Skogsfinnarnas flagga: den svarta romben i mitten symboliserar sotet efter svedjandet. En romb är dessutom en fruktbarhetssymbol.

Gustav Vasa bjöd in dem

Detaljen med granskog är viktig. Kådrika tallar var värdefulla för att tillverka tjära. Det finns spår av tjärtillverkning i utmarkerna flera hundra år innan svedjefinnarna blev inbjudna. Det var Gustav Vasa som lockade hit dem från de östra landsdelarna med löften om skattelättnader. Han ville öka befolkningen i skogarna i Dalarna och Värmland som var glest befolkade efter Digerdödens framfart ett par hundra år tidigare.

Idag tycker vi kanske att detta ligger vid vägs ände. Men så var inte nödvändigtvis fallet under Vikingatiden när det gick stora handelsleder tvärs över Skandinavien mellan Östersjön och Nidaros. Samma färdvägar blev senare pilgrimsleder. Efter att Gustav Vasa förbjudit pilgrimsvandringar föll flera av lederna i glömska, men i nutid får de nya skyltar. Ibland med lite anpassning av sträckningarna.

Finnmarksleden binder ihop Los och Fågelsjö. Den är 45 kilometer lång.

chefstomaten
Senaste inläggen av chefstomaten (se alla)