Alistair MacLean tar med läsaren till Provence (och olika exotiska platser)

I Festen vid grottorna tar thrillerförfattaren Alistair MacLean med sig läsaren till Provence, till området mellan den medeltida bergsbyn Les Baux och floddeltaområdet Camargue. MacLean utnyttjar landskapets möjligheter skickligt. Vi får följa med på en hisnande människojakt uppe i fästningsruinen på toppen av Les Baux, rejsa med båt på Rhône och leka kurragömma i Arles. Däremellan byts det förklädnader och identiteter mer än en gång. Precis som bokomslaget antyder får vi också uppleva tjurfäktning på lite väl nära håll.

Grottorna i den svenska titeln tror jag är de gamla stenbrott alternativt bauxitgruvor vid foten av Les Baux som numera är hem för ljus och kont-installationer. Idag är de en välbesökt turistattraktion, i boken övergivna och därmed en perfekt omgivning att placera en dödlig katt och råtta-lek i.

Filmatiseringarna ganska fria tolkningar

Boken utspelar sig under kalla kriget, mer specifikt under den årliga festivalen när romer från hela Europa vallfärdar till Saintes-Maries-de-la-Mer för att fira den heliga Sara den 24 maj. I original heter boken Caravan to Vaccarè och det är även namnet på en film som bara verkar ha ytliga likheter med bokens innehåll. Det är nu inget unikt när det gäller filmatiseringar av Alistair MacLeans böcker. I fallet med den kända Kanonerna på Navarone tog MacLean faktiskt upp tråden från filmen snarare än boken när han skrev uppföljaren Styrka 10 från Navarone. 

Uppföljare är annars ovanliga i MacLeans författarskap. Det finns randiga och rutiga skäl till att han inte kan återanvända sina karaktärer. Och med denna mening övergår jag till en liten analys av några av MacLeans böcker som jag nyligen plöjt. Viss varning för spoilers.

Den Heroiska Hjälten med stort H

Varje bok har den, hjälten med stort H. Han kanske inte framstår som något särskilt i början av boken. Snarare är han tämligen alldaglig, eller en buse (John Talbot i Fruktan är mitt vapen). Men vi kommer snabbt på det klara med hans kvaliteter även om hans sanna identitet kanske avslöjas först i slutet av boken. MacLeans hjältar är ett skolboksexempel på hur författaren portionerar ut ledtrådar om karaktären gradvis. Visserligen luras inte läsaren en sekund att tro att den rike oduglingen i Festen vid grottorna skulle kunna vara något annat än en hemlig agent. Men vi vill ju ändå få det bekräftat, vilket är en av anledningarna till att läsa vidare.

MacLeans hjältar är agenter, sjömän, militärer eller något i den stilen. De är stryktåliga på ett sätt som skulle göra Bruce Willis grön av avund. Skjuten tre gånger i benet? Ingenting som hindrar förstestyrman Carter i Det gyllene mötet från att klättra omkring på en båt och döda en eller annan välbeväpnad skurk eller flytta en atombomb, låt vara en liten nätt sådan på 138 kilo. Just klättra är något som flera av hjältarna gör, bäst minns vi förstås Keith Mallorys prestation på den mytiska ön Navarone. Det klättras dock ingenting i jämförelse med hur ofta det dyks med eller utan rätt utrustning. Hjälten verkar praktiskt taget född med en grodmansdräkt under kostymen.

Hjälten klättrar, dyker och skjuter

Att dyrka upp dörrar eller skjuta prick är förstås inga problem. Med pistol av märket Liliput om Hjälten själv får välja. De går tydligen att gömma i en strumpa vid behov (kom inte och säg att det inte är bildande att läsa böcker).

Jag tror att varenda hjälte åtminstone en gång häver sig uppför en eller annan båtsida eller klippbrant. De är också riktigt skickliga på att slå skurkar medvetslösa med ett välriktat slag i nacken. Ibland glömmer de dock bort att binda skurken efteråt vilket ju bara ger skurken en chans att testa Hjältens stryktålighet.

Hög dödlighet bland vänkretsen

Att vara kollega till hjälten är ingen avundsvärd roll. Det verkar istället vara det snabbaste sättet att få en kula i pannan medan man sover. Eller halsen knäckt. Vanligtvis inser hjälten att om han bara hade varit lite mer kvicktänkt hade han kunnat rädda livet på sin bästa vän. Detta leder dock aldrig till några längre ångestfyllda grubblerier. Sådant skulle dra ner tempot för mycket.

Det höga tempot frestar dock på. Ibland är Hjälten fullständigt vimmelkantig av utmattning och smärta. Han är så slut att han är redo att ge upp och låta sig dödas. Det är då som den Väna Mön gör entré. Om inte in persona så i hjältens medvetande. Paul Sherman är på väg att gå under i Marionett i kedjor men får nya krafter när han tänker på att han måste rädda Belinda. Skurkarna har måhända redan dödat hans älskade Maggie (med högafflar) men de ska inte få Belinda också. I filmen spelades Sherman för övrigt av ingen mindre än vår egen Sven-Bertil Taube.

Den Väna Mön

Varje sann hjälte måste ha en vacker ledsagarinna. Alistair MacLean föddes 1922 och det mest positiva som kan sägas om hans kvinnoporträtt är att de är barn av hans tid. Alla kvinnor är oerhört vackra. Det är nog deras allra främsta egenskap. De är också hyfsat bra på att munhuggas med hjälten. Ett icke föraktligt antal är arvtagerskor till varsin gigantisk förmögenhet. Det finns faktiskt några som har ett eget jobb; Cecile i Festen vid Grottorna är sekreterare, Gudrun Drachmann i Sista båt från Singapore är sjuksköterska och i Åtta glas figurerar en fd skådespelerska. Ett par av kvinnorna är faktiskt kollegor till hjälten, men i så fall underlydande agenter och inte en bråkdel så skickliga. Visserligen kan den väna mön om nöden kräver brottas med en skurk om det behövs för att rädda hjälten men annars är de mest statister.

I slutet av varje bok får hjälten och hjältinnan varandra. I alla fall antyds bröllopsklockor i flera av böckerna. I någon fick dock hjälten nöja sig med en kyss. Detta är huvudanledningen till att MacLean inte kan skriva uppföljare till sina böcker. Hur skulle det se ut om hjälten hade fru och familj hemma i Storbritannien när han alltid råkar stöta ihop med en vacker kvinna under varje uppdrag?

Dubbelbluffen

Ett återkommande tema i MacLeans böcker är dubbelbluffen. Det finns andra saker som återkommer, som plastikkirurgi, gourmetmat och båtar. Jag har hittills stött på fyra hjältar som har haft kraftiga ärr i ansiktet – något som måste vara ett visst handikapp när man jobbar som hemlig agent. Ovanpå detta har en av kvinnorna haft ett kraftigt sår som deformerat hennes utsökta ansikte.

I ett par böcker äts det gourmetmat men vi får aldrig riktigt veta vad som serveras, bara att det är av yppersta klass. Jag borde kanske skriva en rad om alla typer av flytetyg som förekommer i böckerna men jag passar, den listan skulle nämligen bli väldigt lång. Listan på oväder och stormar skulle också kunna fylla ett ark eller två.

De första böckerna utspelar sig under andra världskriget. Senare handlar de om olika typer av brott, exempelvis knark, människosmuggling och sjöröveri. I några av böcker är Hjälten en helt vanlig (om än ovanligt klipsk och stryktålig) man som bara har oturen att vara på fel plats vid fel tillfälle. Rätt ofta visar det sig dock efter ett tag att hjältens uppdykande på scenen var allt annat än slumpvis, den var noga planerad. En viktig komponent i MacLeans böcker är olika typer av identitetsväxlingar och bluffar. En kollega visar sig vara skurk, skurken visar sig vara kollega och hjälten låtsas vara skurk för att locka fram den riktige skurken. Den försupne odräglige skrävlaren visar sig vara chefsagent (vad annars), den gamla ungmön firar plötsligt 40-åriga bröllopsdag och den misshandlade hustrun var varken misshandlad eller gift.

Exotiska platser viktig ingrediens

Många bästsäljande författare återanvänder samma karaktärer i bok efter bok. Det kan inte MacLean göra rakt av eftersom han envisas med att gifta bort sin hjälte. Men å andra sidan är alla hans hjältar besläktade med varande så läsaren vet vad han eller hon kan vänta sig.

Ett annat beprövat grepp är att låta en plats fungera som en extra karaktär. Läsaren köper bok efter bok för att kunna återvända till välbekanta trakter och ansikten. MacLean gör tvärtom och låter varje bok utspela sig på en ny exotisk plats, Singapore, Skottland, Cuba, Ishavet, Amsterdam, Florida, Ungern, Murmansk, Medelhavet, Alperna eller Provence. Det fiffiga med denna variant ur författarperspektiv stavas r-e-s-e-a-r-c-h. Varje författare med självaktning gör självklart ordentlig research innan han eller hon skriver en bok och det inkluderar givetvis att besöka platserna där boken utspelar sig. Käckt att välja ställen dit man ändå vill åka. En del av skådeplatserna i MacLeans böcker lockar inte direkt som semestermål (typ Ishavet). Men de kände författaren till sedan sin tid i flottan under andra världskriget.

Det var från denna tid han hämtade stoff till flera av sina böcker. Vilket förklarar övervikten av militärer och båtar i böckerna samt varför hans stormbeskrivningar är så realistiska. Ett äventyrligt förflutet verkar vara en bra bakgrund för den som vill skriva äventyrsberättelser.

På Wikipedia har jag läst att MacLean uppmanades att skriva en bok av en förläggare efter att han vunnit en novelltävling. Från samma källa har jag hittat att han skrev en del böcker under pseudonym Ian Stuart. Idén var att visa att det inte var författarnamnet utan böckernas innehåll som gjorde att de sålde väl. För sålde bra gjorde de verkligen när det begav sig.

Dags att återupptäcka Alistair MacLean?

Festen vid grottorna var MacLeans femtonde publicerade bok och jag tycker att han vid det laget hade sina bästa böcker bakom sig. Jag har förvisso inte läst varenda en men i de tidigare böckerna finns en lätthet och humor som jag saknade i Festen vid grottorna. Den gamla hederliga spänningshistorien finns där men jag tycker att berättandet börjar gå på tomgång i Festen vid grottorna. Det kan förvisso handla om att jag bara blivit övermätt på MacLean-böcker, jag har trots allt konsumerat en försvarlig mängd på kort tid men jag tror inte det. Det är inte ovanligt att den första publicerade boken i en serie är riktigt bra, den andra och tredje strået vassare och sedan går det sakta utför.

Kanske ska förklara att när jag skriver lätthet ovan menar jag att glädjen i själva skrivhantverket skiner igenom. Jag menar inte historierna i sig, en del av böckerna är ganska hårdkokta med höga dödstal. Men de senare böckerna känns mer som de är skrivna enligt ett formulär för att förläggaren förväntar sig en ny bok, än av skrivlust.

Gillar du det som idag kallas för bladvändare kanske en av de äldre Alistair MacLean passar? Konsumeras lämpligen ihop med en lagrad single malt från Alistair MacLeans hemland framför en sprakande brasa i höstmörkret. 

Tack för att du läste! Har du någon annan gammal författare som du läst en gång i tiden och sedan återvänt till? Eller vill du läsa vad jag skriver om andra böcker som utspelar sig i Frankrike?

Edit 2020: Jag har plockat bort länkar till nyutgivningar som inte längre är tillgängliga. 

Last updated on juni 27th, 2024 at 07:43 e m