Allianz Riviera – fotbollsarenan där Sverige tog VM-brons

Publicerad av

När jag skriver mina memoarer, något jag tänker ska dröja åtskilliga år (men när jag kommer dit har jag en del tips nedskrivna) kan det vara en fiffig idé att inkludera var jag befann mig under viktiga händelser i svensk historia. Dit kanske vi kan räkna bronset i fotbolls-VM i lördags? Då är frågan, ska jag räkna var jag var någonstans när slutsignalen äntligen ljöd och de svenska spelarna föll ihop i en hög på den bortre långsidan sett från mig?

Svenska laget firar framför pressen och VIP-läktaren.

Eller var jag befann mig när Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson i snabb takt satte de två segermålen? Jag hörde glädjevrålen på långt håll på väg gående till arenan. Den ligger nämligen ute i tjottahejti.

Jag tror jag var här när jag hörde vrålet. Fick snabbt kila in på Twitter där svenskarna lät glada medan de som skrev på engelska var bekymrade.

Allianz Riviera nybyggd fotbollsarena

Fotbollsarenan Allianz Riviera stod klar 2013 och var praktiskt tagit nybyggd när herrarna spelade fotbolls-EM här 2016. De svenska herrarna förlorade mot Belgien med 0-1. Damerna spelade två matcher här under fotbolls-VM 2019, dels 5-1 i gruppspelet mot Thailand och dels bronsmatchen mot England. Jag var på plats delar av bronsmatchen tillsammans med många gulklädda människor.

Sverige vann både matchen på plan och supportermatchen på läktaren tycker jag. Men det kan kanske bero på vilken del av arenan jag var på. De engelska fotbollssupportrarna hade en trumma i den ände där jag skulle ha befunnit mig om jag någonsin hade tagit mig till min sittplats. Arenan tar 35 000 åskådare och det var drygt 20 000 på plats vilket gjorde att jag kunde sätta mig på annan plats när vägen var avspärrad.

Det är något speciellt med att se sport live. Klart man ser bättre hemma på teven men hela grejen att uppleva något tillsammans med 20 000 andra är häftig.

Arenan ska få sällskap av IKEA

Arenan är byggd i Vars dalgång. Idag är omgivningarna lantliga men det ska bli ett silicon valley, eller en konkurrent till Sophia Antipolis. Spårvagnsspåren och nybyggda hus är på gång en bra bit upp och de plantskolor och odlingar jag gick förbi är snart ersatta med IKEA.

I alla fall sägs det att IKEA snart ska öppna i Nice, men det har det å andra sidan sagts i tio års tid nu. Än så länge får alla svenskar som längtar efter platta paket åka till Toulon.

Än så länge tidsödande att ta sig till Allianz Riviera

När spårvagnarna börjar rulla så kommer Allianz Riviera att ligga närmare Nice, än den gör idag. Det är inte några större avstånd idag heller, men det är svårt att ta sig dit. Från Antibes är det två mil. Det betyder att det tar ungefär 4 timmar att gå dit, om man skulle få för sig att göra det. Fyra timmar är ungefär vad man får räkna med även om man försöker sig på bussar och tåg.

Spårvagnsspåren är dragna, men det rullar ännu inga vagnar på dem.

Kruxet var att jag inte startade fyra timmar hemifrån. Jag hade tänkt starta fem timmar i förväg, vilket jag trodde skulle vara oändligt med marginal. Men jag kom inte riktigt iväg när jag hade tänkt. Jag försökte fortfarande hitta information på nätet om hur man borde ta sig dit.

Lite annat smått och gott från arenan

Innan jag återvänder till min resa till och från arenan ska jag nämna ett par detaljer. Det ena var att biljettpriserna varierade mellan €9 och €33. Alla vill sitta i skuggan, ingen i solen. Skugga var det på kortsidorna och långsidan med J, K och L-sektionerna. K-sektionen var VIP och avstängd vilket betyder att skulle man till L och stod vid J fick man instruktioner att gå hela varvet runt. Det pallade inte mina fötter så jag blev strandsatt vid J.

Köerna i pausen var evighetslånga. Utbudet bestod av brun söt dryck av känd sort, serverad i plastflaskor utan kork

Några bilder från min resa till och från Allianz Riviera

Äventyren började för min del med att första tåget var inställt och nästa försenat. Det betyder att jag ej hann in till Nice där alla supportrar samlats på den irländska puben Ma Nolan’s. Jag klev av på St Augustin för det rekommenderades på arenans webb. Därifrån skulle det enligt Google Maps gå en buss. Jag och några andra svenskar halvsprang till busshållplatsen (som låg snett bakåt sett i förhållande till arenan). Där hittade vi många andra som väntade, men inga bussar. De andra svenskarna försökte få fatt i en Über men den satt fast i köerna runt arenan. Efter en stund bestämde jag mig för att gå. Det skulle enligt Google ta en timme. Jag visste då att det inte fanns någon chans att jag skulle hinna fram i tid till matchen (om jag inte sprang vilket jag inte pallar på asfalt i värmen). Men jag skulle å andra sidan garanterat komma fram.

Det finns spårvagnsspår och hållplatser, men spårvagnarna har ännu ej börjat rulla.
Efter ett tag tog alla nybyggda hus slut och jag kom ut bland den typ av firmor som brukar ligga i utkanten av en stad. Solen stekte och skavsåren växte.
Det finns onekligen bussar, de bara gick inte där jag var.
En aning svettig och med blåsor som var större än tårna men det var det värt.
Heja svenska laget. Det är så roligt när lagsammanhållning ger utdelning.
Efter att ha sett prisutdelningen och firande på plan ger sig svenska supportrarna också av mot bussarna.
Busskön såg lång ut. Då hade jag ingen aning om hur lång den var.
Idag ligger arenan både lantligt och naturskönt men den ensamma byggkranen kommer få sällskap. (Arenan hann försvinna i fjärran innan vi kom fram till bussarna som gick till Nice centrum, den här bilden är tagen i höjd med bussarna till Monaco).
Till slut: både hittat igen mina vänner och kommit ombord en av bussarna som gick i skytteltrafik in till centrala Nice.
Fick beundra stranden i Nice också en stund eftersom jag precis missade en buss till Antibes och fick vänta på nästa. Kom hem vid 23, fyra timmar efter att matchen slutade.
chefstomaten
Senaste inläggen av chefstomaten (se alla)