Tjugoårsjubileum i/bredvid Vasaloppspåret

Publicerad av

Det var en gång en student i Uppsala. Hon var kanske inte total soffpotatis men då hon pluggade dubbla kurser samtidigt som hon var engagerad i många sammanhang fanns det helt enkelt varken tid eller intresse för träning. Men som student fanns det heller inte ekonomi för bussbiljetter utan sommartid cyklade hon och vintertid gick hon vart hon än skulle. Favoritmotionen var dock att dansa hela natten lång på Norrlandes nation. Det var något som hon var tämligen flitig med faktiskt.

Så kom det en dag när hennes bror sa de magiska orden ”jag tänker åka Vasaloppet”. Det är många som har sagt orden men alla har inte skridit till handling. Men det gjorde brodern och han fick med sig fadern. ”Men ni kan ju inte åka utan mig?!” utropade studenskan bestört. Brodern och fadern förstod inte riktigt på vilket sätt det inte skulle gå men fadern anmälde lydigt alla tre.

Därefter vidtog en intensiv period av träning och allmän späkning. Det som var tänkt att vara ett lite halvhemligt familjeprojekt blev snabbt spritt för någon förklaring var hon tvungen att ge till varför hon plötsligt blivit absolutist (en rätt kraftig förändring från tidigare alkoholkonsumtion).

När den första söndagen i mars randades så stod alla tre på startlinjen. Studentskan i träningsoverall och sina gamla skidor. Det var inte direkt tjärade trälagg men jämfört med dagens skidor ganska stor skillnad. Dessutom kunde inte studentskan staka. Fast det fick hon inte reda på förrän elva år senare (staka är vad Vasaloppet går ut på).

Nu fanns det fler utmaningar att övervinna. Som en allmän krasslighet med feber. En klok människa hade antagligen slängt in handduken men det skulle vara så snöpligt att krypa hem till Uppsala och säga ”jag åkte aldrig” när så många hade lett lite överseende när hon, partypinglan, deklarerade att hon skulle åka Vasaloppet. Så studentskan petade i sig några alvedon och åkte. (Även om hon inte verkar röra sig så där värst fort framåt på den här bilden.)

Kristina Svensson i Vasaloppet

Efter fem kilometer låste sig ena knät och gick inte att böja. Därmed kunde hon inte diagonala vilket var den enda skidstil som hon behärskade. Hon fick därför staka. Nu kunde hon som sagt inte staka, hon trodde staka var något man gör med armarna (rätt svar är mage, bål och rygg). På detta sätt hasade hon faktiskt hela vägen till mål för att hon tänkte att det var nu eller aldrig; ”jag kommer aldrig någonsin att ge mig på det här igen så nu gäller det att jag harvar mig i mål”. Så det gjorde hon. Och fick lunginflammation på kuppen vilket hon då tyckte var ett rimligt pris.

Men av något märkligt skäl så gissa vem som stod allra längst bak i fältet när startskottet gick året efter… Det året var hon förresten frisk och hade hon ägnat lite mer tid åt skidåkning och lite mindre åt sociala aktiviteter i spåret hade hon säkert fått en alldeles utmärkt tid. Men nu är nio mil en möjlighet att prata med väldigt många personer. Så många att hon återkom året efter. Och året efter det. Och året efter det och nästa. Ända tills några skador och två operationer inom loppet av ett år satte ett temporärt stopp för vidare skidåkning i fädrens spår. För att inte släppa kontakten med skidåkningen anmälde hon sig som funktionär. Det var bara tänkt att vara ett år.

I år är det tjugonde året i rad som jag antingen är i eller bredvid Vasaloppspåren.  

Vasaloppet, starten i Berga by

kristina-svensson-0926
Detta med krasslighet i samband med Vasaloppet är för övrigt inte något som var reserverat vid premiäråret. Läs om en annan resa i fädrens spår.

De här två bilderna av mig sprang jag över när jag letade efter skidbilder från premiäråret i Vasaloppet. Det var nog fler som hade den här bilden av mig än med träningsoverall i Vasaloppet på den tiden. Dock är mina 15 minuters kändisskap faktiskt från Vasaloppet. Det var året efter premiäråret som jag fångades in av svt och jag var faktiskt med i vinjetten till Vasaloppet i ganska många år efteråt.

Kristina Svensson

Jag har många minnen från dessa tjugo år och skulle kunna skriva rätt långt om bakhala skidor, rännskita, vattenpölar som når ovanför pjäxkanten (på den nya höga sorten) – men också om soliga dagar när skidorna flyger fram som spjut i ishårda spår och alla roliga människor jag träffat genom åren. Men jag ska upp seriöst tidigt imorgon (skriver detta fredag kväll) så det får bli en annan dag. Jag har i alla fall fått ihop inlägg 40/100 i #blogg100.

chefstomaten
Senaste inläggen av chefstomaten (se alla)

Last updated on mars 5th, 2017 at 08:52 f m