Kärlek i Paris & Juan les Pins

Amerikansk flicka möter pojke som drömmer författardrömmar, tycke uppstår, de gifter sig och flyttar till Paris där de bor eländigt medan den unge mannen kämpar för att skriva den stora romanen. Kan det verkligen bli något till bok? Ja om pojken heter Ernest Hemingway blir det genast mer intressant.

E-böcker utan baksidestext ger oväntade läsupplevelser

Som sommarläsning plöjer jag e-böcker med etiketten ”Frankrike” från Täby bibliotek. Jag kombinerar därigenom research med nöje även om projektet började som ett svar på att baksidestexter saknas på Täbys e-bibliotek. De har fått med ISBN, klassificering, förlag och utgivningsår – sådant jag bryr mig mindre om, men av väsentlig info får jag nöja mig med författare, titel och en liten pluttbild av bokomslaget. Det går såklart att ta titeln och googla men det blir några steg för mycket. Istället söker jag på e-biblioteket efter etiketten Frankrike, laddar hem och börjar läsa. Rena lotteriet. Första boken visade sig vara militärspänning av standardiserad och inte alltför god sort (en genre jag har viss koll på). Romantiska författarbiografier i romanform har jag inte läst så många men Åren i Paris av Paula McLain slank ner.

Dialoger och kända namn ökar intresset

Redan i inledningen av Åren i Paris får läsaren reda på att äktenskapet kommer att gå åt pipan. Sedan läser jag vidare för att få reda på varför och hur det kraschade – ungefär som jag läser ut deckare oavsett kvalitet för att få reda på vem som är mördaren. Boken börjar i USA under förbudstiden med att Hadley under ett spritindränkt besök i Chicago träffar den unge och attraktiva Ernest. En brinnande förälskelse börjar som tar dem till Paris under mellankrigsåren.

Dialogerna är det som räddar läsningen under USA-perioden för vi som läsare vet ju redan att de kommer att få varandra trots att det dejtas rätt friskt. Jag har läst och hört att dialoger är bra – de för handlingen framåt – men jag har aldrig tänkt på det så mycket som när jag läste Åren i Paris. Faktiskt kan boken läsas lite som skrivhandbok. Boken följer Hemingways lärlingsår, hur han övar sitt skrivande med reportage, miniatyrer och noveller (som blir refuserade de första åren). I Paris diskuterar Hemingway och Gertrud Stein hur vissa ord kan upprepas för att skapa effekt och senare kapar Scott Fitzgerald och Hemingway hela inledningen till Solen har sin gång eftersom den berättade huvudpersonens bakgrund – något som läsaren skulle komma att förstå tillräckligt av senare i boken. Vikten av att stryka och hålla sig till det som är väsentligt är en läxa som dyker upp flera gånger.

Hemingway beredd göra vad som helst för att lyckas

Halvvägs genom boken kan jag inte hålla mig utan vill läsa vad andra tyckt om den. De flesta är entusiastiska men tycker att Hemingway framstår som en egoistisk knöl. Japp, han gör narr av tidigare välgörare för att visa sin självständighet, byter fru delvis av karriärskäl och är egocentrerad som få. Samtidigt är jag kanske mer förlåtande då jag till viss del känner igen mig. Jag vet exempelvis hur jag kände när min hårddisk kraschade. Till skillnad från Hemingway kunde dock mitt arbete räddas, hans går förlorat när Hadley lämnar en väska med alla hans manuskript obevakade på ett tåg. (Hur kunde hon! Därmed inte sagt att Hemingway inte är en knöl eller att hans frubyte är speciellt snyggt skött!).

Det är inget direkt jämlikt äktenskap som målas upp i boken. Medan Ernest ägnar varje vaken sekund åt att tänka på sitt skrivande ägnar Hadley varje vaken sekund åt att stötta Ernest. Jag får lust att skaka om Hadley och be henne skaffa något eget projekt. Romanens Hadley som växt upp med en suffragett verkar delvis medveten om detta. I början när paret är flitiga besökare till Gertrud Steins salong stör det Hadley att gästerna alltid blir uppdelade i fruarna och konstnärerna vilket utestänger henne från de intressanta diskussionerna.

Jag skulle tro att de flesta läser boken som en kärleksroman. Den kan också läsas som en beskrivning av Europa på 1920-talet. När Hadley vandrar runt på marknaden i Paris gör jag detsamma – fast min marknad är märkligt lik Marché Provencal  i Antibes – dock saknas högar med kaniner med skinnen kvar på dagens franska matmarknader. När konstnärer, författare och wannabies hänger på caféer och dricker sig fulla på absint – ja då ser jag miljöerna framför mig. De reser till Italien till platsen där Ernest blev sårad under första världskriget – men fältet är grönt utan spår av skyttegravar och allt är mindre och sjabbigare än vad Hemmingway minns. De åker skidor och fiskar i Schweiz. Tjurfäktning i Pamplona – förstås!

Hôtel de la Pinède i Juan les Pins

I slutet av boken är Hadley och Ernest i Antibes, något som var en överraskning för mig som inte hade någon koll på Hemingways liv. De bor på Hôtel de la Pinède i Juan les Pin och simmar i Medelhavet. Hotellet finns kvar och igår kväll fick jag för mig att jag skulle gå dit. Jag ångade iväg i högt tempo för att hinna fram innan det var för mörkt för mobilkameran. När jag kom till krönet av Bd Wilson kände jag ett ögonblicks samhörighet med Hadley som i romanen ofta kände att hennes kläder var slitna och omoderna jämfört med de rika kvinnor de umgicks med. Men sedan tänkte jag på Hemingway vars författaruniform var lappad och fortsatte vidare.

Hôtel de la Pinède ligger mitt i smeten på en av gatorna där biltrafik är avstängd sommartid. Jag kände dessutom igen mig, på uteserveringen satt jag förra sommaren med NH. Den kvällen pågick vinmingel utanför baddräksbutiken mitt emot, igår var det grannbutiken som dukat upp vinmingel på gatan.

Hemingways umgicks med paret Fitzgerald

Här bodde Hadley, Ernest och Hadleys väninna Pauline (blivande fru Hemingway 2) i två dubbelrum. De umgicks bland annat med Scott och Zelda Fitzgerald som hyrde ett stort hus med havsutsikt en bit bort i Juan les Pins. I centrum av sällskapet stod det rika paret Sara och Gerald Murphy som var de som lockat först Hadley och sedan Ernest och Pauline till Antibes. Klockan halv elva serverade Murphys sherry och kakor och klockan halv två rosévin med kaviar och rostat bröd på terrassen på Villa America på Cap d’Antibes.

Villa America bestod enligt beskrivningen i Åren i Paris av 6 tunnland terrasserade trädgårdar där det växte heliotroper, citronträd, dadelpalmer, fikon och pepparträd (det första och sista vet jag inte alls vad det är). Förutom huvudbyggnaden fanns gästhus, en liten lantgård, ett stall, en stuga för trädgårdsmästaren, en för chauffören, en lekstuga och en ateljé. En stenlagd pir gick ut mot den privata stranden. Villa America lär vara rivet och jag får inte ihop att det skulle ha legat på 112 Chemin des Mougins (vilket jag läst på ett par ställen på nätet) med beskrivningen i Åren i Paris att det låg på andra sidan halvön.

Fitzgeralds Villa Saint-Louis är idag det eleganta hotellet Belles Rivers och Plage de la Garoupe där Murphys höll storslagna fester är kvar – det är bara lite fler människor som badar där idag. Havet är sig också likt, kanske såg Ernest Hemingway den här vyn (möjligen utan pir) när han klev upp på morgonen (eller gick och la sig sent efter en festnatt).

Strövtåg runt Antibes

Jag gillade att läsa Åren i Paris och på kuppen blir det några rader om Hemingway i Strövtåg runt Antibes. Jag hittar hela tiden nya saker att lägga till i boken och på detta sätt blir jag aldrig klar. Dags sluta med sommarläsningen och återgå till att redigera det material jag har?

Vill du förresten ha ett mejl när Strövtåg runt Antibes (eller andra böcker) är klara? Spana in möjligheten att prenumerera. 

Last updated on december 26th, 2020 at 10:28 f m