Badkameran är hemma igen, nu är teleobjektivet på reparation

För ett tag sedan var jag lite deppad över badkameran som inte tålde vatten. Det visade sig att det var ett känt konstruktionsfel på just den årsmodellen (sony dsc-tx5) så det gick på garantin. Tog en dryg vecka så kom den hem igen med nytt skal och är lika brun och fin som tidigare!

Samtidigt som jag hämtade hem badkameran lämnade jag in teleobjektivet (Canon 70-200mm). Har betalat 500 kronor för att få en kostnadsuppskattning och blir nervösare för varje dag som går utan något svar. Teleobjektivet har råkat ut för en olycka och jag är så förbannad på mig själv!

Jag var ute och reste i en fullsatt minibuss. Jag hade packat ryggsäcken så otroligt noga, vadderat med kläder underst och på sidorna och så dator, objektiv och kamera överst (totalt sett så hade jag elektronik motsvarande en nuvarande årslön i ryggsäcken). Men så flyttades det runt lite i minibussen och en tjej tyckte det blev lite trångt och frågade om hon fick lägga bak min ryggsäck. Jag som ska vara så förbannat tillmötesgående sa javisst fast jag hellre hade satt mig på taket själv än skiljts från ryggsäcken.

Ryggsäcken hivades bak med hjälp av hjälpsamma armar. Kruxet var bara att någonstans på vägen så hamnade den upp och ner. Och någonstans lyckades kameran smita ur den stängda ryggsäcken så när jag försiktigt plockade ur ryggan ur bagaget så rasade kameran med teleobjektivet rakt ner i asfalten.

Svordomar räcker inte för vad jag kände just då. Jag ska inte ens försöka förklara hur mycket kameran betyder för mig (för då kommer jag avslöjas som konstig prick med mer än en skruv lös). Det var därför en enorm lättnad när kameran funkade.

Vilken superkonstruktion som tålde ett sådant fall! Men när jag nästa gång skulle använda teleobjektivet så upptäckte jag att det hade fått sig en smäll. En av ”lederna” var sned och själva zoomningen gick trögt. Så det blev raka vägen till Scandinavian photo och kameradoktorn med det. Inväntar nu domen.

chefstomaten