Google Maps lurar ut oss i franska berg med bil

Publicerad av

Att Google Maps inte riktigt är att lita på är välkänt. Karttjänsten har hänvisat mig rakt ut i en åker i Östergötland och föreslagit att jag ska leta efter ett stort flyttblock i en halländsk trädgård. Men jag har aldrig varit med om ett så grovt fel eller en så otäck omväg som jag och M fick i helgen. Då fick Google för sig att väg D68 var avstängd och hittade på en kreativ omväg.

Väg D68 vid l'Authion
D68 är en väg mellan Col de Turini och l’Authion i de franska bergen. Ovanför l’Authion fortsätter vägen i en cirkel. Den delen är en enkelriktad sommarväg.

Authion är känt bland andra världskrigshistoriker och Col de Turini är känd i bilkretsar. Här finns ett par kandidater till världens vackraste bilväg.

Col de Turini är välkänt för sina hårnålskurvor

Col de Turini är ett bergspass i gränstrakterna mellan Frankrike och Italien. Det är inte så stort. Här finns bara några söta hus i alpstil: hotell, creperi, några stugor och en rodelbana.

Passet är bekant från Monte Carlo-rallyt, några upplagor av Tour de France och teveprogrammet Top Gear som var här i jakt på världens vackraste väg. Alla vägar hit har gott om hårnålskurvor, fantastisk utsikt och en medellutning på mellan fem och sju procent. Passet är i princip en fyrvägskorsning. Tre vägar går upp hit och en fortsätter upp härifrån. De tre som kommer nerifrån olika dalar kommer från Lantosque, Lucréam respektive Sospel. Den som går uppåt, går fyrahundra höjdmeter till l’Authion.

Hårnålskurva med regnbåge på en av vägarna ner från Col de Turini

I l’Authion stod sista striden i andra världskriget på fransk mark

Att jag ville till l’Authion beror på att här stod den allra sista striden på fransk mark under andra världskriget. Det finns randiga och rutiga skäl till att just denna plats var sist ut. Både naturen och vädret var på försvararnas sida.

Högst upp på drygt tvåtusen meters höjd med bara trädlösa bergsryggar runt omkring ligger en försvarsborg från 1870-talet. Den är kompletterad med nyare bunkrar som var en del av Maginotlinjen. Utsikten är makalös. Det gör också att att när fransmännen anföll här i april 1945 led de femtioprocentiga förluster trots att försvararna faktiskt var ganska få.

Att ha stått där uppe vid fortet efter flera timmars besvärlig färd gav en extra krydda till besöket. I varje fall så kommer jag definitivt att ha med striden vid l’Authion i någon av mina kommande böcker. Troligen i Upplev historiska Rivieran (som är en bok om platser där jag upplever att franska historiens vingslag är som starkast).

D68 mellan l’Authion och Col de Turino

D68 mellan l’Authion och Col de Turini är faktiskt inte särskilt dramatisk. Jag upplevde den som en tämligen bred väg som går delvis i en granskog. Den svänger förvisso lite grann men inte alltför mycket. På ett ställe betade kor vid en skidlift.

När jag skriver detta så har jag avslöjat att jag faktiskt åkt den. Men bara åt ena hållet vilket var ner från ’lAuthion till Col de Turini. För den junilördag vi skulle åka hade Google Maps fått för sig att den var avstängd. Detta uppmärksammade jag dock inte utan jag satt glatt bredvid M och berättade hur Google Maps föreslog att vi skulle köra.

Den blå vägen är Google Maps förslag för att åka mellan Col de Turini och fortet. Den mycket smartare vägen är att åka raka vägen på D68 som passerar Camp d’Argent. Kan lägga till att detta inte var så vi åkte, hade vi kommit till Col de Turini hade vi givetvis aldrig vikt av. Men vi hade ej lagt in Col de Turini som mål utan fortet. Vi kom via Menton till Sospel som ligger längst ner i det blåa V:t.

Först en farlig väg

Det var ut ur Sospel som vi kom fel. Istället för nordväst mot Col de Turini skickade Google oss nordöst mot Breil sur Roya. Ovanför Breil sur Roya hävdade Google Maps att vi skull svänga av in bland terrasserade olivlundar.

Smalt och slingrigt. Vi borde ha anat ugglor i mossen och vänt eller backat ner igen.

Jag fick fram en papperskarta och konstaterade att vägen var märkt som en farlig vägsträcka. Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin varit rädd förut men det var jag nu. Det var nämligen tokbrant på sidan. M körde visserligen långsamt för att väja för hålen i vägen

Här är det i alla fall vägräcke och ganska mycket marginal
Utsikt genom bilfönstret.

Nästa väg ej tillåten

Efter vad som kändes som en evighet kom vi fram till en korsning där vi enligt Google skulle ta vänster. Den vägen var i papperskartan markerad som ej tillåten och vid sidan stod en skylt att det krävdes särskilt tillstånd från maire för att åka den.

Till höger fanns en fyrhjulingsväg som skulle vara en rejäl omväg runt ett berg. Men den var i alla fall varken markerad som förbjuden eller farlig. Vi valde den. De mörka moln vi länge sett i fjärran kom närmare.

Vi fortsätter uppåt.

Mardröm att få problem med bilen

Vi var mest rädda för punktering eller att bilen skulle gå sönder på annat sätt. Vi hade ingen täckning på mobiltelefonerna och det är antivarghundsområde. Alltså berg där herdarna har skaffat biffiga hundar som ska klara av att skydda fåren mot vargflockar.

Totalt skulle vi upp 1700 höjdmeter från Sospel.

På ett ställe klev vi ur och nervositetskissade. En paus som blev kort när det började åska. När jag slängde mig in i bilen igen råkade jag komma åt inspelningsknappen på kameran. Det blev en tre minuters film av biltaket och en våt vindruta. Men jag fångade stämningen i bilen. Ms utrop när en stor sten slår upp i underredet. Mina ganska misslyckade peppförsök.

Vädret bjöd på snygga moln.
Det tog oss fyra timmar från Sospel upp till fortet.

Annat landskap när vi bytte dalgång

När vi rundat berget mötte vi ett helt annat landskap. Det var öppet och betat. Fortfarande gropigt och stenigt men det fanns partier där det inte var riktigt lika vassa stenar. Det fanns också ganska gott om mindre grusvägar markerade med vandringsledsskyltar. Alla såg ut att vara i bättre skick än den fyrhjulingsstig vi kom på.

Härifrån är det en timme till fortet till fots vilket är rekommenderad metod för att färdas här.

Nu ville vi bara bort. Det var verkligen tur att vi hade papperskartan med. Hade vi valt den väg som såg bäst ut hade vi så småningom hamnat på en till farlig väg och till slut kommit tillbaka ner i samma dalgång som vi kom ifrån, bara lite högre upp. Den dalgången kände jag inte för att återvända till så därför valde vi att fortsätta mot l’Authion trots att det mer såg ut som vandringsled än väg. I en krök dök fortet upp. Det avteckna sig som en mörkare fyrkant uppe på en rygg insvept i ett mörkt moln.

Där uppe ligger fortet. Och i högerkant kan vår ”väg” anas. Här har det börjat klarna upp och de riktigt mörka molnen har dragit undan.

D68 är gör en enkelriktad cirkel

Till slut kom vi ut på D68, ungefär i mitten av den cirkel som den gör i området med befästningar. Vi missade den halva där det ska stå en gammal M3, ett amerikanskt pansarfordon som förlorades i striden. Motståndarna lär ha blivit överraskade av att de anfallande ens fått upp pansarfordon på denna höjd. Förstår dem.

Vi gick bara ut och tittade på det äldsta fortet. Just då sken himlen upp och vi fick fantastiskt väder. Vårgentianorna slog ut mitt i det vita som smälte snabbt. Jag är verkligen glad att jag kom hit och det blir finfina bilder till mina böcker.

l'Authion. I bakgrunden det gamla fortet och i mitten ruiner efter baracker.

Prenumeranter får först veta när boken är klar

Vägen ner igen var en baggis. De där berömda hårnålskurvorna fanns där men vägen var ju bred och asfalterad. Det mest dramatiska var mina försök att fotografera en räv.

Stort tack alla som hörsammar mitt upprop att beställa böcker. Jag har haft lite halvdant flyt med stipendier på sistone och bokbeställningar piggar upp. De motiverar mig att fortsätta skriva och publicera blogginlägg och böcker.

Beställ titlar i serien Kristinas strövtåg
Prenumerera
chefstomaten
Senaste inläggen av chefstomaten (se alla)