Antibes skyddshelgon firat med procession

Notre Dame de Bon Port är namnet på en staty som normalt står uppe i kyrkan vid fyren La Garoupe. En gång per år ger hon sig dock ut på utflykt ner till centrala Antibes. Första torsdagen i juli bärs hon av tio barfota sjömän i procession ner till katedralen. Där vidtar diverse festligheter, fackeltåg och gudstjänster innan hon söndag morgon kånkas tillbaka upp till sin plats igen.

Redan förra året var jag på utkik efter henne för att fotografera henne till min bok Strövtåg runt Antibes, men då visste jag bara vilken dag det handlade om, inte tid och jag gissade helt fel.

I år har jag dock bättre koll så i morse ställde jag klockan på 05.30, tog ryggsäcken med vattensäck och fyra objektiv och knallade iväg. När jag kom till katedralen och såg två poliser och tre turister tänkte jag att detta, det blir lättfotat. Vad jag missat var att hela kyrkan var full med folk på mässa och att de tre turisterna var funktionärer som sålde ljus. De kostade €1 och man fick ta hem dem som minne om man ville. (Jag har ett om någon vill ha en närmare titt på ett).

Mässa betydde mässande från prästerna, sjungande från församligen och nattvard precis som förväntat, men trummor var lite mer överraskande. De hade jag nytta av senare under morgonen.

När mässan var över, statyn utburen och uppbaxad på axlarna på de tio sjömännen och processionen gav sig av valde jag en annan väg i hopp om att genskjuta dem. Gissade först fel på vilken väg de skulle ta och fick byta håll. Vid det här laget hade bagerierna öppnat så när jag passerade Boulangeri Veziano stoppade jag in näsan och fick med mig en croissant. Tog den i handen och började småspringa längs gränderna i gamla stan. Fick äntligen lite nytta av alla timmar jag lagt på att ströva runt där med kameran eftersom jag vet exakt vart varenda en tar vägen.

När jag hörde trummorna närma sig ökade jag takten. Tvärnitade, svalde sista biten croissant, borstade av mig smulorna och lyfte kameran i en enda elegant (?) rörelse. Tur för mig så stannade processionen till lite här och där, bland annat för att hälsa på St Bernardino som var utburen från sitt kapell. Att jag vet det beror på att en fransk förskolelärare drog med mig genom några gränder, springandes såklart, så vi fick se St Bernardino bakifrån och hur Notre Dame de Bon Port skred förbi (dock blev bilderna inte bra med teleobjektiv i en mörk gränd). Hon var från Antibes men har numera flytt till billigare ort på grund av de höga bostadspriserna. Hon ville hjälpa mig genom att peka ut genvägar, jag tyckte dock att vi sprang väldiga omvägar så jag var inte alltför ledsen när hon gick till sin bil för att genskjuta processionen uppe vid fyren.

Jag passade på och joggade en sväng om hemmet (vi bor som tur var centralt). Ett snabbt toabesök, påfyllnad i vattensäcken och så bytte jag stråhatten mot en tygdito efter att först ha blött ner den med kallt vatten. Med droppande hatt hoppades jag hålla nere kroppstemperaturen. Utomhustemperaturen som var så behaglig när jag gick hemifrån strax efter sex hade nämligen klättrat uppåt i samma takt som solen.

I ett lite lugnare tempo gav jag mig av längs strandpromenaden och sedan vidare till Chemin de la Calvaire eller Golgatavägen. Jag har alltid misstänkt att den senast stenlades när romarna styrde staden, men den lär faktiskt vara byggd på 900-talet. Praktiskt taget nybyggd alltså. 1000 år av regn och fötter har dock inte direkt gjort vägen slät så jag tycker synd som de barfota sjömännen. De var inte ensamma om att vandra vägen barfota, det är visst så den skulle vandras. Barfota fötter, slutna ögonen och pietetsfullt nedböjt huvud.

Väl uppe vid fyren utbröt stort pusskalas när alla hälsade på gamla vänner och bekanta. Det såldes också bröd och fika – båda gick åt i en rasande takt. Jag var på väg att handla ett börd innan jag insåg att det var kryddat med apelsinblomsvatten, en specialitet jag inte riktigt förstått vitsen med ännu.

Nästa underhållningspunkt var parkeringen. Alla som inte orkat uppför Golgatavägen på egna fötter, med eller utan skor, kom i bil och alla tyckte att den där enda tomma p-platsen, den måste vara sparad just för dem. Att det stod orange poliskoner framför ignorerade de allihop. Till slut kom borgmästarens glänsande Citröen glidande och polisen slapp jaga bort p-syndare.

Samtidigt som prästerna samlade ihop sig för dagens andra mässa så vände jag neråt igen. Kände inte riktigt för att mima med i Gloria in excelsis deo på latin. Istället blev det en kall dusch, två koppar kaffe och en fundering varför jag alltid löptränar med full fotoutrustning, är det inte religiösa processioner så är det skärmflygare.

Last updated on juni 12th, 2015 at 11:16 f m