Berlin – några (rätt många) historiska nedslag i bilder

Att Berlin är en populär destination är tydligt i bokhandeln. På resehyllan står flera guider till Tysklands huvudstad. Detta noterade jag ett par dagar innan jag åkte till Berlin häromveckan. Egentligen gick jag in i bokhandeln för att se om jag hittade några av mina böcker. Jag blev glad över att hitta flera exemplar av Upptäck Provence, men samtidigt lite ledsen över att de flesta av mina böcker bara finns i nätbokhandeln.

Det var nära att åtminstone en av Berlintitlarna fick följa med hem, men jag ställde tillbaka den. Jag skulle till Berlin för att för första gången träffa medarbetarna på European Science Communication Institute eller ESCI, en tysk organisation specialiserad på kommunikation av EU-finansierade forskningsprojekt. Mitt mål var att vara social, inte att kryssa av en lista med Berlinmonument. Av samma anledning bantade jag kameraparken och tog bara med mig en kamera och ett enda objektiv, R8 med normalzoom.

Hållpunkter i min Berlinresa

(Mitt reportage blev så långt att jag lagt in länkar så du kan hoppa direkt till något avsnitt om du vill)

• Jag prickar av Berlins mest kända sevärdheter i väntan på kollegorna
• Kvällsdrink med dinosaurierna på Naturhistoriska museet
• Klotter, klor och kupol i det tyska riksdagshuset
• Gårdagens ångest är dagens sevärdheter
• Ogräset växer på landningsbanorna på Tegel
• Stort och långt: Berlins största slott respektive längsta konstutställning

Prickar av toppsevärdheter i Berlin

Jag ångrade att jag inte hade läst på lite om Berlin innan avfärd när jag landade halvtrött och småhungrig på tågstationen ett par timmar före kollegorna. En vänlig AI-agent tipsade om var jag kunde lämna resväskan och hur jag växlade till de mynt som behövdes (€6). Jag fick också en massa fina tips på mat och sevärdheter, men jag vet ju hur AI-genererade restips kan se ut jämfört med vad jag skrev i Upptäck Provence. Så jag saknade en initierad guide skriven av en människa.

Min bild av tyska tågstationer är att där äter man currywurst. Efter en sådan av medioker karaktär samt en alkoholfri pilsner tog jag sikte på Brandenburger Tor. På vägen passerade jag riksdagshuset och ett minnesmärke för de resande som mördades under andra världskriget.

Selfie vid Brandenburger Tor

Brandenburger Tor är en klassisk Berlinvy och viktig ikon i stadens historia. Napoleon har varit här och åtskilliga amerikanska presidenter. En påminnelse om att USA en gång i tiden valde presidenter som stod för demokrati och gav tal värda att nämna decennier efteråt.

Lindarna på Unter den Linden

Det var gott om folk vid Brandenburger Tor varav rätt många ville sälja ett eller annat så jag drog rätt fort vidare. Det var lite ole dole doff vilket håll jag skulle gå, Tiergarten lockade också. Men jag fortsatte längs Unter den Linden, paradvägen där kurfurst Fredrik Vilhelm av Preussen år 1647 lät plantera omkring 2 000 lindar och valnötsträd längs den tidigare ridvägen.

De nuvarande lindarna är inte original. De ser ut att ha växt rejält sedan jag fotograferade dem senast för tio år sedan då jag var i Berlin förra gången. Även då med jobbet, fast ett annat jobb. Efter den resan skrev jag ett blogginlägg om hur stort allting är i Berlin och feltänket i ”jag springer ut mellan två möten för att ta några foton”.

Berlin har inte krympt sedan dess. Paradvägarna är fortsatt breda och det är gott om ståtliga byggnader, varav en del fått nytt innehåll.

Museumsinsel – museiön som är ett världsarv

När jag strosat hela vägen ner till Museumsinsel, museiön som är ett Unesco världsarv, fick jag veta att mina kollegors tåg var försenat. Jag fick plötsligt ett par timmar till att spendera. Hade jag tillräckligt med tid för att det skulle vara värt att gå in på något av de fem museerna Altes Museum, Neues Museum, Alte Nationalgalerie, Bode-Museum och Pergamonmuseum?

Tveksamt, och vilken skulle jag i så fall välja för en snabbtitt? Pergamonmuseet var stängt för en omfattande renovering. Den mest kända av alla enskilda artefakter på museiön, bysten av Nefertiti, har jag sett. Det är förvisso evigheter sedan, då hon stod på Ägyptisches Museum vid slottet Charlottenburg i Västberlin. Sedan 2009 står hon i återuppbyggda Neues Museum.

Vilade fötterna på en båttur på Spree

Till saken hör att jag inte ville vara helt utsjasad när jag träffade kollegorna för vi skulle också på museum. Jag valde därför att hoppa på en båttur för att spara fötterna. Det finns massor av turer på floden Spree och jag klev bara på en som klingade i klockan när jag passerade. Det var kanske inte det allra bästa valet.

Turen varade en timme och vände dels vid en sluss och dels vid en byggnad som kallades för den stora musslan och var en present från USA. Detta enligt det förinspelade bandet med en rätt generisk guidning på tyska och engelska. Ombord fanns två personer, en som körde och en som sålde drycker. Jag valde en cola för €3. Båtturen kostade €22.

Trots att jag kanske råkade hoppa på en turistfälla och bestående intrycket mest är broar, så tror jag det var en bra idé att vila lite innan jag tog tunnelbanan tillbaka till tågstationen.

Hauptbahnhof – kul att träffa ESCI

När jag kom tillbaka till Hauptbahnhof, som de på båtturen kallade för Europas största eller mest trafikerade tågstation, glömt vilket, hörde jag plötsligt mitt namn. Det var ett par av kollegorna som stod och kikade ut på folkhavet. De lade märke till en kvinna i rosa hatt och rosa klänning på våningsplanet under. Och så insåg en av dem att de kände igen mig från bilder. De ropade fram Mel som är den jag jobbar med, och hon kunde bekräfta att de sett rätt. Kul att träffa alla!

Efter att vi tagit oss till vårt hotell, checkat in och bytt till varmare långbyxor (dagens sämsta idé) gav vi oss av till en restaurang intill det Naturhistoriska museet dit vi skulle på kvällsdrink. Efter att ha sett de enorma byggnaderna ute på museiön kändes det naturhistoriska utifrån rätt litet. Men även här finns riktigt fina samlingar.

Archaeopteryx på det Naturhistoriska museet

Juvelen i kronan på Museum für Naturkunde Berlin på Invalidenstraße är det kända fossilet av Archaeopteryx. Den ser ut precis som på alla bilder. När det hittades blev det ett viktigt bevis för evolutionsteorin och kallades för den felande länken. Idag räknas Archaeopteryx som en mosaikart, då den har drag av både dinosaurie och fågel. Fossilet är inte så stort, djuret var i korpstorlek ungefär men dess betydelse i vetenskapshistorien är desto större.

Just detta exemplars väg till museet är också värt en rad. Det hittades i Bayern i slutet av 1800-talet. Enligt guiden såldes den till någon som ägde ett värdshus, som inte riktigt visste vad hen skulle göra med det. Innan det hamnade i USA så klev företagsledaren Werner von Siemens in och finansierade köpet av fossilet 1879 så att det kunde hamna i Berlin.

Nya rön om dinosaurier

Forskningen på dinosaurier har rört sig framåt sedan jag läste biologi. De hade fjädrar. När man idag gräver upp fossil tar man även med stenarna runt omkring benen för att undersöka om där finns spår av pigment. Det är två saker jag minns från vår guidade tur. Vi inledde vårt besök med guidad tur, halva gänget fick den på tyska och halva på engelska.

Min grupp började i den stora dinosauriehallen där det står en Brachiosaurus brancai, som är utgrävd för mer än hundra år sedan av en expedition i dåvarande Tyska Östafrika, nu Tanzania. Dinosaurien (som numera klassificeras med annat namn på andra ställen) var en stor växtätare som har för kort hals för att kunna nå ner och dricka vatten. Hur fick den i sig vätska? Enligt guiden måste den ha klarat sig på det vatten hen fick från de växter som den räfsade i sig från träd.

Jag lyssnade bara med ett halvt öra för jag slet med att försöka fotografera skelettet med 24 mm (inte tillräcklig vidvinkel) och f4 (inte tillräckligt ljusstarkt). Samtidigt förundrades jag över hur liten salen kändes jämfört med entréhallarna i de naturhistoriska museerna i exempelvis London och Stockholm.

Kvällsdrink intill Tyrannosaurus rex Tristan Otto

Det blev inte lättare att fotografera efter att de rullade in en vagn med olika drycker. Därefter spankulerade jag runt med ett glas riesling i ena handen och ett glas vatten i den andra (det var varmt på museet).

Museets näst mest kända föremål är Tristan Otto. Det är ett nästan komplett svart skelett av en Tyrannosaurus rex som är utlånat av en privat ägare. Det är det mest kompletta exemplaret i Europa. De flesta skelett av T-rex är uppgrävda i USA och utställda på de stora institutionerna där.

Enligt guiderna dog denna T-rex vid 27 års ålder av svält för hen hade en stor tumör på käken. De berättade också om att stora T-rex enligt de senaste rönen var för långsamma för att vara effektiva jägare. De måste ha levt på kadaver. Men hur fick de tag i dem. På en del ställen har man hittat stora exemplar intill små – har de levt samtidigt? Har de små jagat och de stora ätit? Ingen vet säkert. Men det var en riktigt trevlig kväll.

Riktigt intressant besök på Reichstagsgebäude

Dag två stod det tyska riksdagshuset på agendan. Det ligger inte så långt från centralstationen så jag hade gått förbi dagen innan. Det är en pampig byggnad med en stor glaskupol på taket. Kupolen är relativt ny och byggdes när huset gjordes om för Förbundsdagen efter Tysklands återförening. Den ursprungliga kupolen förstördes tillsammans med plenisalen i Reichstagsbranden den 27 februari 1933 — en brand som nazisterna utnyttjade som förevändning för att stegvis införa diktatur.

Det pågår stora byggarbeten utanför på den yta där en gång i tiden Bismarck stod staty. Jag tyckte att vår guide sa att det var på denna plats som man under den delade perioden arrangerade stora konserter och satte upp stora högtalare riktade österut för att sprida västerländsk kultur. I Östberlin försökte man överrösta genom att spela sovjetisk folkmusik. Men den ikoniska Pink Floydkonserten The Wall var på Potsdamer Platz 1990.

Vi var på plats tidigt, och ställde oss i kö i väntan på vår bokade visning. Visningar i Reichstagsgebäude är gratis men man måste registrera sig innan och ta med pass eller nationell ID-handling. På vägen in är det säkerhetskontroller men man får ta med sig ryggsäck in.

Klottret från sovjetiska trupper har lämnats kvar

Inuti var det rymligt och förvånansvärt modernt – en påminnelse om att huset till stor del är ombyggt efter flera olika användningsområden. Vår guide var en äldre man som var ett fullblodsproffs. Han började med att fråga oss vilka vi var och vad vårt syfte med besöket var. Jag vet inte om han anpassade sin visning efter svaren, men oavsett vilket är det ett professionellt sätt att inleda.

Visningen började intill en vägg med klotter. Det mesta är skrivet av de sovjetiska trupper som hissade en sovjetisk flagga på byggnaden den 2 maj 1945. Sovjetiskt betyder att de kom från Odessa, Kiev, Tasjkent och alla möjliga andra ställen, inte bara Ryssland.

Nyare byggnader runt omkring

Sedan gick vi ner i en tunnel för att komma till grannhuset. Intill ett konstverk med lösryckta ord från olika förhandlingar fick vi veta att alla ledamöter måste skriva sin namnteckning vid entrén varje dag. Detta för att bevisa att de är på plats de dagar som Förbundsdagen är samlad. Annars väntar böter.

Arkitekturen i nya delen innehåller mycket symbolik. Dels var det något med att de två byggnaderna på var sin sida om Spree passar ihop. Jag kommer ej ihåg vad de runda formerna skulle symbolisera men anledningen till att det är mycket glas är för att arbetet ska vara transparent. Det är bara utanför jordbruksdepartementet som gröna växter är tillåtna.

Gränsen mellan öst och väst gick mellan den nya och den äldre byggnaden och gränsen är markerad i källaren mellan dem. Där finns också många utställningar med bilder ur Berlins dramatiska historia. På ett ställe var en del av en äldre gångtunnel utställd. Jag fattade inte exakt, men tror guiden sa att de aldrig listat ut vem som byggde den.

Vi var också inne i ett rum för stillhet och bön, avpassat för människor med olika religioner. Utanför fanns gåvor från olika dignitärer. Bland annat hade påve Benedictus XVI gett Förbundsdagen ett gammalt brevfragment med text ur ett av Paulus brev. Den grekiske kollegan bekräftade att det var grekiska, men han kunde ej läsa det.

Tankeväckande konstverk

Ett konstverk som berörde var Archiv deutscher Abgeordneter av den franske konstnären Christian Boltanski. Det består av cirka 5 000 lådor med namnen på samtliga demokratiskt valda ledamöter från 1919 och framåt. Det vill säga nationalförsamlingen 1919–20, Weimarrepublikens Reichstag och Förbundsdagen. En helsvart låda markerar perioden 1933–45, då det inte fanns ett demokratiskt valt parlament. På vissa lådor satt svarta band, de markerade de ledamöter som fallit offer för nationalsocialismen.

Kupolen ritad av Norman Foster

Visningen avrundades intill en stor metallörn. Den är skapad av Norman Foster som tyckte att det behövdes en vänligare örn så han tog bort klorna och gav den ett leende. Örnen är en symbol med rötter i det tysk-romerska riket. Det finns många olika varianter, men de flesta är copyright-skyddade så jag publicerar inga bilder med dem.

Guiden tackade för sig och vi tog hissen upp till den stora glaskupolen som också är ritad av Norman Foster. Här fick vi varsin audioguide. Glaskupolen är lite piffigt byggd med gångväg upp och ner, alltså en hel del gående med utsikt över halva Berlin. Glaskupolen är öppen upptill för att fungera som en skorsten. Själva skorstenen är försedd med speglar som för ner ljust i själva plenisalen som ligger rakt under.

Gårdagens ångest är dagens sevärdheter

Mitt intryck har länge varit att Tyskland är ett land där man inte stuvar undan de obekväma delarna av sin historia. Men trots alla minnesmärken växer samma rörelser igen och kan få rejält inflytande efter kommande val. Anledningen sägs vara att den tyska ekonomin hackar. Så fort den gör det, så finns det folk som lyssnar på de populister som skyller på någon annan.

Efter det långa besöket på riksdagen hade vi en eftermiddag utan fast program. Mitt mål var att följa med dit de flesta gick. En del försvann för att shoppa i olika specialbutiker, men vi var ett hyfsat stort gäng som åt lunch på StäV. Det är en förkortning för Ständige Vertretung, och är en känd restaurangkedja vars första lokal ligger nära Bahnhof Friedrichstraße.

Här åt jag en mycket bättre currywurst än den förra. Alla andra drack radler så jag provade det också. Det är faktiskt en dryck jag får omvärdera, det är perfekt törstsläckare när man är ute och promenerar.

Blir inspirerad att fortsätta skriva i bokhandel

Efter lunchen så var vi ett par personer som bestämde oss för att strosa genom Berlin med huvudsaklig riktning det håll som kvällens restaurang låg. På vägen gick vi förbi Dussman das KulturKaufhaus, en bokhandel i fem våningar. I entrén blev vi hälsad välkomna och den engelska avdelningen var stor som en ordinär bokhandel. Det var något i luften för här ville jag handla med mig ungefär hela butiken. En annan känsla var att jag vill verkligen fortsätta att skriva böcker, helst böcker som ligger i travar i entréer till bokhandlare.

Därefter gick vi till det stora Förintelsemonumentet som ligger intill Brandenburger Tor. Det är tillägnat judarna som mördades under andra världskriget.

Det finns så många minnesmärken i Berlin att de skulle kunna fylla en bok. Jag misstänker att det finns ett gäng sådana.

Muren har blivit en sevärdhet

För min generation är antagligen Berlin synonymt med muren som mellan 1961 och 1989 delade staden i två delar. Nuförtiden är den mest synlig som en markering i gatorna, Mauerweg, som följer den tidigare gränsen runt Västberlin, är cirka 160 kilometer lång.

När det begav sig fanns det bara några få ställen där utländska turister kunde passera över gränsen. Ett av dem var Checkpoint Charlie. Mitt i Friedrichstrasse står i dag en kopia av den första amerikanska vaktkuren från murperioden. Det var kö för att få ta en bild av sig själv framför sandsäckarna. Det skulle gå att skriva ett helt blogginlägg bara om det fenomenet.

Den nedlagda flygplatsen Tegel

Sista dagen startade med ett studiebesök på Tegel. Skyltarna till Flughafen Tegel hänger kvar på vägen dit, men det är ett par år sedan som flygplatsen stängde igen. Nu ska den byggas om.

I Berlin har de hyfsad vana att göra om flygplatser, Tempelhof är numera park. Även delar av Tegel ska bli grön, men mer natur med betande får, än stadspark. På andra delar ska det byggas bostäder och göras plats för start-up-företag. I den gamla flyghangaren ska framtidens brandmän utbildas medan den hexagonformade huvudbyggnaden ska bli universitetscampus för trångbodda Berliner Hochschule für Technik. Den är byggnadsminnesmärkt så får ej ändras för mycket.

Den berömda huvudbyggnaden ritades av tre då nybakade arkitekter som vann en tävling. Arkitekterna Meinhard von Gerkan, Volkwin Marg och Klaus Nickels blev sedan kända genom arkitektkontoret gmp (von Gerkan, Marg und Partner) och har ritat Berlin Hauptbahnhof samt BER:s Terminal 1, det vill säga den nya storflygplatsen utanför Berlin.

Ogräset har tagit över på Tegel

Den internationella flygplatsen Tegel lär ha varit mycket uppskattad av passagerarna för att det var så korta avstånd (raka motsatsen till Arlanda med andra ord). Vi var tyvärr aldrig i närheten av dessa delar under vår guidade tur. Istället traskade vi på betongen. 5000 steg under två timmar. Så intressant är inte ogräset faktiskt.

Min koncentration på vad guiden sa kan ha minskat lite på slutet. Men jag fick i alla fall med mig att Tegel ligger i det som var den franska sektorn. Jag tyckte att guiden sa att fransmännen tidigt byggt en kort bana för flyg. När det sedan behövdes en luftbro för att förse Västberlin med förnödenheter så förlängdes banan. Det bygget startade 5 augusti 1948 och 90 dagar senare stod den 2 428 meter långa banan klar.

Lufthansa-skylten på hangaren är lite udda ur ett historiskt perspektiv, det var först efter återföreningen i oktober 1990 som plan från det bolaget fick landa här. Under de första decennierna var det bara flyg från USA, Storbritannien och Frankrike som fick landa här.

Kontraster: stort slott och lång konstutställning

Efter studiebesöket på Tegel satte vi oss på lokalbussen tillbaka till Charlottenburg. Jag och Mel gjorde övriga kollegor förvirrade genom att kliva av en hållplats ”för tidigt”. Men medan de reste hemåt hade jag en eftermiddag att slå ihjäl. Min kollega Mel, som skulle stanna kvar i Berlin för att träffa vänner, valde att agera reseguide.

Att vi klev av beror på att jag skymtat ett barockslott som jag ville ta en bild av. Jag tänkte att det skulle passa fint in i min kollektion av bilder som kontrast till betong och minnesmärken. Schloss Charlottenburg visade sig vara rätt stort, så det tog oss nästan en timme bara att gå ett varv runt. Den nya flygeln lär innehålla fina rokokomiljöer och i slottet förvaras Preussens riksregalier.

Därefter förtjänade vi verkligen en rejäl döner med den tyska varianten av cola. Jag utnämner detta till bästa måltiden i Berlin. Det beror delvis på att jag gillar kebab och delvis på att det är en specialitet i Berlin tack vare att här bor många med turkiskt påbrå.

Ett annat Berlin

Därefter tog Mel med mig till East Side Gallery, där en lång sträcka av själva murdelen av Berlinmuren har täckts av målningar. De gjordes från början 1990 men de flesta har målats om sedan dess. På ett par ställen har muren sågats itu för att skapa öppningar för nybyggen.

Efter att ha sett alla målningarna, varav en hel del kommenterade då dagsaktuell politik, strosade vi över bron Oberbaumbrücke. Vi kom till ett område i Berlin med en helt annan karaktär. Det var mer graffiti på väggarna och gott om charmiga caféer. Strax intill en ukrainsk restaurang drack jag resans bästa kaffe.

Berlin – en stad i ständig förändring

Därefter var det dags för mig att ge mig av hemåt. Mitt bestående intryck är att Berlin är en stad där modern historia är tydligare än på många andra platser. Staden förändras också hela tiden. Så här skriver en reseguideförfattare om Berlin.

– Den har gentrifierats. I början av nittiotalet var Mitte och Prenzlauer Berg i gamla öst de mest spännande kvarteren. Idag påminner de stadsdelarna mer om Stockholms Östermalm. Därefter var det Kreutzberg och Neukölln i gamla väst som gällde. Nu är det snarare Wedding och Moabit som är mest spännande. Särskilt Wedding, det är dit man ska flytta om man är 20 år och vill uppleva något ungt, nytt och spännande.

Mats Almegård intervjuad i Vagabond

Något jag lärt mig är att nästa gång ska jag boka en cykel. Jag var förberedd på långa promenader men de bästa stadsskorna står i Antibes. Skor som är utmärkta för en halvdags pubrunda i Gbg eller Sthlm pallar inte Berlin, jag hade det på känn redan i förväg och det bekräftades. Dessa tre dagar blev det 20 000, 18 000 respektive 23 000 steg. När jag kom hem fick jag tipset av en person som är uppväxt i Berlin att boka en guidad tur per cykel. Det finns med olika teman som DDR. Man cyklar mellan ställen och det är riktiga guider.

Valde skriva detta reportage kronologiskt

Mitt mål före resan var att umgås så mycket som möjligt med kollegorna och om jag passerade något intressant ta en bild eller två. Det blev 800 bilder.

Parallellt med uppdraget för ESCI, som är på deltid, håller jag på och klurar på hur jag ska lägga upp nästa bok. Jag har en idé att den röda tråden ska vara vilka människor som formar en plats. Ett tag hade jag en idé att testa detta koncept på Berlin. Alltså att diskutera vilka skeenden i Berlins moderna historia som har format staden och gett den dess nuvarande utseende. Men det är ett arbete värdigt en hel bok, och det är nog bättre att spara det till just en bok.

Efter att ha bläddrat igenom mina bilder och anteckningar valde jag i stället att lägga dem i kronologisk ordning och göra det här till ett personligt resereportage. Gott så!